Stadsforskningschef Kauko Aronen 16.10.2017:

Förbiprat i diskussionen om tillväxttjänster – städerna vill i stället fokusera på sysselsättning och samhällsekonomisk tillväxt

Städernas krav på organiseringsansvar för tillväxttjänsterna (arbets- och näringstjänster) har stämplats som maktbegär.

Arbetsminister Jari Lindström (MTV 11.10.2017): ”I den här reformen är maktpolitik synnerligen ointressant, jag är intresserad av de arbetslösa och hur de ska få bättre service.”

Ministrarna Anu Vehviläinen och Annika Saarikko (Kuntalehti 11.10.2017) önskade ”att diskussionen mera skulle ta fasta på servicen till stadsborna och inte på städernas maktpositioner.”

Regeringens representanter använder lagens bokstav i reformen om tillväxttjänster som motivering: ”Landskapen får ta hand om sådana tillväxttjänster som nu sköts av olika statliga organ. Ingenting överförs från kommunerna.”

Det här är ingen genuin diskussion utan tendentiöst förbipratande om omständigheter som redan har beaktats och behandlats i städernas ställningstaganden till saken (bl.a. städernas ställningstagande i Kommunförbundets stadspolitiska arbetsgrupp 9.11.2016 och 5.4.2017):

I städernas kritik bedöms tillväxttjänsterna som en del av landskapsreformen som helhet. Onekligen får man då syn på oklarheter och överlappningar i befogenheterna att utveckla livskraften. I den här situationen konstateras reformen tekniskt betyda att endast de nuvarande NTM-centralernas och landskapsförbundens uppgifter överförs på de nya landskapen. Också meningar av det här slaget finns i propositionen.

Men i den helhet som landskapsreformen och reformerna av regionutvecklingen och tillväxttjänsterna utgör skapar man ändå en situation där de nya landskapen får den strategiska rollen som samarbetsledare i verksamheter där det är städerna som använder de största resurserna.

De faktiska utvecklingsaktörerna är å ena sidan företag, forskningsinstitut och läroanstalter och å andra sidan städer och kommuner som motiveras av sin självstyrelse, sitt skatteunderlag och sin allmänna kompetens. De nya landskapens roll är att främja, stödja och möjliggöra en utveckling av dessa aktörers utvecklingsprojekt genom att landskapen deltar i projektfinansieringen liksom NTM-centralerna och landskapsförbunden har gjort tidigare. Varje aktör är strateg när det gäller att använda de egna resurserna och leder samarbetet i förhållande till sina satsningar på samarbetet.

Förslagen i landskapsreformen och reformerna om regionutveckling och tillväxttjänster skapar överlappningar i landskapens och städernas befogenheter. Överlappningarna inom livskraftsuppgifterna gäller särskilt utvecklingen av innovationsmiljöer, ledningen av universitetssamarbetet samt utvecklingen inom kultur och skapande verksamhet. Om de oklarheter i befogenheterna och överlappningar som nu finns i propositionen och landskapsreformen som helhet blir bestående, leder det ur städernas synvinkel till olägenheter för utvecklingen och därmed också för den eftersträvade tillväxten och sysselsättningen.

Kommunerna i stadsregionerna har till uppgift att utarbeta en trovärdig vision och strategi för den regionala livskraften och leda samarbetet så att visionen kan gå i uppfyllelse. Städernas näringsväsende och stadsregionernas utvecklingsbolag ska skapa nätverk och vara utvecklingskatalysatorer tillsammans med regionens företag, läroanstalter och forskning och finansiärerna för projekt som utvecklar dessa samarbetsrelationer.

Rollen som spindeln i nätet är en uppgift för den offentliga näringspolitiken och genom sitt skatteunderlag är kommunerna och städerna mycket motiverade att ta sig an uppgiften. Den strategiska styrningen och skapandet av nätverk inom näringspolitiken lyckas inte på marknadens villkor. Den sakkunskap som behövs i livskraftsprojekt kan sedan köpas på marknaden. Också de nuvarande statliga sysselsättnings- och företagstjänsterna är ett operativt instrument när det gäller att främja helheten.

Inom sysselsättningen kan en del tjänster köpas på marknaden, till exempel rekryteringstjänster, coachning och utbildning. Men långtidsarbetslöshetens ”hårda kärna” kräver multiprofessionell service och konkret handledning för kunden för att kunden ska ha bättre chanser på arbetsmarknaden. Den offentliga aktören som har organiseringsansvaret, dvs. i städernas förslag staden, ska bedöma servicebehovet och kundens arbets- och funktionsförmåga och samordna olika aktörers tjänster utgående från kundens behov.

Det är också viktigt att främja sysselsättningen i anslutning till utvecklingsservicen för företag och att utbilda och omskola arbetskraft för företagens behov. I städerna kan man med gott resultat förena metoderna för livskraftsutveckling, näringspolitik och sysselsättningspolitik.

Städerna förespråkar en arbetsfördelning som ur helhetsperspektiv ger det bästa resultatet och den bästa ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Alltså är det inte fråga om snäva maktanspråk, utan städerna agerar med tanke på hela landets bästa.

Författare
Kauko Aronen

Kauko Aronen on Kuntaliiton kaupunkitutkimuspäällikkö.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.