Leena Pöntynen 6.11.2017:

I diskussionen om läroplikten bör vi stanna upp och också begrunda vilken brand vi håller på att släcka

En förlängning av läroplikten ser ut att bli ett valtema i riksdagsvalet. Genom att förlänga elevens läroplikt i början eller i slutändan förväntar man sig kunna lösa många olika slag av problem som berör barns och ungas inlärning och uppväxt. 

I Finland inleder man skolgången senare än i de flesta andra länder.  Dessutom finns det jämförelsevis färre barn inom småbarnspedagogiken i Finland, eftersom det hör till vår värdegrund att vi hyser en stark tilltro till att det är bra för barnen att vara hemma med en förälder. Vårt samhälle erbjuder också sådana arrangemang som hemvårdsstöd, vilket uppmuntrar föräldrar till att stanna hemma med småbarn. Noteras bör att det finns stora skillnader i hur många som deltar i småbarnspedagogiken i olika delar av landet.

Undersökningar har visat att det finns ett samband mellan deltagande i småbarnspedagogik och senare studieframgång och livskvalitet. Den individuella nyttan tar sig uttryck i direkta, långvariga och positiva effekter bland annat på den kognitiva utvecklingen, utbildningen och förankringen på arbetsmarknaden. Den samhälleliga nyttan är att humankapitalet växer och antalet förvärvsarbetande kvinnor ökar. Överlag verkar deltagande i småbarnspedagogik gagna alla, men i synnerhet sämre lottade familjers barn, enligt professor Jani Erola vid Åbo universitet (2017).

Den korta barndomen borde ändå inte förkortas ytterligare med alltför skolliknande studier utan glädjen i lärandet borde finnas i att göra saker tillsammans. Leken är barnens arbete; den är det viktigaste sättet att öva på och lära sig nya saker och färdigheter på ett skapande sätt, i barnets egen takt och utan tvång.

Kan läroplikt inom utbildningen på andra stadiet förhindra avhopp?

Ett annat alternativ som diskuteras är en förlängning av läroplikten tills man avlagt en examen på andra stadiet, för att så få som möjligt ska bli utan en studieplats på andra stadiet eller avbryta sina studier. Det finns ändå inga forskningsrön som visar att detta skulle vara till nytta eftersom inget annat land har en läroplikt som sträcker sig ända till slutet av utbildningen på andra stadiet.

Av dem som går ut grundskolan får 98,7 % en studieplats på andra stadiet i den gemensamma ansökan under våren (Utbildningsstyrelsen, 10.8.2017). Efter ändringen av den gemensamma ansökan har situationen för dem som gått ut grundskolan också i övrigt förbättrats vad gäller studieplatser. Enligt forskningsprofessor Tuomas Pekkarinen vid Statens ekonomiska forskningscentral VATT ger tillgången till studieplatser fler avlagda examina och bättre förankring i arbetslivet. Redan med ett års förlängning av skoltiden har man enligt internationell forskning kunnat se betydande positiva konsekvenser: åtgärden ökar inkomsterna under livscykeln med 10–14 %, minskar brottsligheten, förlänger den förväntade livslängden och minskar antalet tonårsgraviditeter.

Det vore viktigt att fästa uppmärksamhet vid en bättre balans mellan utbud och efterfrågan på studieplatser inom utbildningar för dem som slutfört den grundläggande utbildningen. De nybörjarplatser elever inom den grundläggande utbildningen önskar sig, det vill säga ”efterfrågan”, och utbudet möts inte alltid vare sig regionalt sett eller branschvis. Dessutom uppskattas styrnings-, reglerings- och finansieringssystemet inom yrkesutbildningsreformen uppmuntra utbildningsanordnarna att välja studerande som med stor sannolikhet kan slutföra utbildningen framgångsrikt. Det kan leda till att man inom yrkesutbildningen vill avstå från att välja in studerande med svaga resultat från den grundläggande utbildningen.

Yrkesutbildningens styrnings-, finansierings- och regleringssystem borde vidareutvecklas så att det underlättar den fortsatta utbildningen och avläggandet av examen för dem som slutfört den grundläggande utbildningen.  Dessutom bör yrkesutbildningens examenssystem i fråga om yrkesinriktade grundexamina vidareutvecklas.

Ett problem inom yrkesutbildningen har blivit att många studerande avbryter sina studier.  I programmet för effektivisering av genomströmningen (publikationen på finska) framgick det tydligt att lärarna spelar en central roll för att unga inte ska avbryta sina studier utan avlägga sin yrkesexamen.  Yrkesutbildningsreformen skapar goda förutsättningar för pedagogisk förnyelse. Såväl studerandens som arbetslivets individuella behov kan bättre beaktas i och med reformen. Förändringen kräver ändå omfattande satsningar för att ett nytt pedagogiskt tänkande ska kunna omsättas i praktiken. 

Om vi bara diskuterar en förlängning av läroplikten, glömmer vi vad som sker under tiden?

I diskussionen som förs om läroplikten borde man utöver tidsaspekten också diskutera läropliktens syfte och innehåll och de delar av det nuvarande systemet som behöver utvecklas. Vore det bättre att utveckla den grundläggande utbildningen och de stödjande processerna och fördela resurserna i rätt tid, snarare än att förlänga läroplikten för hela åldersgruppen?

I samband med förlängningen av läroplikten talar vi om marginalisering, avhopp och inlärningsresultat. Då vi begrundar läropliktens tidsdimension bortser vi lätt från vad som händer i de ungas livssituation vid övergången till högstadiet. Under den omvälvande puberteten övergår de unga till undervisning som ges av flera lärare. Det är svårare att skapa en trygg, bestående vuxenkontakt och samtidigt blir ämnesinnehållet i studierna mera krävande. En tidig upptäckt av problem i den ungas inlärning och utveckling samt stöd i rätt tid är väsentligt både ur ekonomisk och ur mänsklig synvinkel.  Hur kunde vi förbättra stödet för inlärningen och utvecklingen i övergångsskedet i grundskolan och i högstadiet?

Forskningsprofessor Tuomas Pekkarinen vid Statens ekonomiska forskningscentral VATT lyfte i sitt anförande i oktober 2017 fram att en förlängning av läroplikten inte skulle eliminera skolavhoppen helt och hållet. Ett grundproblem vid marginalisering är dålig skolframgång i grundskolan och därför borde detta uppmärksammas.  Befintliga strukturer borde göras mer flexibla. Inom projektet för flexibel grundläggande utbildning tar den så kallade JOPO-modellen upp begreppet flexibel grundutbildning. En utvidgning av flexibiliteten till att omfatta också elever som inriktar sig på gymnasiet och ett mera systematiskt utnyttjande av årskurslös undervisning skulle hjälpa en del elever som riskerar att bli avhoppare. Utredningen om krävande särskilt stöd (2017) (på finska), gav som åtgärdsförslag en ny sorts förlängd läroplikt där läroplikten kunde förlängas under skoltidens gång till följd av sjukdom eller skada. Kunde detta tänkesätt utvidgas då beredningen framskrider? Eller kunde vi från tillgängliga data om eleven sålla fram sådan information som förutspår inlärningsproblem och utveckla stödmekanismer för det skedet, framför allt för övergångsskedet vid avslutat skolstadium? Överlag ger implementeringen av den nya läroplanen i högstadiet förhoppningsvis en lösning på en del av våra problem tack vare det elevaktiverande arbetssättet. Trots det borde ännu mera uppmärksamhet än tidigare fästas vid olika sätt att fullgöra läroplikten.

Då vi diskuterar läroplikten borde vi också diskutera själva begreppet. Kunde läroplikten utöver tidsdimensionen innebära ett individuellt framskridande, fristående prov på färdigheter och skapande av bildning i kombination med social interaktion? Kan omfattningen av dessa kunskaper och färdigheter som behövs i livet variera från elev till elev, och gör den det nu? PISA-resultaten visade ju att det i inlärningsresultaten för eleverna i årskurs 9 fanns skillnader som uppgick till sex år! Man borde också granska de begåvade barnens möjligheter att slutföra den grundläggande utbildningen på ett mera flexibelt sätt än nu och utveckla lärarnas förmåga att differentiera läroämnet till en högre nivå.

Vilken lösning kunde svara på den fråga vi ännu inte preciserat?

Då läroplikten granskas som ett kontinuum i hela skolsystemet bör man beakta samtliga av dessa tre delar: tidigareläggning av skolstarten, flexiblare arrangemang vid den tidiga grundläggande utbildningen och stöd till eleven samt en förlängning av läroplikten tills en examen avlagts på andra stadiet. Det gäller att begrunda vilken lösning som kunde fungera bäst och vilket problem som skall lösas.  Vore det bättre att utveckla systemet och fördela resurserna i rätt tid snarare än att förlänga läroplikten för hela åldersgruppen? Borde fokus ligga på en granskning av systemen med familjestöd eller på den gemensamma ansökan samt den studiehandledning och det stöd till de unga som föregår och följer själva ansökningen?

Läroplikten i sig löser inte alla problem i samband med barns och ungas inlärning, uppväxt och marginalisering. Vid beredningen av reformen bör man beakta att en förlängning av läroplikten för hela åldersgruppen har stor inverkan på den offentliga ekonomin. Därför måste en lösning hittas för finansieringen av reformen och för frågan om hur resurserna bäst kunde kanaliseras till de familjer, barn och unga som behöver stöd. Det lönar sig att satsa tidigt på barnen, eftersom dessa satsningar har en långvarig effekt på individens hela liv. Därför måste nivån på och kontinuiteten i grundfinansieringen vara tillräckliga. En ung person som marginaliseras kostar samhället 1,2 miljoner euro. Priset för den marginaliserade unga är hela livet.

Författare
Leena Pöntynen

Leena Pöntynen är sakkunnig inom förskoleundervisning och grundläggande utbildning.