Minna Punakallio och Mikko Mehtonen 14.3.2017

Vårdreformen skakar om kommunernas ekonomi

Punakallio ja Mehtonen

Vårdreformen skakar om den offentliga sektorn då lejonparten av kommunernas uppgifter överförs till landskapen. I kommunernas budgetar kommer överföringen att synas som en kraftig minskning av både inkomster och utgifter. På riksnivå är reformen kostnadsneutral, dvs. totalt sett försvinner det lika mycket utgifter som inkomster från den kommunala ekonomin år 2019. För de enskilda kommunerna är situationen ändå en annan.

Kommunernas inkomststruktur förändras

Kommunala skatteinkomster överförs till staten genom att kommunalskattesatsen i alla kommuner skärs ner med 12,47 procentenheter och kommunernas samfundsskatteandel minskas med sammanlagt cirka 500 miljoner euro.

Kommunernas skatteunderlag varierar beroende på invånarnas inkomstnivå och skatteavdrag. En jämnstor sänkning av kommunalskatten innebär därför att de inkomster som överförs till staten varierar mycket från kommun till kommun. Från Grankulla, som har ett starkt inkomstunderlag, överförs som det nu ser ut inkomstskatt på 4 600 euro per invånare, medan den andra ytterligheten är bara 1 300 euro per invånare. Också nedskärningen på 500 miljoner euro i kommunernas samfundsskatteandel drabbar kommunerna olika.

Vad händer med balansen i den enskilda kommunens ekonomi?

I och med reformen överförs kostnaderna för social- och hälsovården samt brand- och räddningsväsendet till landskapen. Dessa kostnader varierar mycket från kommun till kommun. Eftersom de kostnader och skatteintäkter som överförs till staten inte har någon koppling till varandra i de enskilda kommunerna, skulle vårdreformen som sådan rubba den ekonomiska balansen i alltför många kommuner. Statsandelarna innehåller därför två utjämningselement som ska balansera kommunernas ekonomi: en förändringsbegränsning och en övergångsutjämning.

Förändringsbegränsningen innebär att 60 procent av obalansen mellan de utgifter och inkomster som överförs till staten binds till statsandelen. Begränsningen fungerar därmed som morot eller piska. Om kommunen lyckas minska sina social- och hälsovårdsutgifter före reformen får kommunen behålla en del av nyttan. Förändringsbegränsningen räknas ut före övergångsutjämningen.

Övergångsutjämningen garanterar att den ekonomiska balansen i kommunen inte förändras mer än 100 euro per invånare i någondera riktningen. Övergångsutjämningen fokuserar på förändringen, inte på nivån. Om kommunen har en bra ekonomi, är ekonomin stabil också efter reformen. Däremot räddar övergångsutjämningen inte de kommuner vars ekonomi redan nu är i obalans.

Vinnare och förlorare

De beräkningar som publicerats på alueuudistus.fi visar att reformen förbättrar den ekonomiska balansen en aning i små kommuner med färre än 40 000 invånare. I kommuner med fler än 40 000 invånare försämras däremot balansen, och trycket på skattehöjningar ökar i någon mån.

Ser man till landskapen förbättras balansen mest för kommunerna i Mellersta Österbotten och Österbotten, med omkring 80 euro per invånare. För kommunerna i Mellersta Finland och Päijänne-Tavastland försämras balansen däremot med nästan 60–70 euro per invånare.

För de enskilda kommunernas ekonomi är de nuvarande social- och hälsovårdskostnaderna och intäkterna från kommunalskattesatsen de viktigaste faktorerna. De avgör storleken på de kostnader och skatteintäkter som överförs från kommunen och hurdan den återstående balansen blir.

Måttfulla förändringar åt det ena eller andra hållet avgör ändå inte vilka kommuner som är de verkliga vinnarna och förlorarna i vårdreformen. Avgörande är om servicen bevaras i kommunen. Nedläggning av hälsocentralen är ett hårt slag mot en liten kommuns livskraft.

Författare
Punakallio och Mehtonen

Minna Punakallio är chefekonom vid Kommunförbundet.

Mikko Mehtonen är sakkunning vid Kommunforbundet.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.