Leena Pöntynen 9.2.2018:

Dags att gå vidare i planeringen av inlärningsstöd

Leena Pöntynen

Stödformerna för barn som behöver stöd i sin skolgång förnyades år 2011 då lagstiftningen om stöd i tre steg trädde i kraft. Nu börjar tiden vara mogen för att se över hurdan finjustering den nuvarande modellen kräver.
Enligt lagen har eleven rätt till tillräckligt stöd för inlärning och skolgång genast när behov uppstår. Alla elever får allmänt stöd. Om behovet av stöd är kontinuerligt och om flera former av stöd behövs får eleven intensifierat stöd. I intensifierat stöd får eleven kontinuerligt stöd på flera olika sätt och eleven kan också få specialundervisning på heltid. När det gäller särskilt stöd fattas ett förvaltningsbeslut. Syftet med denna trestegsmodell var ursprungligen att stärka elevens rätt till systematisk och förebyggande inlärning i ett tidigt skede och till intensifierat stöd under uppväxten.

Detta har man försökt uppnå bland annat genom att stärka elevens rätt att i ett tidigt skede få individuellt stöd för förebyggande inlärning och för sin uppväxt samt tillräckligt särskilt stöd i rätt tid och på ett flexibelt sätt genom bättre planering, multiprofessionellt samarbete och utökad användning av befintlig god praxis.

Uppföljningarna och de praktiska erfarenheterna har visat att målen inte alltid uppnåtts. Ändringen av lagstiftningen har inte lett till nya verksamhetsformer, utan den nya lagstiftningen integrerades i gamla strukturer med nya namn. Mycket tid sattes på att finslipa pedagogiska dokument, men dessa tycks inte ha blivit systematiska redskap för stöd till elever utan endast en belastningsfaktor i lärararbetet.

Det viktiga vore att fundera på om barnets och familjens hela situation beaktats i planeringen av stödet och om stödet planerats tillräckligt långsiktigt. Ofta har skolorna ingen ny eller mer systematisk form av stöd att erbjuda när eleven behöver stöd på nästa nivå. Bedömningen av stödbehovet är också alltför splittrat.

Eleven har rätt till stöd så fort behovet uppdagas. I skolans vardag får eleven stöd från flera håll och alltid ser man inte att det är fråga om stöd. Under prov kan eleven få extra tid på sig, eleven kan få schemat eller hundratavlan limmad på sin bänk och övningsuppgifter på flera nivåer. Men det viktigaste vore ändå att tänka på planeringen av undervisningen: På vilka sätt kan vi bäst stödja varje elev att uppnå läroplanens mål?

I kommunerna har man på många håll börjat fundera på vad man borde göra när de riktade resurserna inte ger tillräckligt bra resultat. Beslut om stöd kan sällan upphävas. Behovet av specialklasser ser ut att öka eftersom få elever som börjat i en specialklass återvänder till den allmänna undervisningen. Samtidigt måste lärarna i den allmänna undervisningen tänja sig till det yttersta för att differentiera undervisningen och beakta olika elevers behov av stöd.

En gång sa en specialklasslärare, som skulle motivera ett integrationsbeslut, att eleven ifråga mycket väl kunde ha stannat kvar i specialklassen eftersom inlärningsproblemen som fört eleven till specialundervisningen fortfarande fanns kvar. I specialklassen skulle eleven ha varit en s.k. lätt elev, eftersom man hittat lösningar och strategier som gav eleven möjlighet att uppnå sina mål. Eleven var i alla fall med det pedagogiska dokumentet som rättesnöre färdig att integreras i allmän undervisning med stöd och det var dags att överlåta platsen i specialundervisningen till någon annan. Det är så specialklasserna ska fungera.

Skolornas mångkunniga speciallärare är i nyckelposition: det begränsade antalet undervisningstimmar i specialundervisningen på deltid räcker inte till för att i all oändlighet skapa stödstrukturer för eleverna, men kanske kunde speciallärarnas sakkunskap ge klass- och ämneslärare möjlighet att se elevernas behov av stöd med nya ögon? I årskurs 7–9 i en skola har man provat vad som sker om hela elevgruppen får undervisning med metoder avsedda för elever som kämpar med koncentrationssvårigheter. Det innebär till exempel systematiskt strukturerad undervisning, tydliga instruktioner och uppspjälkning av uppgifter. Alla eleverna drog nytta av experimentet. I en annan kommun anlitades en erfaren specialklasslärare att handleda klass- och ämneslärare i att bemöta krävande elevgrupper och gemensamma spelregler skapades i klasserna.

I Uleåborg har man börjat samarbeta för att utarbeta en stödstrategi: vad skulle hända om alla nuvarande stödformer läggs i samma påse, skakas om och fördelas på ett mer ändamålsenligt sätt? I Birkaland har flera kommuner istället gått samman och beställt en utomstående aktör för att följa upp hur stödet organiserats i kommunerna.

I Nurmijärvi har man gått in för att lösa problemet genom integration. En specialklasslärare hade arbetat med grupper om sex elever och haft två skolassistenter till sin hjälp. Alla barn fungerade väl på tumanhand men i grupp uppstod det problem, trots att det fanns tre vuxna på plats. Läraren beslutade att göra något annat och valde som arbetspar en lärare från den allmänna undervisningen. Sedan dess har man i flera år arbetat enligt en integrerad modell där specialklassen och den vanliga klassen har gått samman. I klassen på 28–30 elever finns det en klasslärare, en specialklasslärare och en skolassistent. Familjerna vet att det i en klass kan finnas högst tio elever med rätt till specialundervisning på heltid, den enskilda elevens status har endast elevens egen familj och undervisningspersonalen vetskap om. Eleverna vet inte vilka elever som faktiskt är i behov av särskilt stöd. Klassen fungerar med flera flexibla gruppindelningar. Alla elever stöder varandra i inlärningen.

Till en början hördes det klagomål också om denna modell: ”Mitt barn har lovats undervisning i en mindre grupp” och ”Hur ska de andra kunna studera när det finns elever med specialbehov i klassen?” Men undervisningspersonalens långsiktiga arbete har belönats och nu vill man inte längre byta modell.

I Lempäälä har intervallundervisning med sex elever gett positiva resultat redan på ett par månader. Eleverna kunde efter att ha fått intensivt stöd snabbt återgå till sin egen grupp. Liknande erfarenheter av intervallperioder har man också i Valteriskolan. Dessa exempel har stärkt min egen syn på saken: det finns plats för olika klass- och gruppindelningar, de ska vara systematiska och målinriktade och de ska syfta till att så många elever som möjligt kan få det stöd som behövs i sin egen klass i sin egen närskola.

I alla de beskrivna modellerna är den gemensamma nämnaren en djärv strävan att med ett öppet sinne gå in för att lösa inlärningsproblemen och de resurser problemen med skolgången kräver. Med nuvarande resurser kan mycket göras bara vi vågar tänka oss att vi kan söka nya lösningar på utmaningarna.

Författare
Leena Pöntynen

Leena Pöntynen är sakkunnig inom förskoleundervisning och grundläggande utbildning.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.