Kyösti Värri, 14.6.2018:

Gymnasielagen ändras – men ändras också utbildningen?

Kyösti Värri

Riksdagen behandlar som bäst den nya gymnasielagen. Behandlingen av lagen borde vara slutförd nästa vecka.

Den nya gymnasielagen ökar å ena sidan utbildningsanordnarens skyldigheter, men å andra sidan skapar den också möjligheter. Gymnasielagen fäster på ett förtjänstfullt sätt uppmärksamhet vid en del av gymnasieutbildningens smärtpunkter. Däremot försvagar lagen den finansiella ställningen ytterligare.

Gymnasielagen medför nya skyldigheter

Lagen stärker gymnasiets samarbete med högskoleutbildningen – såväl med universiteten som med yrkeshögskolorna. Både Kommunförbundet och riksdagens kulturutskott betonar att samarbetet också bör vara möjligt för gymnasier som verkar utanför högskoleorter. Därför är det bra att Undervisnings- och kulturministeriet har utsett en arbetsgrupp för att dryfta olika samarbetsmodeller. Arbetsgruppen har redan hunnit hålla sitt första möte.

I den nuvarande gymnasielagen är skyldigheten att samarbeta med andra utbildningsanordnare geografiskt avgränsad, dvs. bunden till de utbildningsanordnare som verkar i regionen. I den nya lagen finns det ingen sådan regional avgränsning. Det passar bra i dessa tider då fysiska avstånd i många avseenden blivit allt mindre viktiga. Faktum kvarstår dock att också det lokala och regionala samarbetet med bland annat högskoleutbildningen, den övriga utbildningen på andra stadiet, det fria bildningsarbetet och den grundläggande konstundervisningen i fortsättningen är av central betydelse för de gymnasier och anordnare av  gymnasieutbildning i vars region de unga åldersklasserna håller på att krympa. Ett gymnasium är helt tydligt en regional tjänst och har en vidare betydelse än placeringsorten.

Med lagen vill man stärka stödet för inlärning och den individuella handledningen samt även stödja övergången till postgymnasiala studier genom att förplikta utbildningsanordnaren att erbjuda efterhandledning. Det är viktigt att stärka den individuella handledningen och det är viktigt att handledningen ges så att man befäster principen om att ”hela läroanstalten handleder”. Också i övrigt finns det skäl att stärka samarbetet mellan läroanstaltens olika personalgrupper, inte skapa gränser inom läroanstalten.

Gymnasielagen ändrar gymnasieutbildningens struktur från den nuvarande kursbundenheten till ett system som bygger på studiepoäng. Det är ändå inte bara fråga om en ändring av dimensioneringsgrunderna utan den nya strukturen gör det möjligt att i högre grad än nu bygga upp utbildningen utgående från de lokala förhållandena. Likaså kan man i högre grad än nu bygga upp bredare studiehelheter och öka samarbetet mellan läroämnena. Nu lönar det sig att utnyttja det lokala läroplansarbetet. Jag kommer att återkomma till detta tema senare, efter sommaren.

Leder en otillräcklig finansiering till nedskärningar i undervisningen?

Riksdagens kulturutskott betonar i sitt betänkande vikten av att reservera tillräckliga personalresurser för handledning. Detta står tyvärr i skarp konflikt med de ekonomiska resurserna. I det paket som gymnasielagen, studentexamenslagen och finansieringslagen utgör, är det uttryckligen finansieringen som är i obalans i förhållande till de övriga lagarnas goda målsättningar. När utbildningsanordnarna genom ändringen av finansieringslagen ersätts för kostnader på 8,5 miljoner euro från och med år 2022, är de faktiska kostnaderna på grund av de nya skyldigheterna enligt Kommunförbundets bedömning mer än det dubbla.

Enligt 64 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009) och 55 § 2 mom. i lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009) ska nya och utvidgade uppgifter finansieras med statsandel till hundra procent. När så nu inte sker, försvagas gymnasieutbildningens finansiella ställning ytterligare. När skyldigheterna växer mer än resurserna blir utbildningsanordnarna tvungna att endera pruta på den nya lagens goda målsättningar eller också skära ned på något annat, dvs. i praktiken undervisningen.

Fastän staten ger avkall på sitt eget finansieringsansvar, är det sannolikt att utbildningsanordnarna än en gång försöker kompensera för de saknade statliga medlen. Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) konstaterade ju i sin utredning av nedskärningarna för åren 2013–2015 att kommunerna räddade gymnasieutbildningen. När staten skar ner på finansieringen, försökte kommunerna kompensera för nedskärningarna.

Flera hot mot gymnasiefinansieringen

Nu drabbas finansieringen av fyra slags hot. För det första har den föregående riksdagsperiodens massiva nedskärningar i finansieringen inte försvunnit någonstans – de stramar fortfarande åt gymnasieutbildningen. För det andra har de indexfrysningar i finansieringen av gymnasierna som gjorts under den pågående riksdagsperioden, liksom också nedskärningarna av statsandelarna för basservicen, ytterligare försvårat situationen. Dessutom förorsakar nu den nya lagstiftningen tilläggskostnader som försämrar situationen ännu mer.

Det finns även en fjärde hotbild. Vi ska inte glömma att fastän kommunerna på ett förtjänstfullt sätt har kompenserat för nedskärningarna i den statliga finansieringen, sjönk kostnaderna för gymnasieutbildningen år 2016 jämfört med föregående år. Och när grunden för finansieringen för år 2019 är kostnaderna för år 2016, kommer det sannolikt rent tekniskt att leda till en nedgång i gymnasiets finansiella ställning, om man inte medvetet ingriper på ett politiskt plan.  De tidigare nedskärningarna leder sålunda till tilläggsnedskärningar.  Gymnasiets finansiering är i sin helhet inne i en ond cirkel där nya skyldigheter sitter väldigt illa.

Det är överraskande och även mycket beklagligt att man under beredningen och behandlingen av gymnasielagen har visat anmärkningsvärt lite intresse för hur kommunerna och de övriga utbildningsanordnarna med otillräcklig finansiering i praktiken ska kunna sörja för en högklassig gymnasieutbildning, tillgången till utbildningen och nya tilläggsskyldigheter. Det verkar som om glädjen över de goda målsättningarna har bidragit till att tränga undan realismen i genomförandet. Man måste ändå vara beredd på att gymnasiestuderandena får lida om ingenting görs åt det växande finansieringsunderskottet.

Författare
Kyösti Värri

Kyösti Värri är sakkunig inom gymnasier.