Jaana Halonen 23.1.2018:

På jakt efter kranskommunens innersta väsen

Jaana Halonen

Tiden efter årsskiftet är en trevlig tid, för det nya året för ofta med sig någonting nytt. För mig förde 2018 med sig en ny intressant uppgift – sedan årsskiftet är jag koordinator för kranskommunernas nätverk. Nätverket består av 26 kranskommuner i Tammerfors, Uleåborg, Åbo, Jyväskylä, Lahtis och Kuopio stadsregioner, och det har funnits sedan år 2015. Nätverkets uppgift har ända från början varit att fungera som en förutseende intressebevakare och det har utarbetat bland annat gemensamma ställningstaganden i ärenden som det funnit viktiga, det senaste gällde reformen av tillväxttjänster.

För att förtydliga kranskommunernas roll och betydelse har nätverkets medlemmar ingått ett tvåårigt avtal från och med år 2018 om att köpa koordinatortjänster av Kommunförbundet. Den nya modellen stämmer väl överens med Kommunförbundets målsättning att tillhandahålla tjänster som utgår från kundens perspektiv. Dessutom är tidpunkten för att klargöra kranskommunernas roll väl vald eftersom Kommunförbundet håller på att förbereda ett stadspolitiskt program och kan sålunda beakta stadsregionernas och kranskommunernas synpunkter redan i starten. 

Som ny koordinator för kranskommunerna började jag naturligtvis fundera på kranskommunens väsen. Vad är en kranskommun egentligen? Självklart är det fråga om en grupp kommuner som förenas av att de gränsar till en stor centralort, men vad är en kranskommun egentligen gjord av och vad har kommunerna gemensamt?  

Vad är en kranskommun? 

I nätverket jag koordinerar finns 26 kommuner som åtminstone har en gemensam historia av den utredningsskyldighet som föreskrevs i kommunstrukturlagen. Ett av kriterierna för utredningsskyldigheten i lagen var det gemensamma pendlingskriteriet. Utredningsskyldigheten gällde kommuner som låg i pendlingsområdena kring Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Lahtis, Jyväskylä och Kuopio, där minst 35 procent arbetar i pendlingsområdets centralkommun. En snabb titt på statistiken visar att om denna skyldighet fortfarande gällde skulle inte alla nätverkets kommuner nå 35-procentsgränsen. Majoriteten skulle visserligen nå den.

Som den gamla dataanalytiker jag är började jag leta efter kranskommunens väsen i annan statistik. Det handlar alltså om de sex befolkningsmässigt största städernas (när vi lämnar bort huvudstadsregionens städer) kranskommuner, vars befolkning varierar från några tusen till rejält över 30 000. Areal, befolkningstäthet och annan statistisk basinformation gav inga gemensamma nämnare med vilka jag hade kunnat ge en vattentät profil för en kranskommun.

En titt på kommunernas ekonomi visar att kranskommunerna i huvudsak skött sin ekonomi föredömligt, men inte ens med detta kriterium kan jag hitta en vattentät gemensam nämnare.

Genom att undersöka befolkningsutvecklingen de senaste 10 åren kunde jag observera att flera av kranskommunerna placerade sig bra också på den punkten. Med detta kriterium som mått kan jag faktiskt beskriva kranskommunerna som mycket attraktiva kommuner.  Kranskommunernas dragningskraft bevisas också av till exempel regionforskare Timo Aros utredning över kommunernas dragningskraft, där flera kranskommuner placerade sig i täten. Epsi Ratings omfattande årliga kommunenkät visar att i kranskommunerna bor landets nöjdaste invånare.

En titt på kartan avslöjar det uppenbara att kommunerna förenas av sitt geografiska läge. Varje kommun i nätverket har en gemensam gräns med sin centralort – precis som namnet kranskommun låter förstå. Flera tidigare kranskommuner till stora centralorter har med tiden sammanslagits med sin stad så att en gemensam gräns med en centralort inte med dagens kommunindelning längre känns som ett naturligt kriterium. En del av de ”nya” rågrannarna ligger istället väldigt långt från centralkommunens centrum.

Och hur är det med lagar och avtal? Jag kan inte i lagen hitta någon annan definition på kranskommun än det redan nämnda 35 procents pendlingskriteriet i kommunstrukturlagen. I regeringsprogrammet och i dess tillväxtavtal talar man om stadsregioner. MBT-avsiktsförklaringarna som ingår i avtalshelheten mellan staten och stadsregionerna utarbetas separat för stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors, Åbo och Uleåborg. Kommunförbundets stadspolitiska samarbetsgrupp som tillsatts att samordna också ministeriernas stadspolitiska åtgärder har som främsta mål att utveckla städer och stadsregioner.

Utgångspunkten för statsförvaltningen är alltså stadsregionerna till vilka kranskommunerna antas höra. Men vad är det som egentligen avgör vilka kommuner som utgör en stadsregion och vilka grannkommuner till städer som till sin natur är kranskommuner? Hur ska en kranskommun definieras?

Jag kom fram till att en kranskommun beskrivs av summan av det geografiska läget och funktionen (t.ex. pendlingen) som medför ett behov att samarbeta med centralorten och grannkommunerna. För att detta samarbete ska fungera behövs givetvis ömsesidig samarbetsvilja. Utan en positiv inställning blir det inget samarbete och en fungerande och sammanhängande stadsregion kan förbli ouppnåelig. 

 

Kranskommunsnätverket är en samarbetsplattform för 26 kommuner och dess huvuduppgift är att vara sina medlemmars föregripande intressebevakare. Nätverket ska också klargöra kranskommunernas roll och betydelse. Det förmedlar aktuell information om kranskommunernas behov och synpunkter till olika instanser så som ministerierna, de politiska partierna, media och kommuninvånarna.

Ordförande för nätverket är Kristiina Hämäläinen, kommunstyrelsens ordförande i Hollola och ordförande för nätverkets arbetsutskott är Oskari Auvinen, stadsdirektör i Kangasala.

Kommuner som ingår i nätverket

Uleåborgs kranskommuner: Ii, Kempele, Limingo, Muhos, Tyrnävä

Kuopios kranskommuner: Leppävirta, Siilinjärvi

Jyväskyläs kranskommuner: Laukaa, Muurame

Tammerfors kranskommuner: Kangasala, Lempäälä, Nokia, Orivesi, Birkala, Vesilahti, Ylöjärvi

Åbo kranskommuner: Aura, S:t Karins, Lundo, Nådendal, Reso, Rusko

Lahtis kranskommuner: Asikkala, Heinola, Hollola, Orimattila

 

Författare