Förverkligas inkluderingsmålet i skolorna?

Man har systematiskt försökt stärka inkluderande strukturer i den grundläggande utbildningen. Orsaken till detta är internationella avtal som förutsätter att alla barn och unga ska ha tillgång till utbildning och kunna lära sig nytt. I dagsläget förs intensiva diskussioner om styrningen på riksnivå, kommunernas lösningar och huruvida den nuvarande riktningen fungerar, även om det i stort sett råder enighet om vikten av inkluderingens grundprinciper såsom jämställdhet, likabehandling samt en gemensam och delaktighetsfrämjande verksamhetskultur.

Om man ser på det från den grundläggande utbildningens synvinkel konkretiseras begreppet inkludering bland annat i närskoleprincipen, rätten att få det stöd och den handledning som behövs för inlärningen samt elevvårdstjänster som stöder elevens välbefinnande. Mera enkelt sagt betyder det att barnen anvisas en närskola i överensstämmelse med lagen om grundläggande utbildning. I skolan får eleverna undervisning i enlighet med läroplanen samt sådant stöd som de behöver, vilket kompletteras genom elevvårdstjänsterna. I skolvardagen framkommer detta genom att det skapas sådana strukturer och en sådan verksamhetskultur där varje elev blir bemött och får en individuell utbildningsväg.

I granskningen av inkluderingen kan man utnyttja statistik och uppgifter som baserar sig på erfarenheter samt olika typer av utredningar över hur den nuvarande praxisen fungerar. År 2017 fick 17,5 procent av eleverna i grundskolan effektiverat eller särskilt stöd. Siffran har stigit sedan lagstiftningen om stödet förnyades år 2011. Samtidigt har andelen elever som helt och hållet får undervisning i specialskolor minskat. Vad har kommunerna då gjort i ljuset av dessa siffror?  

 

En bedömning från Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) och en rapport från statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet (2018) ger en fingervisning om att stödmodellerna för inlärning och skolgång har diversifierats och i huvudsaks upplevs som fungerande. Även elevvårdens verksamhet har blivit mera systematisk. Regionala skillnader syns bland annat i utbildningsanordnarnas sätt att definiera hur man rör sig på stödnivåerna, i undervisningens anordningspraxis såsom gruppindelning samt i dess flexibilitet och dess sätt att fördela resurser. Uppgifterna som kommer från siffror och utredningar är dock splittrade. Faktorerna som ligger bakom skillnaderna kan vara många och alla kan säkert inte ens identifieras utan en djupare och mera mångsidig granskning av den grundläggande utbildningen som helhet och av den praxis som existerar i skolorna.

Skolornas elevstöd bör planeras noggrant för att stödet ska kunna fördelas enligt behov och vid rätt tidpunkt. En elevs behov av stöd är sällan statiskt, vilket kräver att man diskuterar vad eleven kan samt vilken typ av stöd och hurdan handledning just hen behöver just nu. På det viset kan bedömningen av behoven, de pedagogiska lösningarna och fördelningen av resurser leva med tiden. Det är tydligt att elevernas mångfald kan ses som en stor utmaning i den här ekvationen. Det kan vara problematiskt om inkluderingen i första hand förverkligas av kostnadsskäl eller om utvecklingen av flexibla strukturer inte görs medvetet och styrs på ett systematiskt sätt.

I och med att skolvärlden förändras måste också skolan också hänga med i tiden. Kommunförbundet oroar sig för om kommunerna får tillräckligt med stöd för att utveckla den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnarna borde inte vara de enda som tar ansvaret för att främja skolornas jämlikhetsarbete. Istället för att man efterlyser striktare regler och starkare övervakning av utbildningsanordnarna bör man i första hand reda ut och skapa sig en uppfattning bland annat om huruvida den nuvarande modellen för stöd i tre steg fungerar. För att kunna stärka den inkluderande grundläggande utbildningen med barnet i fokus krävs det en tydlig och gemensam syn på nödvändigheten och fördelarna av detta inom samhällets alla organisationsnivåer.

Författare

Kirjoittaja on Kuntaliiton perusopetuksen erityisasiantuntija