Marko Nurmikolu 16.1.2019:

Kommunernas möjligheter att påverka förverkligas inte i gruvlagen – gruvskatt skulle förbigå lokalsamhällena

Marko Nurmikolu

Just nu har kommunen begränsade möjligheter att påverka placeringen av en gruva inom kommunens område. Gruvtillstånd får inte beviljas i strid med en existerande kommunal plan, men gruvlagen förutsätter inte att markanvändningen av gruvområdet undersöks på förhand i samband med den kommunala planläggningen. I 47 § 4 mom. i gruvlagen jämförs en plan med rättsverkningar med ett utlåtandeförfarande i vilket markanvändningslösningarna har bedömts av kommunen, landskapsförbundet och NTM-centralen.

I och med detta står gruvlagen eventuellt i konflikt med systematiken i markanvändnings- och bygglagen. I regel ska även byggen med mindre betydelse bedömas i kommunens planläggningsförfarande. Förfarandet är en interaktiv process som beaktar olika parter och i den jämkar man ofta mellan olika konkurrerande markanvändningsbehov. Förutsättningarna för att bevilja gruvtillstånd borde därmed kontrolleras så att den general- eller detaljplan som kommunen har godkänt alltid är en förutsättning för beviljandet, i enlighet med markanvändnings- och bygglagen. På detta vis kunde kommunen föra fram lokalsamhällets ståndpunkt om gruvans placering i kommunens område via godkännandet av planen.

Lokalsamhällets möjligheter och metoder att påverka oklara i gruvlagen

Den gällande gruvlagen anvisar inte tillräckligt tydligt hur kommunen kan påverka förvaltningsförfarandet. Enligt 37 § i gruvlagen begärs det utlåtande av kommunen gällande ansökan om malmletningstillstånd och gruvtillstånd. Kommunen kan med stöd av 46 § 1 mom. 7 punkten i gruvlagen motsätta sig att tillstånd beviljas av grundad anledning som har samband med planläggning eller annan områdesanvändning. I sådana fall får malmletningstillstånd inte beviljas om det inte finns något särskilt skäl för det.

Varje år anhängiggörs cirka 100–200 ansökningar om malmletningstillstånd, som vanligtvis föregår gruvtillstånd i tillståndsprocessen. I en och samma kommun kan det samtidigt finnas tiotals ansökningar som det begärs utlåtanden om. Arealen för en enskild ansökan kan vara flera hundra hektar. Endast en bråkdel av de projekt som beviljas malmletningstillstånd går vidare till ansökan om gruvtillstånd. På grund av systematiken i lagen borde dialogen med kommuninvånarna om gruvans konsekvenser för markanvändningen dock föras redan i samband med behandlingen av malmletningstillstånd. I praktiken verkar det finnas problem som beror på antalet malmletningstillstånd och det lilla antalet gruvor som förverkligas.

Kommunerna vill i allmänhet inte förhindra att det inrättas ansvarsfulla gruvor som passar ihop med kommunens mål för markanvändningen. Lokalsamhällena vinner på att det uppkommer näringar på orten. Vid behandlingen av utlåtanden som gäller malmletningstillstånd är den eventuella gruvan, dess proportioner och miljökonsekvenser fortfarande svåra att gestalta. Det är ofta kommunstyrelsen eller en enskild tjänsteinnehavare som ger utlåtandet för kommunens del. I de förfaranden som följer på malmletningstillståndet, såsom prövning av gruvtillstånd och miljötillstånd, då gruvprojektet har preciserats och kommunen har mer information om gruvans placering och konsekvenser, är kommunens möjligheter att på ett effektivt sätt motsätta sig placeringen av gruvan och inledandet av verksamheten inte längre stora.

Fastighetsskattelagen behöver ändras – en eventuell gruvskatt innebär inte nödvändigtvis ersättningar för lokalsamhället

För att kunna trygga gruvverksamheten krävs en fungerande samhälls- och servicestruktur under gruvans livscykel. Att bygga och upprätthålla denna struktur innebär betydande utgifter för kommunen. Även avvecklandet då verksamheten upphör faller på lokalförvaltningens ansvar. Den eventuella gruvskatt som diskuterats i offentligheten skulle överföra en del av gruvbolagens vinster till staten. Enligt denna modell skulle lokalsamhället hamna utanför inkomstöverföringen.

Enligt det nuvarande systemet riktar sig fastighetsbeskattningen inte mot gruvverksamhet på ett tillräckligt omfattande sätt. Fastighetsbeskattningen gäller de byggnader och konstruktioner som finns i samband med gruvorna, men de egentliga gruvorna omfattas inte av fastighetsbeskattningen. Fastighetsskatt betalas för den mark som gruvan ligger på, men gruvans värde påverkar i praktiken inte markens värde.

Kommunförbundet har redan 2010 i samband med att gruvlagen utarbetades föreslagit att man fastställer fastighetsskatt för gruvinnehavaren utgående från gruvans värde. Gruvor kunde i tillämpliga delar börja omfattas av fastighetsbeskattningen på samma sätt som man numera beskattar en byggnad på arrenderad mark.

Den skatteskyldiga för en byggnad på arrenderad mark är byggnadens ägare oavsett dennes rätt till marken. På samma sätt vore den skatteskyldiga för en gruva den som enligt gruvlagen innehar gruvan.

Gruvans beskattningsvärde kunde i tillämpliga delar fastställas enligt samma principer som beskattningsvärdet för stenbrott, grus-, ler- och torvtäktsplatser som hör till en gårdsbruksenhet. Enligt lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen anses beskattningsvärdet för dessa vara kapitalvärdet, som beräknas enligt nettoinkomsten av förmånen, den tid förmånen sannolikt kan utnyttjas och en räntesats om åtta procent.

Ägarna till en gruvfastighet har avsevärd nytta av investeringar som gjorts i samhällsstrukturen och i offentliga tjänster och som förbättrar fastighetens bruksändamål och höjer värdet på fastigheterna. Genom att fastställa en särskild fastighetsskatt för gruvor skulle gruvbolagen delta i både direkta och indirekta kostnader som uppstår för kommunen.

Författare
Marko Nurmikolu

Marko Nurmikolu on lakimies Kuntaliiton Alueet- ja yhdyskunnat -yksikössä.