(Texten har publicerats i Aamulehti 10.1.2019)

Kommunernas rätt att besluta om skolstrukturen bör kvarstå

Terhi Päivärinta

I den offentliga debatten har det tidvis förekommit påståenden om att kommunerna inte satsar tillräckligt på den grundläggande utbildningen. Påståendet är beklagligt och tål ingen närmare granskning. I verkligheten har kommunerna burit sitt ansvar för den grundläggande utbildningen och genom sina beslut räddat sådan utbildning de ansvarat för samtidigt som staten ideligen minskat sitt finansiella bidrag.  Kommunerna får statsandelar för kommunal basservice för att tillhandahålla småbarnspedagogik och grundläggande utbildning. År 2010 var statsandelsprocenten för kommunal basservice fortfarande 34,64 %, i år är den bara 25,37 %. Statens bidrag till finansieringen av offentliga tjänster har alltså sjunkit med 9,27 procentenheter på mindre än tio år. Uppfylls finansieringsprincipen fortfarande på nationell nivå och i enskilda kommuner? Ser staten till att kommunerna har en ärlig chans att sköta sina lagstadgade uppgifter?

Den kommunala självstyrelsen har redan i hundra år varit den finländska demokratins hörnsten. Kommunala beslutsfattare och tjänsteinnehavare känner de lokala förhållandena och är i allmänhet bra på att hitta de lösningar som passar bäst för invånarna i området. Detta är inte bara Kommunförbundets syn på saken. Till exempel enligt de utredningar som Stiftelsen för kommunal utveckling låtit göra år 2016 och 2017 (Kansalaismielipide ja kunnat) litar medborgarna mest på kommunala beslutsfattare.

Skolorna läggs inte ner förhastat. Skolstrukturbesluten förbereds omsorgsfullt i kommunerna och under beredningen görs olika konsekvensbedömningar. Ju öppnare processen är dess större är möjligheten att beslutet om skolstrukturen blir bra, ett sådant som också kommuninvånarna kan ställa sig bakom. Kommunförbundet har till stöd för kommunerna publicerat en promemoria muistion päätöksentekomenettelystä kouluverkkoasioissa.

Så varför läggs skolor ner? Den främsta anledningen är att elevunderlaget minskat. Om det föds färre barn i kommunen behövs det inte heller lika många skolor. En annan anledning är att skolor måste stänga för ombyggnad och nybyggnad på grund av problem med inomhusluften. Samtidigt har man strävat efter att uppfylla kraven som läroplanen ställer om framtida pedagogiska miljöer. I sådana fall har man till exempel slagit samman flera tidigare skolor till en enda som bättre motsvarar de nya kraven. Dessutom har flera kommuner gått in för att göra skolorna till enhetsskolor, som omfattar alla  grundskolans årskurser, såsom lagstiftarna önskat.

Det är alltså sant att skolstrukturen glesnat och att antalet skolor minskat. Vi behöver mera undersökningar om hur skolstrukturen påverkar inlärningsresultatet, men utgående från nuvarande uppgifter påverkar nedläggningarna inte skolframgången (till exempel Izadi, Ramin The impact of school closures on student achievement - evidence from rural Finland. VATT, 2015). 

Den minskade nativiteten orsakar utbildningsanordnare huvudbry. Utöver skolframgången är det viktigt att se till att barnen får växa upp i växelverkan med andra barn, som en del av skolgemenskapen. En möjlig lösning för att trygga tillgången på tjänster är ett tätare samarbete mellan kommuner. Vi vill stödja strävan efter lösningar med vilka man också i framtiden kan garantera kommunal basservice till alla oberoende av kommunernas olikheter. Det är ingen lösning att överföra beslutanderätten i kommunala ärenden till staten.

Det är viktigt att kommunerna också i framtiden inom ramen för självstyrelsen får besluta om sin skolstruktur. Staten bör i sin tur bära ansvaret för finansieringen av kommunernas basservice, som de senaste åren allt mer förts över på kommunernas konto.

Författare
Terhi Päivärinta

Terhi Päivärinta är chef för Kommunförbundets utbildnings- och kulturenhet.