Hannele Salminen 28.8.2019

Livslångt lärande kräver flexibelt utbildningssystem

Ett kontinuerligt, livslångt lärande har under de senaste åren blivit ett allt mer aktuellt utbildningspolitiskt tema. Det nya regeringsprogrammet ger löfte om att genomföra en parlamentarisk reform av det kontinuerliga lärandet som ska svara på individens behov av att utveckla och förnya det egna kunnandet. I helhetsöversynen ska det i fråga om hela utbildningsvägen beaktas att utbudet och finansieringen av utbildning, den sociala tryggheten, omställningsskyddet, utkomstskyddet för arbetslösa, den frivilliga och den arbetskraftspolitiska utbildningen samt identifieringen av kunnande ska anpassas till det nya systemet. Reformen genomförs i ett trepartssamarbete med utbildningsanordnarna.

För att genomföra de åtgärder gällande kontinuerligt lärande som föreslås i regeringsprogrammet står Undervisnings- och kulturministeriet i beråd att tillsätta projektet Reform av det kontinuerliga lärandet. Projektet kommer att ledas av en parlamentarisk arbetsgrupp. Till stöd för arbetsgruppens arbete tillsätts en uppföljningsgrupp där ett stort antal olika aktörer finns representerade. I uppföljningsgruppen ingår också Finlands Kommunförbund och KT Kommunarbetsgivarna.

Kommunförbundet har redan tidigare under det gångna året fört fram sina egna synpunkter på frågor kring det kontinuerliga lärandet. En av de viktigaste frågorna som dryftas i samband med det kontinuerliga lärandet är finansieringen av utbildningen. Det är i hög grad kommunerna som utgör anordnare och finansiärer av utbildningstjänsterna. Ansvaret för finansieringen av utbildningen har genom lagstiftning delats mellan kommunerna och staten. En central fråga när framtidens utbildningsarrangemang ska lösas är vem den med allmänna medel finansierade utbildningen i framtiden ska erbjudas och riktas till.

Man måste bedöma hur den offentliga finansieringen riktas och hur de befintliga resurserna ska användas. Vilket är individens eget, samhällets eller arbetsgivarens ansvar för finansieringen inom den närmaste framtiden? Vilken utbildning är i fortsättningen avgiftsfri för den studerande och i samband med vilken utbildning deltar den studerande i finansieringen? Borde till exempel den senare av två examina som avläggs på samma nivå i regel – endera delvis eller till och med helt – betalas av studeranden själv, dock med beaktande av sådana varierande, individuella situationer då en andra examen är nödvändig? I vilka situationer borde en ny utbildning betalas av arbetsgivaren?

En utveckling av modeller för och finansiering av kontinuerlig utbildning är också viktig med tanke på sysselsättningen och ekonomisk tillväxt. Det borde föras en bred samhällsdebatt om avgifter för utbildningar som skaffas efter en tidigare avlagd examen, om fördelningen av offentlig finansiering och om finansieringslösningar inom vuxenutbildningen. Man måste fastställa huvudprinciperna för vilket ansvar individen, samhället och arbetsgivaren ska bära för finansieringen i olika situationer, vilken utbildning som i fortsättningen ska vara avgiftsfri för studeranden och i samband med vilken utbildning studeranden ska delta i finansieringen. 

Utbildning som finansieras med offentliga medel bör särskilt riktas till de målgrupper som är centrala med tanke på både individens och kommunens livskraft. Målet är att förebygga bland annat hotande arbetslöshet och andra utslagningsfaktorer. Särskild vikt bör fästas vid att bemöta invandrarnas kompetensbehov så att de kan placera sig på arbetsmarknaden. Enligt färska prognoser för hela Finlands arbetskraft kommer omkring en miljon personer att lämna arbetslivet fram till år 2035 och nettoförändringen kommer att vara knappa 200 000 sysselsatta. Behovet av ny arbetskraft kommer i genomsnitt att vara drygt 60 000 personer på årsnivå. Denna brist kan inte avhjälpas utan invandrarnas arbetsinsats. Arbetskraftsinvandringen och integreringen i det finländska samhället bör därför göras smidigare än idag.

Arbetet håller på att utvecklas till att allt mer innebära inlärning av nya saker, definiering av problem och problemlösning. Nuförtiden uppfattas arbetsgemenskaper och andra sociala nätverk, fritidsintressen, frivilligarbete och organisationsverksamhet som viktiga skapare av ny kompetens. Det privata utbildningsutbudet, de olika formerna av sociala medier och det globala utbudet av distansstudier på nätet utgör allt viktigare kanaler för att inhämta information och skaffa sig utbildning. Den allt mer digitaliserade världen erbjuder nya möjligheter och sätt att lära sig. Kärnan i den systemiska förändringen finns i förändringen i sättet att tänka: man behöver inte söka sig till en utbildning för att lära sig nytt. Detta utgör också en utmaning för det nuvarande utbildningssystemet. När man synliggör, identifierar och erkänner sådant kunnande som förvärvats på annat håll kan utbildningssystemets resurser utnyttjas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Det väsentliga är vår förmåga att stödja en överallt förekommande inlärning och kunna utnyttja den.

Vårt utbildningssystem innefattar redan alla de delar som behövs för att ett livslångt, kontinuerligt lärande ska kunna genomföras i vuxen ålder. Skolsystemet garanterar alla gedigna basfärdigheter och en examen som leder till ett yrke. En god allmänbildning och goda basfärdigheter skapar en grund för sysselsättning, fortsatta studier samt möjligheter till delaktighet, ett aktivt medborgarskap och kontroll över det egna livet.

Efter en avlagd yrkesinriktad examen kan man som vuxen stärka kompetensen utgående från sina egna kompetensbehov genom att flexibelt kombinera utbildningstjänster från olika utbildningsformer och från den digitala servicepaletten. Då skulle finansieringsfördelningen ske genom att man kombinerar olika finansieringskanaler.

Vi behöver inga nya pusselbitar i vårt utbildningssystem utan framför allt ett flexibelt kombinerande av de olika utbildningsformernas utbud utgående från individuella kompetensbehov. Det finns inga direkta hinder för detta i lagstiftningen, men för att man ska kunna överbrygga de olika utbildningsformernas gränser och splittrade karaktär förutsätts en radikal ändring av tankemönster och vedertagna modeller.

Författare
hannele

Hannele Salminen är utvecklingschef vid Kommunförbundet.