Tarja Myllärinen 12.2.2019

Man får det man betalar för – eller?

tarja

Det mest omstridda samtalsämnet på sistone har varit äldreomsorgen och de uppdagade bristerna där. I den hätska debatten har man ibland glömt bort vad som faktiskt har hänt: företag har medvetet och bjärt brutit mot tillståndsvillkor och kontrakt. 

Det har brustit i tillsynen, trots att den sker på tre plan: vid det riksomfattande tillstånds- och tillsynsverket Valvira, vid regionförvaltningsverken och i kommunerna. Dessutom bedriver varje verksamhetsenhet egenkontroll.

Valvira beviljar tillstånd för företag som har verksamhetsställen inom flera regionförvaltningsverks område och regionförvaltningsverket beviljar tillstånd för privata företag som producerar sociala tjänster inom verkets område. Kommunen övervakar privata producenter av sociala tjänster inom sitt område oberoende av om kommunen köper tjänster av dem eller inte. Förutsättningen för att tillstånd ska beviljas är bland annat att det finns tillräckligt med personal med social- och hälsovårdsutbildning i förhållande till servicebehovet och antalet klienter.

Alla serviceproducenter ska utarbeta en plan för egenkontroll redan innan verksamheten inleds. Planen ska innehålla de viktigaste åtgärderna genom vilka producenten själv övervakar kvaliteten på sina tjänster, personalens verksamhet och verksamhetsenheten. Planen för egenkontroll får inte bli liggande i ett arkiv, utan den ska vara ett aktivt redskap för servicekvalitet och utveckling. Producenten ska ha kunskap, yrkesfärdighet och förmåga att bedöma hur verksamhetens kvalitet ska tryggas och hur lagar och föreskrifter ska följas. Det är en fin teori, men den fungerar inte i praktiken i de företag som nu är i hetluften.

I upphandlingsfasen bör kommunen utarbeta en detaljerad servicebeskrivning över vad kommunen beställer. På det sättet ser kommunen till att servicen håller tillräckligt hög standard. Anbudsgivarna bör beskriva sin egen verksamhet så noggrant att kommunen kan vara säker på att få vad den beställer. Här finns en fälla: om kommunen inte in i minsta detalj kan beskriva hurdan en tjänst ska vara, kan producenten utnyttja kryphål i kontraktet. Det som inte står skrivet i servicebeskrivningen kanske lämnas ogjort eller görs men till ett högre pris. Ett ypperligt exempel är den i offentligheten diskuterade skyhöga avgiften för byte av toalettpappersrulle.

Varje kommun har utnämnt åtminstone en tjänsteinnehavare som övervakar de privata socialtjänsterna. Stora städer har egna specialiserade tillsynsenheter med flera anställda som övervakar de privata serviceproducenternas verksamhet och står i kontinuerlig dialog med företagarna. Det höjer kvaliteten på tillsynen och tryggar att tillsynen täcker hela kontraktsperioden och därmed i allmänhet pågår flera år.

Tillsynen och kontraktsuppföljningen behöver skärpas och tydliga sanktioner bör skrivas in i tillståndsvillkoren och kontrakten. Kommuner har sagt upp kontrakt, men det har också hänt i många fall att kommunen insett att skrivningarna i kontraktet ger alltför mycket rum för tolkning för att kontraktet ska gå att säga upp.  

Valvira uppger sig ha tillgång till sammanlagt nio personer som övervakar alla sociala tjänster, och en av dem övervakar enheterna inom serviceboende med heldygnsomsorg. Vid regionförvaltningsverken sköter 20–25 personer dessa uppgifter. Det finns mycket att övervaka: vård utom hemmet för barn och unga, omsorg om personer med utvecklingsstörning, tjänster för personer med funktionsnedsättning och tjänster för äldre. Enbart antalet enheter inom äldreboende med heldygnsomsorg var nästan 660 enligt THL:s utredning av äldreomsorgen våren 2018.

Enligt uppgifter från Valvira gjorde dess inspektörer endast sex tillsynsbesök i hela landet under 2017–2018, och inspektörerna vid regionförvaltningsverken endast några tiotal. (Helsingin Sanomat 9.2.2019) Sannolikheten för att en enskild serviceproducent ska få påhälsning av Valvira eller regionförvaltningsverket är försvinnande liten. Kommunernas tillsyn över serviceproducenterna är avsevärt aktivare.

De senaste dagarna har visat att det behövs mera tillsyn. Man ska ändå komma ihåg att en vattentät tillsyn över allting inte är möjlig: det kan inte bo en inspektör på varje verksamhetsenhet dygnet runt. Det skulle leda till ett tillsynsmaskineri som vi knappast önskar oss.  Storföretagen bör nu återställa tjänsteorganisatörernas och medborgarnas förtroende. Det är fråga om företagens samhällsansvar.

Författare
Tarja Myllärinen

Tarja Myllärinen är direktör vid enheten för social- och hälsovård vid Kommunförbundet.