Sami Uotinen 8.4.2019

Svårigheter i beredningen av lagstiftningen om självbestämmanderätt

Hösten 2018 meddelade Social- och hälsovårdsministeriet att klient- och patientlagen inte förs till riksdagens behandling under denna regeringsperiod utan beredningen fortsätter utgående från kommentarerna från remissbehandlingen. Beslutet var motiverat, för lagpaketet hade svällt ut avsevärt. Till beredningen av självbestämmanderätten hade dessutom fogats ett annat stort paket: sammanslagningen av lagarna som gäller ställningen för patienter och klienter inom socialvården. Projektets omfattning innebar att en kvalificerad beredning av lagstiftningen i snabb takt inte var möjlig.

Det här är inte första gången som beredningen av lagstiftningen om självbestämmanderätt inom social- och hälsovården tar ett steg tillbaka. Förra gången, år 2015, förföll regeringens proposition till lag om självbestämmanderätt (RP 108/2014) i slutet av riksmötet – den hann alltså inte behandlas före nyval. Efter valet bereddes bestämmelserna om begränsande åtgärder inom specialomsorger om utvecklingsstörda utifrån regeringens proposition (96/2015). Bestämmelserna trädde efter många om och men i kraft 10.6.2016.

Allt som allt har beredningen av lagstiftningen om självbestämmanderätt och begränsande åtgärder pågått sedan år 2010, ibland i arbetsgrupper, ibland som tjänstemannaberedning.

Vari ligger problemet?

Varför får vi inte till stånd lagstiftningen? Lagstiftning är onekligen mycket svårt, både juridiskt och politiskt.

De politiska svårigheterna märks i att resursfördelningen ibland varit otillräcklig. Politiskt mer angelägna ärenden har haft företräde. Dessutom plockar politikerna inga poäng i valet med bestämmelser om begränsande åtgärder jämfört med bestämmelser om tjänster och förmåner.

De juridiska svårigheterna har att göra med att självbestämmanderätten handlar om kärnan i våra grundläggande rättigheter. Ämnet är känsligt och det kan bero på mycket små saker – eller bara synvinkeln – huruvida bestämmelserna lyckas trygga användningen av tjänster eller kränker individens andra grundläggande fri- och rättigheter.

En del av svårigheterna i beredningen av lagstiftningen är att det rent kvantitativt behövs mest bestämmelser just angående de begränsande åtgärderna. Och kvaliteten i lagstiftningen mäts inte i hur många paragrafer det skrivits om självbestämmanderätten och hur många om de begränsande åtgärderna. Man glömmer ofta att det inte går att tillämpa sådana begränsningar som det inte stadgas om.  

De olika sektorerna inom social- och hälsovården är dessutom i mycket olika ställning när det gäller lagstiftning och verksamhetskultur. Det gemensamma för dem alla är att det tycks vara mycket svårt att få ihop en lagstiftning om självbestämmanderätten.

Hur borde man gå vidare?

Det finns lagstiftning om självbestämmanderätt och begränsande åtgärder till exempel inom barnskyddet och omsorger om utvecklingsstörda och naturligtvis inom psykiatrisk vård oberoende av personens vilja.  Dessa behöver också uppdateras.

Lagstiftning om självbestämmanderätt saknas helt till exempel inom den somatiska sjukvården och äldreomsorgen. Det skulle vara skäl att koncentrera sig på en eller två sektorer i taget och på så sätt få lagstiftningen ens i ett nöjaktigt skick.

Det är juridiskt ohållbart att det helt saknas bestämmelser gällande självbestämmanderätt och begränsande åtgärder inom till exempel social service för äldre. Det här betyder inte att det inte skulle behövas begränsande åtgärder eller att de inte skulle tillämpas inom nämnda service. 

När den juridiska grunden fåtts i skick och vi fått erfarenheter av dess tillämpning kan man börja sätta ihop lagstiftningen.

Författare

Sami Uotinen on Kuntaliiton sosiaali- ja terveyspalveluihin keskittyvä johtava lakimies.