Karri Vainio 10.5.2019

Vårdreformen och digitaliseringens nya kläder

Sorgetiden efter landskapsreformens fall blev kort och diskussionen om hur man ska gå vidare surrar intensivt kring regeringsförhandlingarna. Ska man bara reparera gjutfelen i den föregående versionen och fortsätta att bygga det regionala självstyret eller ska man söka lösningen på parlamentarisk väg och inledningsvis låta kommunfältet få spelrum att se över strukturerna och servicen? 

En sak är gemensam för de olika alternativen. Man kommer inte att lyckas med det väsentliga, det vill säga en reform av servicen och verksamheten, om inte informationen och datasystemen möter vardagens behov.  De lösningar som uppfyller behoven har ingen stark koppling till något politiskt partis modell eller något förvaltningskoncept. Kommunorganisationerna kommer ännu i många år framöver (i alla scenarier) att ansvara för social- och hälsovårdstjänsterna och därför borde varje steg de tar mot de önskade målen backas upp framför allt ekonomiskt. Det nära samarbete som beredningen av landskaps- och vårdreformen lett till mellan de nationella aktörerna och fältet bör fortsätta och ytterligare intensifieras till exempel genom kunskapsbaserad ledning.

Innan reformplanerna tas ur malpåsarna, om de alls hann läggas undan, lönar det sig i alla fall att analysera det man lärt sig av beredningen de senaste åren. 

Gemensamma mål och gemensamt planerade metoder?

Under Sipiläs regering satsade man mer än någonsin på nationell nivå på digitaliseringen av social- och hälsovårdstjänsterna. Men fanns det bakom dessa satsningar en gemensam vision om målbilden och arbetsfördelningen?

Knappast.

I de politiska diskussionerna användes digitaliseringen som en problemlösande trollformel, och den nationella styrmodellens främsta planeringsparameter grundade sig på att uppnå besparingar genom ICT-lösningar och på att styra investeringar i datasystem bl.a. med en servicecentermodell som är bekant från statsförvaltningen. I den nationella diskussionen möttes olika passioner, och organisationerna på fältet fick ofta en åskådarplats i byggandet av en styrmodell med otydliga mål och motstridiga metoder, där det ännu på slutrakan rådde oenighet om arbetsfördelningen mellan de olika aktörerna och realismen i genomförandet i sin helhet förblev diffus.

Nya kläder, denna gång av tyg

Digitaliseringen handlar egentligen inte om datateknik, utan om att se över de kundtjänster som produceras. Detta förutsätter en förändringsledning som ser de teknologiska lösningarnas möjligheter och kan utveckla verksamheten och datasystemen hand i hand.

Nationell styrning behövs bl.a. för att definiera den gemensamma målbilden och för att säkra informationens och datasystemens kompatibilitet. Det behövs också gemensamma, nationella ICT-lösningar. De måste utgå från verkliga behov och genomförandet ska ha en tydlig arbetsfördelning där organisationerna som ansvarar för social- och hälsovårdstjänsterna direkt kan påverka besluten om arbetsredskapens utformning.

I berättelsen om digitaliseringen av social- och hälsovården har ”de osynliga kläderna” varit avsaknaden av en gemensam vision och en tydlig arbetsfördelning. När vi nu inleder ett nytt kapitel borde vi tillsammans definiera den gemensamma målbilden och arbetsfördelningen inom den nationella styrningen och i genomförandet av ändringar i verksamheten och de ICT-lösningar som stödjer dem. I intensivt samarbete och allt klokare av erfarenheterna.

Läs också: Kommunförbundets förslag till åtgärder inom digitalisering och ICT inför den fortsatta reformen inom social- och hälsovården.

Författare

Karri Vainio on erityisasiantuntija Kuntaliitossa.

Karri Vainio Twitterissä: @KarriVai