Miira Riipinen 1.10.2018

Den kommunala miljövårdens syn på normtalkot

Miira Riipinen

Det nya anmälningsförfarandet i beslutsprocesserna inom miljövården är en fortsättning på den genomgripande flerstegsrevideringen av miljöskyddslagen som inleddes 2011. Lagreformens mål har utstakats i programmen för regeringarna Katainen och Sipilä enligt vilka miljöbestämmelserna ska lättas upp och göras flexiblare. Målet har varit effektivare, lättare och snabbare tillståndsförfaranden. En del funktioner behöver inte längre något tillstånd alls och andra måste registreras, periodiska inspektioner av tillstånd har slopats, tillståndsbehandlingar har slagits ihop och myndigheternas rådgivningsskyldighet har preciserats.

I sammanhanget ingår också nödvändiga reformer som gör förvaltningen smidigare men som samtidigt upprätthåller miljövårdens standard, som till exempel sammanslagningen av marktäktstillstånd och miljötillstånd samt slopandet av tillståndsplikten för vissa etablerade funktioner med små miljökonsekvenser. Ändringarna har i alla fall varit många, reformen har tagit lång tid och tempot har skruvats upp. Oroväckande är misstanken om att helheten kommer att bli svår att hantera, dvs. det uppstår tvivel om huruvida reformernas övergripande konsekvenser för förvaltningen, miljöns tillstånd och parternas rättsskydd blir bedömda på ett heltäckande sätt i det ständiga reformarbetet.

Reformernas motiv och metoder betjänar inte kommunerna

Överlag vill ingen sänka miljövårdens nivå, och det finns inga empiriska bevis på att landets konkurrenskraft skulle kräva lösare miljönormer. Startskottet till en flexiblare miljöförvaltning, såsom att införa det nya anmälningsförfarandet, gick när verksamhetsutövarna tog upp hur tungrodda processerna inom statens miljöförvaltning var. Bakgrunden är de långa tiderna för tillståndshandläggning vid regionförvaltningsverken, tillstånds- och tillsynsavgifterna vid regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna som upplevts vara höga samt de uppdagade bristerna i dialogen mellan statens myndigheter och mellan dessa myndigheter och kunderna. Sådana problem uppstår i allmänhet inte i den kommunala miljöförvaltningen.

Därför har Kommunförbundet förhållit sig kritiskt till att miljöförvaltningen görs flexiblare genom att förvaltningsförfarandena enligt miljöskyddslagstiftningen ökas och individualiseras. Det nya anmälningsförfarandet är ett exempel på ett nytt förvaltningsförfarande som ska göra förvaltningen flexiblare. Men de problem som förslås bli lösta kunde de facto lösas bättre genom förändringar i förvaltningsstrukturerna och förvaltningskulturen samt genom tillräckliga resurser. Anmälningsförfarandet skulle ytterligare höja antalet förfaranden i miljöskyddslagen och göra parterna mera förvirrade och krångla till verkställigheten.

De ändrade bestämmelserna ger kommunerna arbete och kräver att de uppdaterar sin kompetens.

Miljöskyddslagstiftningen, som ständigt förändras, strävar efter flexibilitet inom statens miljöförvaltning och ska också tillämpas i den kommunala miljöförvaltningen. Men här saknas adekvat stöd för verkställigheten, som till exempel systematisk utbildning och rådgivning.

Den kommunala miljöförvaltningen upplevs smidig och handläggningsavgifterna rimliga. Handläggningstiderna för tillstånd är, trots ofta njugga resurser, ungefär hälften kortare än handläggningstiderna inom staten. De av kommunernas myndigheter som sköter miljöfrågor erbjuder tjänster nära kunden på ett och samma ställe. Under de 32 år som den kommunala miljövårdsmyndigheten har funnits har den ständigt fått nya uppgifter utan att finansieringsprincipen iakttagits. I och med anmälningsförfarandet föreslås den nu bland annat börja sköta miljöövervakningen inom jordbruket. Miljöövervakningen inom jordbruket passar bra som verksamhetsområde i kommunen, men kräver tilläggsresurser i de kommuner där uppgifterna ökar.

I den kommunala miljöförvaltningen är det en ytterst krävande uppgift att tillämpa miljöskyddslagen, som reviderats stegvis paragraf för paragraf, och de parallella ändringarna i många speciallagar. De kommunala tjänsteinnehavarna är högt utbildade och läskunniga, men inte ens de med sin kompetens kan under tjänsteansvar klara av uppgifterna utan systematiskt stöd för verkställigheten.

Digitaliseringssprånget inom miljöförvaltningen tas inte gratis

Vid sidan av alla andra reformer vill man göra myndighetsförfarandena elektroniska och trenden främjas genom förpliktelser också för kommunerna. Alla hoppas på digitaliseringssprånget, men det sker inte över en natt och det kostar pengar. Elektroniska miljöförvaltningssystem produceras med statliga medel för verksamhetsmiljön inom statens miljöförvaltning, och följden är att de inte betjänar kommunernas behov särskilt bra och kommunernas kostnader är det ingen som uppskattar.

Kommunernas nya uppgifter och skyldigheter bör finansieras fullt ut, för att kommunerna fortsättningsvis ska kunna erbjuda sina kunder smidiga myndighetstjänster inom miljövården.

Hör här! Det behövs stöd för verkställigheten och konsekvensbedömningen

Får jag formulera tre önskningar till den goda fén:

Snälla lagberedare:

  • Sammanställ ett dokument där alla tidigare förarbeten inom lagberedningen ingår och där detaljmotiveringen och den allmänna motiveringen för varje paragraf finns på ett och samma ställe. Nuvarande praxis är en fullständigt omöjlig helhet att hantera, därför att i båda regeringspropositionerna motiveras endast de ändringar som ingår i dem och i övrigt hänvisas eventuellt till motiveringen i tidigare propositioner. Att anlita förarbetena till lagen när bestämmelser som lämnar rum för tolkning ska verkställas är ett angeläget verktyg för den som tillämpar lagen.

Snälla verkställighetsansvariga:

  • Ordna regelrätta kurser och ge sakkunnigstöd också till de kommunala miljövårdsmyndigheterna

Snälla lagstiftare:

  • I stället för de evinnerliga ändringarna av miljöskyddslagen, följ upp hur de gällande ändringarna verkställs och gör en övergripande utvärdering av hur väl de fungerar och vilka konsekvenserna är.
Författare
Miira Riipinen

Miira Riipinen on Kuntaliiton ympäristöpäällikkö. 

Twitter @miirariipinen