Lägesbilden för reformen av arbets- och näringstjänsterna 2024

De arbets- och näringstjänster som kommunerna ansvar för främjar efterfrågan på och utbudet av arbete på ett bättre och mångsidigare sätt än för närvarande. Kommunförbundet stöder kommunerna i förändringen. Inom Kommunförbundets förändringsstödprojekt skapas genomgripande strukturer för förändringen, informeras aktivt om reformen och skapas dialog mellan de olika aktörerna. På den här sidan hittar du sammanfattad information om vad som händer inom beredningen som leds av staten. Innehållet uppdateras i takt med att mer exakta uppgifter blir tillgängliga.

Den kommunbaserade modellen utgör ett kommunalt ekosystem

Fördelarna med den kommunbaserade modellen är lokal förankring, flexibilitet och utnyttjande av ekosystem. Kommunen kan mobilisera hela sitt verksamhetsfält för att främja sysselsättningen på bred front, från infrastrukturen till innovationsverksamheten. Arbets- och näringstjänsterna, som tidigare varit på statens ansvar, erbjuder de verktyg som behövs för helheten. Kommunerna känner till de lokala invånarna, och därför möjliggör kommunorganisationernas verksamhetskulturer smidiga lösningar. Kommunerna har också livskraftsincitament och resultatansvar för att få alla kommuninvånare att arbeta eller bli företagare.

Den kommunbaserade modellen är en fortsättning på de sysselsättningspolitiska kommunförsöken. Modellen är dock en betydligt större helhet i och med att den omfattar ansvaret för alla tjänster för arbetssökande och arbetsgivare samt upphandlingar i anslutning till dem. Med hjälp av kommunförsöken kan man utveckla och identifiera konkreta tillvägagångssätt som en del av en omfattande, bestående modell för främjande av sysselsättningen.

Ansvaret för tjänsterna överförs till en enskild kommun eller kommunernas samarbetsområde där arbetskraftsunderlaget är minst 20 000 personer. Kommunerna kan inom ramen för kommunallagen avtala om samarbetsformerna samt om vilka tjänster som ska ordnas i kommunen och vilka som ska tillhandahållas av samarbetsområdet. En del av servicestrukturen för skötseln av sysselsättningen, såsom de nationella digitala systemen och utvecklandet av dem, förblir på statens ansvar.

Arbets- och näringstjänsterna utgör ett betydande uppgiftsområde för den framtida kommunen

I samband med reformen tar kommunerna ett steg mot en allt starkare roll som utvecklare av livskraften. Samtidigt skapar kommunerna samarbetsmodeller mellan de social- och hälsovårdstjänster som överförs till välfärdsområdena och kommunernas sysselsättningstjänster.

Med beaktande av social- och hälsovårdsreformens konsekvenser omfattar arbets- och näringstjänsterna i fortsättningen uppskattningsvis så mycket som 13–15 procent av den kommunala ekonomin i stället för nuvarande cirka 3 procent. Finansieringen av reformen omfattar finansiering av uppgifterna, lönesubventionen och den nya incitamentmodellen. Dessa har en avsevärd effekt på bland annat hur tjänsterna organiseras och inriktas, serviceprocessen och i större utsträckning även inriktningen för kommunens livskrafts- och sysselsättningsarbete.

I och med reformen överförs personalen till kommunerna från de nuvarande arbets- och näringsbyråerna och delvis från NTM-centralerna.

Läs mer:

Publikation: Kommunekonomin i de stora reformerna - vad bör kommunerna veta inför förändringarna?

Open all

Organiseringsansvar

Ministerarbetsgruppen för sysselsättning bestämde 31.8.2021 att ansvaret för tjänsterna ska överföras till en kommun eller ett samarbetsområde bestående av flera kommuner där arbetskraftsunderlaget ska vara minst 20 000 personer. Syftet med beslutet är att säkerställa att det finns tillräckliga resurser för att ordna arbets- och näringstjänsterna och att tjänsterna är tillgängliga på lika villkor för alla kunder överallt i Finland. 

Om en kommun inte ensam uppfyller kriterierna för ordnandet av tjänsterna, ska den bilda ett samarbetsområde med en eller flera andra kommuner. Samarbetsområdena ska vara välfungerande med tanke på arbetsmarknaden och pendlingen. Dessutom måste de kommuner som utgör ett samarbetsområde ha ett geografiskt samband med varandra. De kommuner som ska samarbeta kan själva besluta om samarbetsformen i enlighet med vad som föreskrivs i kommunallagen. Samarbetet kan ha formen av antingen en samkommun eller ett gemensamt organ, det vill säga modellen med en ansvarig kommun. Kommunerna kan, med beaktande av ovanstående kriterier, också själva besluta om det område inom vilket samarbetet ska genomföras. 

För att säkerställa att samarbetet mellan kommunerna genomförs, fogas också en så kallad stupstocksbestämmelse till lagstiftningen. I och med denna bestämmelse föreskrivs en tidsfrist inom vilken kommunerna måste besluta om samarbete, samt om åtgärder genom vilka statsrådet i sista hand kan besluta om anslutning till ett samarbetsområde.

Kommunen eller samarbetsområdet ansvarar för lika tillgång till offentliga arbetskrafts- och företagstjänster och för att i enlighet med lag fastställa behovet, mängden och kvaliteten i fråga om tjänsterna. Dessutom ansvarar kommunen eller samarbetsområdet för utövandet av myndigheternas befogenheter, för hur tjänsterna produceras och för tillsynen över produktionen av tjänsterna.

Staten ska i fortsättningen ansvara för att servicesystemet för främjande av sysselsättningen fungerar på riksnivå, för riksomfattande informationssystem och för utvärdering och övervakning av kommunernas arbete med främjande av sysselsättningen.

Vad föreslår Kommunförbundet?

Kommunförbundet har framfört att fastställandet av ett samarbetsområde baserat på ett arbetskraftsunderlag på minst 20 000 personer är för schablonmässigt. Lagen bör också tillåta prövning i enskilda fall, där man avviker från detta antal. Organiseringsansvaret bör därtill läggas på alla kommuner i stället för bara på de kommuner eller organ där arbetskraftsunderlaget överstiger minimiantalet. Kommunförbundet understöder inte att kommunernas uppgifter åtskiljs. Finansieringen, makten och ansvaret bör ligga hos en och samma aktör på kommunnivå. Samarbetsområdena är motiverade, men lagstiftningen bör endast styra vilka uppgifter det är befogat att sköta gemensamt inom detta större, enhetliga arbetskraftsområde. Kommunerna bör också kunna avtala om samarbete enligt alla samarbetsmodeller i 8 § i kommunallagen.

Tjänster

Kommunen eller samarbetsområdet ska som sysselsättningstjänster ordna arbetsförmedling för arbetsgivare och arbetssökande. Dessutom ska kommunen eller samarbetsområdet ordna yrkes- och karriärvägledning, arbetskraftsutbildning och andra tjänster som främjar sysselsättningen av arbetssökande och tillgången på kunnig arbetskraft. I organiseringsansvaret ingår också sakkunnigbedömningar som gäller serviceprocessen för enskilda kunder, arbets- och utbildningsprövning, samt beviljande och finansiering av stöd och ersättningar som definieras i lag. Serviceprocessen för enskilda kunder ska genomföras enligt den så kallade nordiska modellen för arbetskraftsservice.

De offentliga arbetskrafts- och företagstjänster som kommunerna kommer att ansvara för liknar i huvuddrag de nuvarande:

Arbetsförmedling och rekrytering:

  • arbetsförmedling
  • jobbsökarträning
  • lönesubvention och startpeng
  • gemensam anskaffning av utbildning
  • internationell arbetssökning och arbetsförmedling
  • övriga ersättningar och stöd samt omställningsskydd

Kompetensutveckling:

  • arbetsförmedling
  • beslut om frivilliga studier med arbetslöshetsförmån
  • arbets- och utbildningsprövning
  • bedömning samt vägledning och träning (arbetssökande, arbetsgivare)

Integration och invandringstjänster (övrigt tjänsteutbud utnyttjas också)

Arbete med stöd och sektorsövergripande tjänster (övrigt tjänsteutbud samt sysselsättningspolitiskt understöd)

Informations-, rådgivnings- och handledningstjänster:

  • rådgivning om arbets- och näringstjänster
  • rådgivning om utkomstskydd för arbetslösa
  • utbildningsrådgivning inom arbets- och näringstjänsterna
  • företags- och arbetsgivarrådgivning inom arbets- och näringstjänsterna
  • myndighetsrådgivning inom arbets- och näringstjänsterna

Kommunerna har också möjlighet att i stor omfattning erbjuda egna tjänster för sysselsättning, näring, kompetens och livskraft i syfte att förbättra sysselsättningen och tillgången på arbetskraft samt skapa företagsverksamhet.

Finansiering

Finansieringen omfattar både finansieringen av uppgifterna och ansvarsfördelningsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa, det vill säga den så kallade incitamentsmodellen, och kompensationen för denna.

1. Finansiering av uppgifterna

Till kommunerna överförs ansvaret för största delen av de tjänster för privatpersoner, arbetsgivare och företag som för närvarande sköts av arbets- och näringsbyrån, sysselsättningsanslagen, samt anslagen för lönesubvention.

Kostnaden för de uppgifter som överförs till kommunerna uppskattas maximalt uppgå till cirka 700 miljoner. Grovt uppskattat utgörs cirka 33 % av beloppet av de nuvarande arbets- och näringsbyråernas verksamhetsutgifter, cirka 25 % av sysselsättningsanslag (anskaffningar, kostnadsersättningar och bidrag) och cirka 30–35 % av lönesubventioner och startpengar. Resten utgörs av de pengar som överförs till kommunerna från NTM-centralerna och från utvecklings- och förvaltningscentrets verksamhetsutgifter. Uppgiftshelheten och därigenom pengarna påverkas dessutom separat av riktlinjerna för de uppgifter som blir kvar hos staten.

Finansieringen går till varje kommun och de uppgifter som överförs finansieras till fullt belopp huvudsakligen i form av en icke öronmärkt statsandel. Man har utarbetat en särlösning för integrationstjänsterna (50 miljoner euro), varav ett belopp på 20 miljoner euro kan ansökas separat för kostnader för flyktingmottagning och främjande av integration.

Den icke öronmärkta statsandelen bestäms kommunvis enligt statsandelskriterierna. Som kriterier för statsandelen har fastställts att 70 % av finansieringen bestäms på basis av antalet personer i arbetsför ålder och 30 % på basis av omfattande arbetslöshet. Dessutom delas 30 miljoner euro av särlösningen för integrationstjänsterna (50 miljoner euro) ut enligt kriteriet som gäller antalet utlänningar.

Målet är att de statsandelskriterier som hör samman med uppgifterna ska återspegla själva uppgiften, men samtidigt vill man ändå undvika ett alltför starkt negativt incitament (t.ex. ett kriterium som enbart bygger på arbetslöshet). Kriterierna ska också vara baserade på objektiv information som finns offentligt tillgänglig på ett tillförlitligt sätt i varje kommun.

De kostnader som är bundna till de nuvarande uppgifterna fördelas för närvarande på mycket olika sätt i olika kommuner. Skillnaderna mellan kommunerna förklaras till exempel av lokala behov och det lokala serviceutbudet. Särskilt när det gäller kommunernas och organisationernas användning av lönesubventioner finns det stora skillnader mellan kommunerna. I och med reformen förnyas servicesystemet och det nuvarande läget är inte rätt utgångspunkt för fördelningen av resurserna. Man måste utarbeta behovsstandardiserade statsandelskriterier för uppgifterna. Kommunvisa skillnader jämfört med den nuvarande finansieringen är därför möjliga. Det lönar sig dock att genomföra förändringarna i uppgiftsfinansieringen stegvis så att kommunerna kan anpassa sig till förändringen.

2. Incitamentsmodellen

Det nuvarande systemet med att kommunen betalar en andel av arbetsmarknadsstödet ersätts med en ny typ av incitamentsmodell. Med den nya incitamentsmodellen eftersträvas en sysselsättningsutveckling som stärker den offentliga ekonomin genom att statens och kommunernas incitament för att främja sysselsättningen och fastställa kostnaderna för arbetslösheten går i samma riktning. Utgångspunkten för reformen är att kommunernas ansvar för betalning av arbetslöshetsförmåner utvidgas och tidigareläggs. För närvarande står kommunerna för cirka 11 % av betalningsansvaret för alla arbetslöshetsförmåner, medan denna andel i fortsättningen kommer att vara cirka 22 %.

Enligt den modell som ligger till grund för den fortsatta beredningen ska kommunen svara för finansieringen av den inkomstrelaterade dagpenningens grunddel, grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet enligt följande:  100–199 dagar = 10 %; 200–299 dagar = 20 %; 300–399 dagar = 30 %; 400–699 = 40 %; över 699 dagar = 50 %. Antalet intjänade förmånsdagar harmoniseras skilt för varje förmånsslag. De intjänade dagarna är de samma oberoende av att vissa förmånsslag är sådana som följer på varandra. Förmånsdagar intjänas för både arbetslöshetsdagar och s.k. aktiva dagar. Kommunens ansvar för arbetslöshetsförmånen upphör i fortsättningen först när personens behov av utkomstskydd upphör. I fråga om personer som ska integreras innebär det nya systemet bara smärre undantag gällande intjäning av förmånsdagar och tiden för vilken dagarna fastställs.

Ansvaret för arbetsmarknadsstödet, vilket ligger till grund för de nuvarande beräkningarna i incitamentsmodellen, uppgår till 393 miljoner euro (2018–2019 års medeltal). Den nya ansvarsfördelningsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa medför extra kostnader på uppskattningsvis 400 miljoner euro för kommunerna. Det innebär att kommunernas kostnader för utkomstskyddet sammanlagt förväntas uppgå till cirka 800 miljoner euro.

Kostnaderna för ansvarsfördelningsmodellen ska gottgöras, dvs. kompenseras, till fullt belopp till varje kommun utgående från kostnaderna vid ändringstidpunkten.  Utgångspunkten för beredningen har varit kompensation via statsandelssystemet (enligt kriteriet personer i arbetsför ålder) samt en separat ändringsutjämning för att nollställa skillnaderna kommunvis.  Kompensationen förblir i kraft vid tidpunkten för ändringen och kommer inte att ändras i efterhand. Detta ger systemet och kommunerna ett incitament att minska utgifterna för utkomstskyddet för arbetslösa, samtidigt som kompensationen för kostnaderna hålls konstant.

Informationssystem

Idag har arbets- och näringsbyråerna och NTM-centralerna närmare trettio olika elektroniska system och tjänster till sitt förfogande. Det mest kända av dessa är kunddatasystemet URA, som också används i kommunförsöken. Dessutom används andra system för kunddatahantering (Mina e-tjänster, arbetsgivarkundernas Kasvu-CRM, TYPPI-systemet, Ohjaustaverkossa.fi), system för bedömning av kundernas behov (ARVI, ForeAmmatti), system för respons och statistik (t.ex. Arbetsförmedlingsstatistik, Yrkesbarometern, OPAL), andra system för verksamhetsstyrning (t.ex. tidsbokningssystemet ASPA, dokumenthanteringssystemet USPA, olika betalningssystem) samt olika system för informationsutbyte och gränssnitt.

Projektet TE-digi är också tänkt att fungera som en grundläggande lösning för det nya servicesystemets systemhelhet. Informationssystemshelheten har utvecklats i en centraliserad och tydligare riktning redan innan riktlinjerna för reformen av arbets- och näringstjänsterna 2024 drogs upp. Webbtjänsten Jobbmarknaden ska i fortsättningen samla olika tjänster på ett och samma ställe utifrån arbetssökandes, arbetsgivares och blivande företagares perspektiv. Kommunerna kan i fortsättningen utnyttja de system för hantering av kunddata inom närings- och arbetstjänster (TEA) som staten erbjuder eller ta i bruk egna kunddatassystem och e-tjänster. Kommunerna ska ändå i alla sina system upprätthålla de enhetliga dataresurser som staten ansvarar för.