Chefekonom Minna Punakallio:

Vihriäläs professorsgrupp utarbetade en exit-strategi för den ekonomiska politiken

Minna Punakallio

Vesa Vihriälä, Bengt Holmström, Sixten Korkman och Roope Uusitalo utarbetade i månadsskiftet april–maj en rapport om åtgärder för att avhjälpa skadorna som coronakrisen orsakar den finländska ekonomin och återställa en hållbar tillväxt i landet. Rapporten föregicks av den första fasen av Martti Hetemäkis exit- och återuppbyggnadsarbetsgrupp, där fokus låg på att analysera epidemin och gradvis avveckla begränsningarna.

Rapporten behandlar begränsningarna för att kuva epidemin, dess ekonomiska konsekvenser och de färskaste ekonomiska prognoserna. Rapportens utgångspunkt är en mycket dyster ekonomisk utveckling. Enligt rapporten skulle bruttonationalprodukten i Finland under innevarande år minska med 9 procent för att efter det återgå till den potentiella tillväxttrend som man prognostiserat tidigare. I rapporten talas om ett förlorat årtionde, eftersom BNP når sin föregående topp först om ett decennium.

Den ekonomiska utveckling som förstörts av coronaepidemin bör enligt Vihriäläs arbetsgrupp hanteras genom en ekonomisk politik i tre faser:

1.  minimering av skadorna

2.  finanspolitisk stimulans

3.  stabilisering av de offentliga finanserna.

I den första fasen av den ekonomiska politiken måste man minska de skador som begränsningsåtgärderna och rädslan har orsakat företagssektorn. Arbetsgruppen förordar därför för snabba, tillräckliga och rätt riktade företagsstöd.

Efter begränsningsåtgärderna bör den ekonomiska politiken gå över till en andra fas där tillväxten fås igång genom stimulansåtgärder. Även stimulansåtgärderna bör dimensioneras, förläggas och riktas rätt. Vihriäläs arbetsgrupp bedömer att stimulansåtgärderna bör inledas genast när effekten av begränsningsåtgärderna och rädslan avtagit. Stimulansåtgärderna bör vara tillräckliga för att stärka den inhemska efterfrågan, men å andra sidan måste de anpassas till de knappa utgiftsramarna. Enligt rapporten är det nödvändigt att staten stöder kommunerna redan i år på grund av att kommunernas skatteutfall minskar och på grund av trycket på deras tjänster.

Den sista, dvs. den tredje fasen av den ekonomiska politikens corona-exit är den mest krävande. Krisen, den långsamma ekonomiska tillväxten och den betydande finanspolitiska stimulansen leder till att de offentliga finanserna skuldsätts i en ohållbar grad redan under de närmaste åren. Därför måste åtminstone ökningen av statens skuldkvot stoppas genom ett betydande anpassningspaket för de offentliga finanserna: Anpassningen bör inledas senast 2023. Behovet av att minska utgifterna och höja skatterna kan lindras genom strukturpolitik.

Vihriäläs arbetsgrupp lägger inte i rapporten fram något övergripande förslag om de anpassningsåtgärder som behövs, utan betonar rättvisa och det ökade behovet av hållbara offentliga finanser. Åtgärdsförslag som förbättrar den ekonomiska effektiviteten och de offentliga finansernas hållbarhet har redan tidigare lagts fram av bl.a. Finansministeriet, Finlands Bank, OECD, IMF, EU-kommissionen och rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. Av dessa förslag lyfter Vihriäläs arbetsgrupp fram bl.a. höjningen av mervärdesskattesatsen och fastighetsskatten, utgiftsnedskärningar och strukturreformer som förbättrar arbetsmarknadens funktion. Typiskt för ekonomarbetsgruppen är också en betydande höjning av fastighetsskatten.

Vad borde man tänka om rapporten?

Arbetsgruppens förslag överraskar egentligen inte. Liknande förslag har framförts i ett flertal tjänstemannaanföranden och strategier. Det är dock i viss mån överraskande att också Vihriäläs rapport kopplar ett så gediget finanspolitiskt stimulanspaket till de optimala åtgärderna efter det att begränsningarna har avvecklats. Resultatet motsvarar färska ekonomiska undersökningar som visar att finanspolitisk stimulans under recessioner har en positiv inverkan på produktionsnivån.

Rapporten har gett upphov till många ställningstaganden sedan den publicerades. Många kommentarer har understött stimulansåtgärderna eller kritiserat enskilda anpassningsförslag.

Det absolut viktigaste och mest kritiska budskapet i rapporten är att räkningen för coronakrisen måste betalas tillbaka. Ekonomin kan inte hållas i gång med stimulanspengar, och den offentliga sektorns resurser räcker inte heller till för detta. Tidtabellen för betalningen är ganska kort, och fakturan är stor.

Rapporten ger dock inte svar på alla akuta frågor. I fortsättningen är det skäl att diskutera mera om hur företagslivets beroende av offentliga stöd ska minskas, hur alla arbetsplatser ska göras attraktiva, hur arbetskraften ska fås att räcka till också för arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn när den nuvarande personalen pensioneras och överhuvudtaget vilka uppgifter den offentliga sektorn kan finansiera på lång sikt. Överdrivna stimulansåtgärder kan också vara ineffektiva. En särskild risk ligger i ökningen av de offentliga konsumtionsutgifterna, om det inte är möjligt att upprätthålla dessa funktioner på längre sikt.

På lång sikt står den offentliga sektorn egentligen inför en omöjlig uppgift. Utgifterna växer oundvikligen snabbare än inkomsterna redan på grund av den demografiska utvecklingen. I detta läge måste kommunerna noggrant se över sin utgifts- och servicestruktur. Mer information om detta behövs också i analyserna av den ekonomiska politiken.

tags