Aila Puustinen-Korhonen 21.12.2016

Vad har fått välfärdsstaten att åldras?

Om Den Sociala Välfärden vore en människa skulle hon vara över 120 år gammal. Livet skulle ofrånkomligen lida mot sitt slut.

Den äldsta människan man känner till, fransyskan Jeanne Calment, stretade på och njöt av portvin och choklad och rökte cigarretter och blev 122 år gammal. I vetenskapsvärlden tänker man att det antagligen är gränsen för hur gammal en människa kan bli. Livet tar slut när cellernas telomerer tar slut och cellernas nybildningsmekanismer avtar så att hela människan bryts ner. Sedan är slutet oundvikligt.

Den Sociala Välfärden började granskas ur det egna perspektivet i slutet av 1800-talet i Tyskland. Staten ansågs garantera jämställdhet, rättvisa och omsorg om medborgarna. I årtionden sköttes Den Sociala Välfärden med hjälp av statlig socialpolitik, lagstiftning och offentliga tjänster. Exempelvis skulle arbetarnas bostadsmisär och dess många negativa följdverkningar lösas.

Årtiondena efter krigen var Den Sociala Välfärden ytterst viktig. De offentliga tjänsterna utvecklades och utökades i många år exempelvis inom social- och hälsovårdstjänsterna i Finland. I den sektorn har också de nordiska välfärdsstaterna sin upprinnelse, och räddningen eller nedmonteringen av dem talas det mycket om nuförtiden.

Ekonomiska kriser och hållbarhetsgapet är telomerer och nedbrytare i välfärdsstatens celler

Den Sociala Välfärden börjar nu vara i madame Calments höga ålder. Välfärden har fått en annan skepnad i takt med åldrandet. I dag frågar man allt oftare vad man ska göra med invandringen, de äldres behov av vård och också ensamheten. Likaså frågar man vem som ska lösa Den Sociala Välfärden. Vad händer med välfärdsstaten? Man har till och med talat om att den går mot sitt slut.

Det påstås att offentliga sektorn har vuxit sig för stor och för dyr. När pengarna började tryta, skar man i offentligt finansierade social- och hälsovårdstjänster och funderade hur Den Sociala Välfärden kunde lösas på annat sätt. I många länder, bland andra Storbritannien gick man från ord till handling och gav mera utrymme åt också andra aktörer än offentliga, till en början privata företag.

Statliga inrättningar bolagiserades. Det allmännas roll och medborgarens egen roll sattes under lupp. Vem ansvarar för vad? På äldre dar inledde Den Sociala Välfärden ett parförhållande med Den Deltagande Medborgaren, som skulle ta ansvar för sig själv och andra medborgare samt producera lösningar på medborgarsamhällets problem.

I Europa har Den Sociala Välfärden skötts på ett nytt sätt exempelvis i Storbritannien där man gav servicetagarna mer valfrihet och införde personliga budgetar för en del klientgrupper. Hur skulle Den Sociala Välfärden klara sig i denna omvärld? I Storbritannien uppdagades bland andra följande problem: folk valde service av dålig kvalitet och de anställda saknade utbildning, budgethanteringen var besvärlig för användarna, och de anställda skötarna och servicetagarnas anhöriga missbrukade medlen.

De som drog nytta av systemet och var nöjdast var personer med funktionsnedsättning och personer i psykiatrisk rehabilitering. Äldre och personer med utvecklingsstörning blev mer eller mindre bortglömda och kunde inte njuta av valfriheten. De mindre bemedlade sparade sina pengar.

Vad var det som sist och slutligen hände med Den Sociala Välfärden? Åtminstone i Storbritannien har man gått in för korrigerande åtgärder.

Finland - NU!

I Finland väntar vi för närvarande på att få se ett lagutkast till en finländsk modell för valfrihet. Den innehåller också en personlig budget. En utveckling av systemet med servicesedlar är under planering. Lagarna om social- och hälsovården tas upp till behandling i riksdagen efter årsskiftet.

I allt större omfattning håller Finland på att flytta servicen in på marknaden, vilket Storbritannien alltså har lång erfarenhet av – genom försök och misstag. Där finns gott om lärorika exempel. Bland annat landets största omsorgskoncern hade utvidgat verksamheten i 20 år genom att ta risker och skuldsätta sig. När den offentliga sektorn skar ner på köpta tjänster ledde det till ekonomiska svårigheter och koncernen höll på att gå i konkurs. Man började undra vad som skulle hända med omsorgshemmens minnessjuka invånare om hundratals hem lades ned.

Finland har inte råd att missköta Den Sociala Välfärden genom att lämna över den till marknaden och gå i samma fälla som Storbritannien gjort under de senaste decennierna. Om frågan var en person skulle livet snart ge upp på grund av allt kortare telomerer och alla cellers död. Eftersom så inte är fallet, finns det fortfarande hopp för Den Sociala Välfärden, för den sköts av politiken där det också är möjligt att ta ett steg bakåt.

Till sist vill jag tacka professor emerita Briitta Koskiaho för hennes talrika artiklar i olika tidskrifter. Också hennes publikation Hyvinvointipalvelujen tavaratalossa (i varuhuset för välfärdstjänster) är givande läsning i dessa dagar. De här informationskällorna har inspirerat mig att skriva bloggen.

Författare
Aila Puustinen-Korhonen

Aila Puustinen-Korhonen är sakkunnig inom social- och hälsovård.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.