Skattefrågor - Mervärdesbeskattning

Momsskyldighet vid samarbete mellan kommuner

Högsta förvaltningsdomstolen har 23.4.2009 gett två beslut som gäller momsskyldighet vid samarbete mellan kommuner (HFD 23.4.2009 L 965 och HFD 23.4.2009 L 966).

Det första beslutet, som inte publicerats, gäller samarbete mellan landskapet och kommuner i enlighet med lagen om ett förvaltningsförsök. Centralskattenämnden ansåg i sitt beslut 15.11.2006 N 72/2006 att debiteringar mellan en samkommun och dess medlemskommuner för städ-, ekonomi-, personal- och informationsförvaltningstjänster utgjorde skattepliktig affärsverksamhet. HFD har en annan tolkning.

I motiveringen till HFD:s beslut sägs bland annat följande: Före förvaltningsförsöket har kommunerna skött städ-, ekonomi-, personal- och informationsförvaltningstjänsterna själva och har då inte betalat mervärdesskatt på produktionen av tjänsterna. Om landskapet utförde städtjänsterna i egen regi, skulle landskapet inte vara skyldigt att betala moms på produktionen av tjänsterna. Nu producerar kommunerna samma tjänster i form av samarbete mellan landskapet och kommunerna inom ramen för lagen om ett förvaltningsförsök och 2 och 76 § i kommunallagen. Ekonomi-, personal- och informationsförvaltningstjänsterna har en nära koppling till förvaltningsförsöket och är delvis också till sin natur sådana att de i allmänhet inte kan köpas av en utomstående serviceproducent. Städtjänsterna produceras i anknytning till uthyrningen av de lokaler landskapet behöver, också om de inte kan anses utgöra sådana nyttigheter i samband med överlåtelse av nyttjanderätt till en fastighet som avses i 27 § 2 mom. i mervärdesskattelagen. Kommunen har tidigare utövat likadan verksamhet i lokalerna. För servicen debiteras självkostnadspriset.

I verkligheten innebär arrangemanget endast att samma uppgifter delas upp på ett annat sätt för att det ska bli möjligt att genomföra förvaltningsförsöket. I denna situation måste kostnaderna debiteras också för tjänster som direkt behövs för samarbetet och som i princip kan konkurrera med likadana tjänster som erbjuds av privata aktörer. Under dessa omständigheter och med tanke på att produktionen av tjänsterna också objektivt sett sker inom ramen för de mål som satts upp för förvaltningsförsöket och för samarbetet mellan landskapet och kommunerna, ansåg HFD att momsfrihet för landskapet och kommunerna inte förorsakar någon betydande snedvridning i konkurrensen. Eftersom verksamheten alltså inte bedrivs i form av affärsverksamhet är landskapet inte skyldigt att betala mervärdesskatt för de ekonomi-, personal- och informationsförvaltningstjänster enligt samarbetsavtalet vilka utförs för kommunerna mot vederlag, och kommunerna behöver inte betala mervärdesskatt för de städtjänster som de utför för landskapet i samband med uthyrningen av lokaler enligt samma avtal.

I det senare rättsfallet har kommunen A och staden B genom samarbetsavtal sinsemellan kommit överens om produktionen av kommunala tjänster. Kommunen A står för produktionen av bildnings- och avbytartjänster, myndighetstjänster inom lantbruket och stödtjänster. Staden B står för produktionen av vård- och omsorgstjänster och tjänster inom teknik och miljö. Förutom serviceproduktion sköter kommunerna också myndighetsuppgifter för varandras räkning och delvis också beslutsfattande. Kostnaderna fördelas utgående från de använda tjänsterna. Genom samarbetsavtalet uppnås nästan samma resultat med tanke på verksamheten och ekonomin som om kommunerna hade slagits ihop.

Enligt samarbetsavtalet övergår kommunernas personal i värdkommunens, dvs. serviceproducentens, tjänst. Fastigheterna kvarstår i kommunernas ägo. En del av serviceproduktionen sköter kommunerna enligt den beskrivna fördelningsgrunden också i fastigheter som tillhör den andra kommunen. Betalningarna mellan kommunerna baserar sig på en matematisk kostnadsfördelning enligt användningen av servicen. Verksamheten utövas inte i form av affärsverk.

Den kommun som producerar tjänsterna sköter också myndighetsuppgifterna för den andra kommunens räkning. I det inledande skedet fortsätter båda kommunernas personal att producera tjänster för den kommun där de befinner sig och detta kommer att vara huvudprincipen också i fortsättningen. Fördelningen av de allmänna kostnaderna (60/40 procent) motsvarar kommunernas invånarantal och innehåller ingen vinst.

Centralskattenämnden gav 15.11.2006 sitt beslut KVL N 73/2006, enligt vilket produktionen av varor och tjänster på basis av samarbetsavtalet mellan kommunen A och staden B inte var att betrakta som försäljning i form av affärsverksamhet enligt 1 § 1 mom. i mervärdesskattelagen. Kommunerna behövde sålunda inte betala moms för inbördes överlåtelse av sådana tjänster som avses i ansökan. Skatteombudsmannen överklagade beslutet hos högsta förvaltningsdomstolen och krävde att centralskattenämndens beslut delvis skulle upphävas och att nämnden skulle ge ett nytt förhandsavgörande enligt vilket produktionen av varor och tjänster på basis av samarbetsavtalet mellan kommunen A och staden B är att betrakta som försäljning i form av affärsverksamhet enligt 1 § 1 mom. i mervärdesskattelagen till den del det är fråga om verksamhet där de ekonomiska och juridiska förutsättningarna är de samma som för privata ekonomiska aktörer.

I motiveringen till HFD:s beslut sägs bland annat följande: Kommunen A och staden B är sådana offentligrättsliga samfund som avses i 6 § 1 mom. i mervärdesskattelagen och sådana offentligrättsliga organ som avses i 4 artikeln 5 punkten i det sjätte momsdirektivet. Med beaktande av 2 och 76 § i kommunallagen och innehållet i det samarbetsavtal enligt 76 § i kommunallagen som kommunerna ingått, utövar kommunen A och staden B verksamhet i egenskap av myndigheter inom ramen för det rättsliga system som särskilt gäller dem. När kommunerna producerar tjänster för varandra utövar de alltså denna verksamhet i egenskap av myndigheter inom ramen för det rättsliga system som särskilt gäller dem.

De tjänster som kommunen A och staden B producerar är ändå till sin natur delvis sådana att också privata aktörer kan producera dem. Hit hör till exempel fastighetsskötsel, städ- och tvätteritjänster, måltidstjänster, stödtjänster för förvaltningen och samhällstekniska tjänster. I princip kan alltså offentligrättsliga samfund och privata aktörer parallellt utöva samma verksamhet med samma juridiska förutsättningar. Momsfrihet för det offentligrättsliga samfundet kan då förorsaka en snedvridning i konkurrensen. Om momsfrihet för ett offentligrättsligt organ förorsakar en betydande snedvridning i konkurrensen ska enligt EG-domstolens rättspraxis också det offentligrättsliga organet betala mervärdesskatt för sin verksamhet.

Innan kommunerna ingick samarbetsavtalet hade de producerat tjänsterna själva och inte betalat någon mervärdesskatt på dem. Nu producerar kommunerna samma tjänster i form av mellankommunalt samarbete inom ramen för 2 och 76 § i kommunallagen. En del av tjänsterna är till sin natur sådana att de i allmänhet inte kan köpas av en serviceproducent utanför den offentliga förvaltningen. Kommunerna utövar varandras tidigare verksamhet delvis i samma lokaler och med samma redskap som förut. Debiteringarna innehåller ingen vinst. I verkligheten innebär arrangemanget endast att samma uppgifter delas upp på ett annat sätt för att det mellankommunala samarbetet ska bli möjligt. I denna situation måste kostnaderna debiteras också för tjänster som direkt behövs för samarbetet och som i princip kan konkurrera med likadana tjänster som erbjuds av privata aktörer. Under dessa omständigheter och med tanke på att produktionen av tjänsterna objektivt sett sker inom ramen för de mål som satts upp för samarbete mellan kommunerna, ansåg HFD att momsfrihet för serviceproduktionen mellan kommunerna inte förorsakar någon betydande snedvridning i konkurrensen. Kommunerna bedriver alltså inte verksamheten i form av affärsverk och de är inte skyldiga att betala moms på tjänster enligt samarbetsavtalet, inte heller sådana som privata ekonomiska aktörer producerar enligt samma ekonomiska och juridiska förutsättningar.

Båda fallen gällde uttryckligen momsplikten i fråga om debiteringar för stödtjänster. Enligt HFD är också fördelningen av kostnaderna för stödtjänsterna i de aktuella fallen momsfri. Motiveringarna var i bägge fallen de samma. Besluten kan tolkas som att debiteringar för olika stödtjänster inom ramen för samarbetsavtal enligt 76 § i kommunallagen är momsfria för kommunerna och samkommunerna. Det ska alltså vara fråga om ett mer omfattande samarbetsavtal enligt 76 § i kommunallagen där också stödtjänster ingår. I fråga om enskilda tjänster som privata ekonomiska aktörer producerar enligt samma ekonomiska och juridiska förutsättningar är försäljningen i allmänhet momsbelagd.

Skatteverken kan ha uppmanat kommunerna att momsbelägga debiteringar för stödtjänster som ingår i samarbetsavtal. Kommunerna och samkommunerna bör därför se över samarbetsavtalen i enlighet med HFD:s momsbeslut.

 

Mer information på webben:

  • HFD:2009:42 
    Högsta förvaltningsdomstolens beslut 23.4.2009 T 966 (kort referat)
     

 

tags
Benjamin Strandberg

Förnamn
Benjamin
Efternamn
Strandberg
Sakkunnig

Kontaktinformation
Telefonnummer
+358 9 771 2082
Mobiltelefon
+358 50 594 0603
Ansvarsområden
  • finansiering
  • ekonomistyrning
  • andra assisterande upppgifter
Organisation
Finlands Kommunförbund rf
Enhet
Kommunalekonomi
Statistiksakkunniga
Jukka Hakola

Förnamn
Jukka
Efternamn
Hakola
Utvecklingschef, skattefrågor

Kontaktinformation
Telefonnummer
+358 9 771 2086
Ansvarsområden
  • skattefrågor
  • skatteprognoser
  • finansiering
Organisation
Finlands Kommunförbund rf
Enhet
Kommunalekonomi