Indrivning och preskription av en fordran

Har borgenären rätt till standardersättning för indrivningskostnader?

Kuvituskuvassa kirjastokirjoja

Den senaste tiden har det kommit frågor från kommunerna om borgenärens rätt att få standardersättning för sina indrivningskostnader. Frågan har varit aktuell i synnerhet i samband med upphandling av biblioteksböcker då bibliotekens varuleverantörer, på grunder som strider mot avtalet, har tagit ut en standardersättning enligt 10 e § i lagen om indrivning av fordringar.

I de aktuella fallen har kommunen i princip betalat sin prestation på förfallodagen, men betalningen har inte nödvändigtvis synts på borgenärens konto samma dag.  I vissa av situationerna har förfallodagen infallit på en lördag, och också då har samma fordran på standardersättning avkrävts.

Kommunförbundet har fått frågan om det är möjligt att kräva standardersättning i sådana fall. Dessutom har man frågat om det är möjligt att med hänvisning till den allmänna preskriptionstiden på tre år, söka standardersättning för upp till tre år gamla dröjsmål.

Juridisk bakgrund

Enligt 10 e § i lagen om indrivning av fordringar (513/1999) har borgenären rätt att av gäldenären få 40 euro som standardersättning för indrivningskostnaderna om en betalning är försenad så att borgenären har rätt till dröjsmålsränta. De situationer då en borgenär har rätt till dröjsmålsränta bestäms främst enligt räntelagen.

I praktiken börjar dröjsmålsräntan löpa dagen efter förfallodagen och endast på den del av betalningen som är fördröjd. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta bör anges redan på fakturan eller i övrigt överenskommas då köpet ingås.

Mer detaljerade motiveringar om skyldigheten att betala standardersättning finns i regeringens proposition med förslag till lag om betalningsvillkor i kommersiella avtal, lag om ändring av lagen om indrivning av fordringar och vissa lagar som har samband med dem (RP 57/2012). I propositionen behandlas bland annat 10 e §.

Justitieministeriets ställningstagande

Kommunförbundet har bett om Justitieministeriets ställningstagande till kommunernas frågor. Justitieministeriet gav följande svar:

I Finland har man som regel följt principen om att en skuld anses vara betald då borgenären har fått betalningen.  I lagarna som gäller olika avtalstyper finns det bestämmelser som avviker från principen, dvs. om när en betalning via bankens förmedling anses ha gjorts.

Av 81 och 82 § i betaltjänstlagen (290/2010) följer att en betalning som görs på förfallodagen genom girering eller direktdebitering enligt vissa förutsättningar ska betraktas som gjord i rätt tid, trots att beloppet ännu inte har registrerats på mottagarens konto, utan endast på mottagarens banks konto.

Enligt 49 § i betaltjänstlagen ska betalningsmottagarens tjänsteleverantör betala betalningstransaktionens belopp till betalningsmottagarens betalkonto omedelbart efter att beloppet har krediterats leverantörens konto. Om betalningsmottagarens bank dröjer med överföringen till betalningsmottagarens konto, är det fråga om en situation där gäldenären inte ansvarar för dröjsmålet. Men om betalningen ännu inte på förfallodagen syns på  betalningsmottagarens bankkonto till exempel på grund av att gireringen från betalarens bank till betalningsmottagarens banks konto sker först följande bankdag efter betalningen eller en senare bankdag, anses betalaren vara ansvarig för dröjsmålet, eftersom denne borde ha tagit i beaktande den tid som normalt behövs för förmedling av en girering från en penninginrättning till en annan (se EU-domstolens avgörande C-306/06).

På bankernas webbsidor finns det uppgifter om tidpunkten när en girering senast ska göras så att den hinner komma på betalningsmottagarens konto under samma bankdag. En girering inom samma bankgrupp överförs under samma dag, men om kunden har sitt konto i en annan bankgrupp   kan gireringen dröja till följande bankdag.

Om förfallodagen är en dag som avses i lagen om skuldebrev (622/1947), dvs. (en helgfri lördag, en helgdag, självständighetsdagen, första maj eller jul- eller midsommarafton) får betalningen göras följande vardag. Denna bestämmelse har inte ändrats och tillämpas på alla skuldförhållanden.

Standardersättningen som avses i 10 e § i lagen om indrivning av fordringar är i princip en ersättning för indrivningskostnader, så i fråga om preskription tillämpas bestämmelsen i 12 § i lagen om preskription av skulder (728/2003) som gäller accessoriska kostnader för skulden. Standardersättningen preskriberas således i enlighet med den allmänna preskriptionstiden, men om skuldkapitalet preskriberas gäller preskriptionen även standardersättningen. Preskriptionstiden för standardersättningen börjar löpa då borgenären har upptäckt eller borde ha upptäckt en brist i uppfyllandet av avtalet, dvs. i praktiken följande dag efter förfallodagen.

Indrivning av standardersättning efter mer än tre år är lagstridigt

Det har varit möjligt att kräva standardersättning efter en lagändring som trädde i kraft 2013. Det är tvivelaktigt om standardersättning kan krävas retroaktivt och det är i varje fall inte möjligt att framställa krav på standardersättning som sträcker sig längre bakåt i tiden än den allmänna preskriptionstiden (3 år).

Läget är alltså tillsvidare något oklart, och det är sannolikt att man ännu får vänta på en mer hållbar tolkning i frågan tills någon aktör på allvar beslutar sig för att ifrågasätta borgenärens tillvägagångssätt och för ärendet vidare till domstol.

Kommunförbundet har också blivit kontaktat av en leverantör av biblioteksböcker. I de diskussioner som förts har Kommunförbundet ansett att indrivning av en standardersättning som går tre år tillbaka i tiden är oskäligt och strider mot lojalitetsprincipen. Aktören har inte ansett det nödvändigt att komma till mötes i frågan utan har konstaterat att standardersättningen vid behov drivs in på rättslig väg.

Vad kan kommunen göra?

Kommunförbundet uppmanar sina medlemmar att beakta avtalspartens förfaringssätt som nämndes ovan, och den risk det medför.

Det klaraste vore att kommunen skriftligen kommer överens om tydliga spelregler med avtalsparten och följer dem i det ömsesidiga avtalsförhållandet.

I förhandlingarna kan och bör kommunen sträva efter att åberopa den affärssed som uppstått mellan kommunen och avtalsparten om avtalsparten inte på förhand sakligt informerat kommunen om en ny praxis för indrivningen av standardersättning.

Vid krav på standardersättning kan kommunen dessutom för varje enskild avgift kräva att borgenären ostridigt bevisar att fordran inte har funnits tillgänglig på förfallodagen.

tags
Servicepost

Förnamn
Servicepost
Efternamn
civilrättsjuristerna

Kontaktinformation
Ansvarsområden

 
Frågor som gäller bland annat avtal, skadestånd, företagsjuridik, arrende och fastighetsköp.
 
Vi betjänar kommunernas personal och förtroendevalda i juridiska frågor som rör deras uppgifter. Vi rekommenderar att du i första hand använder vår serviceadress.

Organisation
Finlands Kommunförbund rf
Enhet
Juridiska ärenden
Team
Palvelusähköpostit
Joonas Jännäri

Förnamn
Joonas
Efternamn
Jännäri
jurist

Kontaktinformation
Telefonnummer
+358 9 771 2454
Mobiltelefon
+358 40 834 3036
Ansvarsområden
  • avtalsrätt
  • skadeståndsrätt
  • indrivning
  • bolagsrätt
  • avtal om byggnadsentreprenad
  • IT-avtal
  • rekommendationsavtal om upphovsrättsersättningar
Organisation
Finlands Kommunförbund rf
Enhet
Juridiska ärenden
Juridiska enhetens civilrättsjurister; Kommunförbundets jurister