Stöd i vårdreformen

Svenskspråkiga tjänster och samarbetet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena

Sote-muutostuki

När social- och hälsovårdsstrukturerna reformeras ska tillgången till service på både finska och svenska säkerställas. Välfärdsområdena jämställs med kommunerna när det gäller tillämpning av språklagen.

Ett tvåspråkigt välfärdsområde ska ordna social- och hälsovård på finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer. Sju av de 21 välfärdsområdena är tvåspråkiga. Också Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen är tvåspråkiga.

Lagstiftningen om vårdreformen innehåller flera bestämmelser som reglerar välfärdsområdets språkliga skyldigheter och kundernas rättigheter eller som på annat sätt har relevans med tanke på förverkligandet av befolkningens språkliga rättigheter. I det här avsnittet finns information om ordnande av svenskspråkig service och samarbete mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena.

Frågor och begäran om service som riktas till Kommunförbundet i ärenden som gäller genomförandet av reformen ska lämnas in på blanketten för förfrågan om förändringsstöd.

Open all

Tvåspråkiga välfärdsområden

Av de 21 välfärdsområdena är sju tvåspråkiga. Dessa är Mellersta Österbotten, Österbotten, Egentliga Finland, Västra Nyland, Vanda-Kervo, Östra Nyland och Kymmenedalen. Dessutom är Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen tvåspråkiga.

Tvåspråkiga välfärdsområden ska ordna social- och hälsovård på finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska (5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård).

Genom reformen sker en geografisk utvidgning av rätten att få social- och hälsovårdstjänster på både finska och svenska. Det beror på att ett tvåspråkigt välfärdsområde ska ordna tjänster på finska och svenska också i sådana enspråkiga kommuner inom området där tjänsterna före reformen har ordnats på kommunens språk.

Nedan finns information om språkbestämmelser som de tvåspråkiga välfärdsområdena ska beakta i genomförandet av reformen och i sin verksamhet.

Språkbestämmelser

I Finland är nationalspråken finska och svenska likställda och språklagstiftningen förutsätter att myndigheter i tvåspråkiga välfärdsområden och välfärdssammanslutningar informerar och betjänar likvärdigt på finska och svenska.

I lagarna som reglerar vårdreformen finns flera bestämmelser om hur välfärdsområdena ska beakta nationalspråken både inom förvaltningen och inom sin verksamhet. Här följer de mest centrala bestämmelserna:

  • Tvåspråkiga välfärdsområden ska ordna social- och hälsovård på finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska (5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård).
  • Förvaltningsstadgan ska innehålla bestämmelser som behövs för att de språkliga rättigheterna ska tillgodoses i välfärdsområdets förvaltning på det sätt som anges i språklagen och annanstans i lag (95 § i lagen om välfärdsområden).
  • I tvåspråkiga välfärdsområden ska strategin ta hänsyn till tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna vid ordnandet och produktionen av tjänster (41 § i lagen om välfärdsområden).
  • I tvåspråkiga välfärdsområden ska välfärdsområdesfullmäktiges och välfärdsområdesstyrelsens möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. I tvåspråkiga välfärdssammanslutningar ska välfärdsammanslutningens fullmäktiges, välfärdssammanslutningens stämmas och välfärdssammanslutningens styrelses möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska (29 § i språklagen).
  • En nationalspråksnämnd ska finnas i alla tvåspråkiga välfärdsområden och i Helsingfors stad (33 § i lagen om välfärdsområden och 19 § i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland). Nedan finns mer information om nationalspråksnämnden.
  • De tvåspråkiga välfärdsområdena ska avtala om inbördes samarbete och arbetsfördelning vid genomförandet av vissa social- och hälsovårdstjänster på svenska (39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård). Nedan finns mer information om samarbetsavtalet)
  • Välfärdsområden kan med stöd av avtal sköta sina uppgifter tillsammans, till exempel för att främja genomförandet av språkliga rättigheter (52 § i lagen om välfärdsområden).

Förutom nämnda språkbestämmelser, ska de tvåspråkiga välfärdsområdena även tillämpa den övriga språklagstiftningen, såsom språklagen, lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda och språkbestämmelser i substanslagstiftningen.

Nationalspråksnämnd

I varje tvåspråkigt välfärdsområde och i Helsingfors stad ska finnas en nationalspråksnämnd (33 § i lagen om välfärdsområden och 19 § i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland).

Till medlemmar i nämnden väljs personer som hör till den språkliga minoriteten. I Österbottens välfärdsområde kommer nationalspråksnämnden att arbeta för den finskspråkiga minoriteten i området. I övriga tvåspråkiga välfärdsområden arbetar nationalspråksnämnderna för den svenskspråkiga minoriteten.

Nationalspråksnämndens uppgift är att bland annat att:

  • utreda, bedöma och uttala sig om hur välfärdsområdesfullmäktiges beslut påverkar hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken
  • utreda, bedöma och fastställa vilka tjänster den språkliga minoriteten har behov av på sitt eget språk och följa tillgången på tjänsterna och deras kvalitet
  • lägga fram åtgärdsförslag om hur de tjänster och servicekedjor som tillhandahålls på minoritetens språk ska utvecklas
  • lägga fram åtgärdsförslag om kraven på personalens språkkunskaper och utvecklingen av språkkunskaperna
  • komma med förslag om innehållet i avtalet om samarbetet och arbetsfördelningen mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena

Nämndens ordförande har närvaro- och yttranderätt i välfärdsområdets styrelse. I Helsingfors har nämndens ordförande har närvaro- och yttranderätt i stadsstyrelsen till den del styrelsen behandlar ärenden som gäller social- och hälsovården eller räddningsväsendet.

Avtal om samarbete och arbetsfördelning

Det tvåspråkiga välfärdsområdet har organiseringsansvar för sina invånares social- och hälsovård och är därmed ansvarigt för att säkerställa att dess invånare får den service de har rätt till, på både finska och svenska.  I fråga om vissa svenskspråkiga tjänster är det emellertid inte ändamålsenligt eller finns förutsättningar för alla välfärdsområden att själva tillhandahålla tjänsterna, utan samarbete med andra välfärdsområden är nödvändigt för att trygga tillgången till tjänsterna.

De tvåspråkiga välfärdsområdena ska ingå ett samarbetsavtal för att garantera att de svenskspråkigas språkliga rättigheter tillgodoses inom social- och hälsovården (39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård). Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen omfattas också av bestämmelsen.

Avtalsskyldigheten gäller arbetsfördelning och samarbete vid genomförandet av sådana tjänster på svenska där det är nödvändigt för att se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses utifrån hur krävande eller ovanlig uppgiften är eller hur stora kostnader den medför.

I samarbetsavtalet ska välfärdsområdena också komma överens om arbetsfördelningen och samarbetet i fråga om sådana social- och hälsovårdstjänster på svenska som det är ändamålsenligt att genomföra endast i en del av välfärdsområdena till följd av hur krävande eller ovanlig uppgiften är eller hur stora kostnader den medför.

Välfärdsområdena ska också avtala om det expertstöd som de tvåspråkiga välfärdsområdena ger varandra vid genomförandet av tjänster på svenska. Samarbetsavtalet kan också gälla annan arbetsfördelning och annat samarbete.

Vilka tjänster ska ingå i avtalet?

Följande tjänster ska ingå i avtalet (se riksdagens social- och hälsovårdsutskotts betänkande (ShUB 16/2021 rd)):

  • svenskspråkiga tjänster som alla tvåspråkiga välfärdsområden inte i tillräcklig utsträckning kan tillhandahålla självständigt till exempel på grund av problem med tillgången på specialister, varvid arbetsfördelning eller samarbete är nödvändigt för att säkerställa att de svenskspråkigas språkliga rättigheter tillgodoses
  • svenskspråkiga tjänster som det inte är ändamålsenligt att alla välfärdsområden genomför självständigt, exempelvis om centraliseringen av tjänsterna bedöms ha en betydande positiv inverkan på tjänsternas kvalitet

I praktiken omfattar bestämmelsen följande tjänster (se regeringens proposition (RP 241/2020 rd) och riksdagens social- och hälsovårdsutskotts betänkande (ShUB 16/2021 rd)):

  • det expertstöd som välfärdsområdena ska ge varandra vid tillhandahållandet av tjänster
  • de expert- och utvecklingsuppgifter i anslutning till specialomsorgen som överförs från samkommunen Kårkulla till välfärdsområdenas organiseringsansvar (både tjänster som tillhandahålls kunderna och expertstöd och utvecklingsverksamhet som tillhandahålls för experter)
  • den rådgivning för personer med intellektuell funktionsnedsättning samt den boende- och dag- och arbetscenterverksamhet som överförs från samkommunen Kårkulla, om det inte är ändamålsenligt att tillhandahålla tjänster i alla tvåspråkiga välfärdsområden och tillräckliga tjänster kan tillhandahållas med hjälp av arbetsfördelningen
  • andra tjänster som alla tvåspråkiga välfärdsområden inte kan tillhandahålla självständigt eller som det inte är ändamålsenligt att ordna i alla tvåspråkiga välfärdsområden och där tillräcklig svenskspråkig betjäning kan säkerställas genom arbetsfördelning. Dessa tjänster kan vara till exempel följande:
  • särskilt krävande tjänster inom missbrukarvården
  • dygnetruntvård inom barnpsykiatrin
  • vissa tjänster inom barnskyddet (bland annat brådskande placeringar)
  • andra tjänster för personer med funktionsnedsättning än de som nämns ovan 
  • talterapi
  • seri-undersökningar
  • boendeservice för äldre

Ansvar för samordning av avtalet

Egentliga Finlands välfärdsområde ansvarar för samordningen vid utarbetandet av avtalet.

Statsrådets och social- och hälsovårdsministeriets roll

Välfärdsområdena ska höra social- och hälsovårdsministeriet innan välfärdsområdenas fullmäktige godkänner samarbetsavtalet. Det godkända avtalet ska också lämnas till ministeriet. Ministeriet kan ta initiativ till ändring av avtalet.

Statsrådet har rätt att besluta om ett samarbetsavtal om välfärdsområdena inte når enighet om avtalet eller om avtalet inte omfattar de tjänster som enligt bestämmelsen måste ingå i avtalet.

Samarbetsformer

Välfärdsområdena kan själva bestämma hur de önskar ordna samarbetet i praktiken. Välfärdsområden kan med stöd av avtal sköta sina uppgifter tillsammans. Det är möjligt att avtala både om produktion och ordnande av tjänster. I kapitel 8 i lagen om välfärdsområden redogörs för de olika samarbetsformerna. Formen för offentligrättsligt samarbete mellan välfärdsområden kan vara ett gemensamt organ, en gemensam tjänst, ett avtal om skötsel av en myndighetsuppgift och en välfärdssammanslutning.

Stöd för utvecklingen av den svenskspråkiga social- och hälsovården

Välfärdsområdena ansvarar för att social- och hälsovården i deras område utvecklas i enlighet med de riksomfattande målen för social- och hälsovården. Västra Nylands välfärdsområde ska stödja utvecklandet av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna i hela landet (33 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård).

Uppdraget innebär att ge stöd till andra välfärdsområden till exempel genom att skapa nätverk av välfärdsområden som ordnar svenskspråkiga tjänster och genom att producera modeller och material för att definiera de svenskspråkiga servicekedjorna och tjänstehelheterna för alla välfärdsområden.

Överföringen av Kårkullas tjänster till välfärdsområdena

Specialomsorgsdistriktet Kårkulla samkommun upplöses när organiseringsansvaret för social- och hälsovården överförs till välfärdsområdena. I 56 § införandelagen stadgas om hur Kårkullas verksamhet, lokaler och personal ska överföras till välfärdsområdena.

Kårkullas nuvarande sakkunnigtjänster och den personal som sköter dessa uppgifter, samt verksamhetens lokaler belägna i Egentliga Finlands välfärdsområde, övergår till Egentliga Finlands välfärdsområde.

Rådgivningstjänster för personer med intellektuell funktionsnedsättning och den personal som sköter dem övergår till det välfärdsområde inom vars område den personal som sköter respektive uppgift huvudsakligen arbetar.

Boendeserviceenheter, dagcenter- och arbetscenterverksamhet samt deras lokaler övergår till det välfärdsområde inom vars område de är belägna.

Annan verksamhet och personal övergår till det välfärdsområde inom vars område personalen huvudsakligen arbetar. Andra lokaler övergår till det välfärdsområde inom vars område lokalerna är belägna.

tags