Då det gäller språkkunskaper hos personalen har en tvåspråkig kommun en viktig uppgift att se till att kommunen kan betjäna på båda språken. Arbetsspråket varierar i olika kommuner.
2.1 Intern organisering
Förvaltningsstadgan för tvåspråkiga kommuner ska innehålla de bestämmelser som behövs för att de språkliga rättigheterna i lagstiftningen ska förverkligas.
Ett sätt att ytterligare förankra tvåspråkigheten är att göra upp ett tvåspråkighetsprogram. För att göra det till en del av kommunens strategiarbete kan man reglera i förvaltningsstadgan hur det görs upp och regleras. Läs mera om det här i del två.
Lagreferenser:
2.2 Personalens språkkunskaper
Kommunens verksamhet ska uppfylla de språkliga kvalitetskrav som ställs på verksamheten och kommunen ska se till att språkkunskaperna hos personalen upprätthålls.
Kommunen kan ställa upp behörighetsvillkor gällande personalens språkkunskaper antingen i förvaltningsstadgan eller när en tjänst inrättas. När en tjänst eller något annat jobb inom kommunen ledigförklaras, ska det i annonsen nämnas ifall det finns behörighetsvillkor som gäller språkkunskaper samt vilka slags språkkunskaper som förutsätts i arbetet eller som räknas som en merit vid anställningen. Om det inte räcker med språkkunskaper som motsvarar behörighetsvillkoren, måste det här stå i annonsen, liksom också om det inte ställs behörighetsvillkor. Det är viktigt att kommunen håller sig till nivåerna nöjaktig, god eller utmärkt i kravet på språkkunskaperna, för de här kunskaperna går att visa skriftligen. Om kommunen därutöver själv vill bedöma sökandens faktiska språkkunskaper, bör det här nämnas i annonsen. Med tanke på sökandens rättsskydd måste både de språkliga behörighetsvillkoren och eventuella andra krav på språkkunskaper vara tydligt uppgjorda och kommunen bör kunna redogöra för på vilket sätt den bedömer att sökanden har de språkkunskaper som krävs.
Den som vill börja jobba för kommunen kan också efter att ansökningstiden har gått ut visa sina språkkunskaper. Det här får ändå inte leda till att kommunen senare än planerat kan fatta beslutet om vem som anställs. Det är motiverat med en sådan här undantagsregel eftersom kraven på språkkunskaper kan komma som en överraskning för sökanden. Eftersom språkprov ordnas med relativt korta intervaller är det möjligt att sökanden hinner avlägga ett språkprov innan kommunen bestämmer vem som anställs.
Kommunen ska genom att ordna utbildning och på annat sätt se till att de anställda har sådana språkkunskaper som arbetsuppgifterna kräver.
Kommunen ska ge service på finska och svenska inom kommunens alla verksamhetsområden. Alla anställda behöver inte behärska båda språken, men servicen ska finnas tillgänglig på både finska och svenska.
I den andra delen av publikationen finns tips om hur man i praktiken kan se till att kommunen på ett likvärdigt sätt kan ge service på båda språken.
Lagreferenser:
2.3 Språket internt och i kommunikationen mellan myndigheter
Arbetsspråket i kommunen är det språk som används internt och i kontakten med myndigheter. Arbetsspråket regleras inte i lagstiftningen. Det är därför möjligt för den tvåspråkiga kommunen att använda båda språken eller bara det ena, eller att variera språkanvändningen. Kommunen kan bedöma vilket eller vilka språk som används till exempel på basis av vad som är ändamålsenligt med tanke på sakens natur, flexibilitet i arbetet eller av någon annan orsak. Av speciella orsaker kan kommunen använda även andra språk som sitt arbetsspråk, om det är mer ändamålsenligt att använda dessa jämfört med finska eller svenska. Exempelvis i ett internationellt ärende kan det här vara fallet, om handlingarna är uppgjorda på något annat språk och saken också i övrigt behandlas på det språket.
2.4 Översikt över språket i en- och tvåspråkiga kommuner
Rätten att använda språk efter eget val gäller både talat och skrivet språk.
Nedan en översikt över på vilket eller vilka språk verksamheten i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner ska fungera i olika situationer.
Område | Enspråkig | Tvåspråkig |
|---|---|---|
Service | kommunens språk | båda språken, personens |
Hörande | kommunens språk 2) | partens eget språk 1) |
Brev, kallelser, meddelanden | kommunens språk 2) | mottagarens eget språk |
Handläggning i förvaltningsärenden | kommunens språk 5) | handläggningsspråk 3) |
Möteskallelse till fullmäktige | kommunens språk | båda språken |
Mötesspråk | kommunens språk | båda språken 9) |
Protokoll |
|
|
- Fullmäktige | kommunens språk | båda språken 6) |
- Övriga organ, tjänsteinnehavare | kommunens språk | kommunen beslutar 7) |
- Partsärende | kommunens språk 10) | handläggningsspråk 3), 4) |
Protokollsutdrag | kommunens språk | protokollspråk |
Information till allmänheten | kommunens språk 11) | båda språken 8) |
- Med eget språk avses det nationalspråk som personen väljer eller den juridiska personens protokollspråk, om det är finska eller svenska. I meddelanden, kallelser och brev till parter, eller till den som enligt lag ska underrättas om ett ärende som är eller ska bli anhängigt, ska en tvåspråkig kommun använda mottagarens språk, om myndigheten vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan ta reda på det, eller använda både finska och svenska. I kontakter med tvåspråkiga kommuner har var och en rätt att använda finska eller svenska. Myndigheterna ska dessutom ordna möjlighet för den som ska höras i ett ärende att bli hörd på sitt eget språk, finska eller svenska. Språklagen (423/2003) 10, 19 §
- Kommunen ska ordna tolkning och översättning i ett ärende som kommunen tar initiativ till, om parten inte behärskar kommunens språk eller om parten på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan göra sig förstådd. Ärendet kan tolkas eller översättning göras till ett språk som parten kan konstateras förstå tillräckligt väl med hänsyn till ärendets art. Språklagen (423/2003) 18, 20 §
- Som handläggningsspråk ska kommunen välja partens eget språk, om det är ett av nationalspråken. Om det finns flera parter, ska kommunen besluta om handläggningsspråket med beaktande av parternas språkliga rättigheter. Om valet inte kan göras på basis av ovanstående, måste majoritetsspråket i kommunen väljas. Kommunen ska på eget initiativ ta reda på vilket språk en person använder. Språklagen (423/2003) 12 §
- En part är den vars rätt, fördel eller skyldighet det är fråga om. I ett partsärende ska protokollsutdraget ges för kännedom på handläggningsspråket. Om handläggningsspråket är ett annat än partens språk, har parten rätt att på begäran få en översättning av beslutet. Om någon annan än en part begär att få ett protokollsutdrag, ska det ges på protokollspråket. Protokollsutdraget ska ges på det språk som det har begärts på, om protokollet har skrivits på båda språken. Språklagen (423/2003) 20 §
- Enspråkiga myndigheter använder myndighetens språk som handläggningsspråk i förvaltningsärenden, om inte myndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att det andra språket ska användas. Språklagen (423/2003) 12 §
- Föredragningslistan och bilagorna blir en del av fullmäktiges protokoll och ska därför finnas på både finska och svenska. Kompletterande material som sänds med föredragningslistan behöver inte alltid finnas på båda språken. Men kommunen ska trygga de förtroendevaldas möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Medlemmarna i fullmäktige ska kunna delta i fullmäktiges verksamhet oberoende av om deras språk är finska eller svenska. Protokollet ska översättas så att kommuninvånarna har tillräckligt med tid att sätta sig in i besluten innan besvärstiden går ut, helst några dagar efter att protokollet på majoritetens språk har blivit klart.
- I tvåspråkiga kommuner ska fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs möteskallelser och protokoll fattas av kommunen med beaktande av att de förtroendevaldas möjlighet att fullgöra sina uppgifter ska tryggas och kommuninvånarnas behov av information tillgodoses. Det betyder att en tvåspråkig kommun är skyldig att skriva möteskallelser och protokoll för kommunstyrelsen, nämnderna samt andra organ på två språk. Det här gäller dock inte enspråkiga organ och sektioner. (RP 31/2013 s. 95). Språklagen (423/2003) 29 §
- Kravet innebär inte att de svensk- och finskspråkiga versionerna måste vara helt lika, men den väsentliga informationen bör alltid finnas tillgänglig på båda nationalspråken. Kommunen ska se till att både den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens behov av information tillgodoses. Språklagen (423/2003) 32 §
- Ledamöter i kommunala organ har rätt att använda finska eller svenska vid sammanträden och i skriftliga yttranden eller ställningstaganden till protokollet eller ett betänkande. Om någon ledamot inte förstår ett muntligt yttrande, ska det på begäran relateras i korthet på finska eller svenska. I sista hand ansvarar ordföranden för att medlemmarna har lika möjligheter att delta i arbetet oberoende av deras språk, och således även för att texter blir översatta. Med beaktande av de förtroendevaldas möjlighet att vara delaktiga och vikten av att visa dem respekt, bör man sträva efter att väsentlig information vid fullmäktigemöten ges på både finska och svenska. Av samma orsaker bör man sträva efter att fullmäktigeordföranden talar båda språken under mötet. Språklagen (423/2003) 28 §
- En enspråkig kommun ska på begäran ge parten en avgiftsfri officiell översättning av en expedition i ärenden som har väckts av kommunen och som direkt gäller grundläggande rättigheter för parten eller någon som är i partens vård eller som gäller en skyldighet som myndigheten ålägger honom eller henne. Språklagen (423/2003) 20 §
- Det behöriga ministeriet ska se till att information som är väsentlig för individens liv, hälsa och säkerhet samt för egendom och miljön ges på båda nationalspråken i hela landet. Språklagen (423/2003) 32 §