OBS!

Nedan saknas figurerna på svenska. Vi arbetar med att sätta in nya versioner av dem på svenska vartefter.

I avsnitt 6 undersöks särdragen i kommunernas upphandling av IKT (frågorna 32-37). Först undersöks i vilken utsträckning kommunerna publicerar uppgifter om sina inköpsfakturor (fråga 32) och hur ofta detta sker (fråga 33). Därefter undersöks om kommunerna separat anger konfidentiell information på sina inköpsfakturor (fråga 34). Detta följs av en diskussion om hur kommunerna implementerar avtalsförvaltning (fråga 35) och hur de inkluderar vissa delsektorspecifika bilagor som krav och avtalsvillkor i sina anbud (fråga 36). Avsnittet avslutas med en analys av de tjänster från Hansel som kommunerna använder sig av (fråga 37).

Flera kommuner med fler än 20 000 invånare har öppnat data om inköpsfakturor - små kommuner är fortfarande i ett tidigt skede (fråga 32)

I fråga "32. Hur ser situationen ut i din kommun när det gäller öppnandet av inköpsfakturadata?" ombads uppgiftslämnarna att välja det alternativ som bäst beskriver deras situation bland sju alternativ. Denna fråga besvarades av 153 kommuner av de 159 kommuner som besvarade enkäten. Detta motsvarar cirka 96% av de kommuner som svarade på enkäten och cirka 52% av alla kommuner på fastlandet. Figur 6.1 visar fördelningen av svaren per kommunstorlek.

Figur 6.1: ”Status för kommunernas publicering av uppgifter om inköpsfakturor”

Ungefär en tredjedel (32%) av alla svarande kommuner har gjort sina inköpsfakturadata tillgängliga. Andelen kommuner som har gjort sina fakturauppgifter tillgängliga är proportionellt sett högre i kommuner med fler än 20 000 invånare (44-78%) än i kommuner med färre än 20 000 invånare (9-25%). 78% av kommunerna med fler än 100 000 invånare (7 kommuner) har publicerat sina fakturauppgifter. Kommuner i alla storlekskategorier med mindre än 100 000 invånare (4-11%) planerar att publicera sina fakturor.

Det verkar som om kommunerna antingen publicerar alla sina inköpsfakturor eller inte publicerar dem alls. Andelen kommuner som har öppnat endast en del av sina fakturauppgifter eller planerar att öppna endast en del av sina fakturauppgifter är relativt låg: kommuner med 10 000-99 999 invånare står för 5-11% av de svarande som har ”öppnat en del av sina fakturauppgifter”, medan kommuner med 2 000-9 999 invånare står för 5-7% av de kommuner som ”öppnar en del av sina fakturauppgifter”.

Av alla kommuner som har svarat har 10% beslutat att inte göra uppgifterna om inköpsfakturor tillgängliga ännu. Detta gäller för kommuner med färre än 20 000 invånare (7-27% av de som svarat beroende på kommunens storlek) och en kommun med mellan 40 000 och 99 999 invånare (6% av de som svarat i denna storlekskategori).

Frågan om att öppna uppgifter om inköpsfakturor har inte behandlats i 28% av kommunerna som svarade. Andelen av de som svarade med detta alternativ är tydligast koncentrerat till kommuner med färre än 10 000 invånare (33-48%), men även till kommuner med 10 000-19 999 invånare (21%) och 20 000-99 999 invånare (10-11%). 16% av alla svarande valde alternativet ”vet ej”. Detta gäller för alla storleksklasser (5-26%).

Slutsatser (fråga 32): publicering av uppgifter om inköpsfakturor är vanligare för stora kommuner än för små kommuner

Stora kommuner med mer än 20 000 invånare och medelstora och små kommuner med mindre än 20 000 invånare skiljer sig åt när det gäller publicering av inköpsfakturadata. I stora kommuner har en betydligt högre andel, minst hälften av kommunerna, publicerat eller skall publicera sina inköpsfakturadata eller delar av dem. I mindre kommuner har en betydande andel av de tillfrågade inte behandlat frågan eller har beslutat att inte publicera sina inköpsfakturor. Detta kan bero på de administrativa och tekniska utmaningar som små kommuner står inför när de ska publicera sina inköpsfakturor. Kommunen kanske inte har tillräckliga personalresurser och lämpliga informationssystem.

För närvarande är kommunerna inte skyldiga att publicera information om inköpsfakturor. Finansministeriet planerar att inrätta ett datalager för upphandlingar och att göra publiceringen av inköpsfakturadata obligatorisk enligt lag. Utgångsläget för användning av inköpsfakturadata är svagt i många kommuner och det skulle fortfarande krävas mycket arbete av kommunerna för att publicera uppgifterna. Detta bör beaktas i den finansiering som ministerierna ger kommunerna för att genomföra projekt och målsättningar. Om uppgifter om inköpsfakturor ska göras tillgängliga på nationell nivå och enligt lagkrav, bör det säkerställas att mängden uppgifter som ska göras tillgängliga är så begränsad och relevant som möjligt i förhållande till målen. Detta skulle vara en ny skyldighet som skulle medföra kostnader och nya skyldigheter i fråga om rapportering och informationshantering.

Inköpsfakturadata publiceras ungefär en gång per år - få publicerar via ett automatiserat gränssnitt (fråga 33)

I fråga "33. Om din kommun har öppnat sina inköpsfakturor, hur ofta publiceras de?" ombads de tillfrågade att välja det mest beskrivande alternativet av fyra möjliga. Svaret kunde specificeras ytterligare för alternativen ”oftare” och ”mindre ofta”. Denna fråga besvarades av 61 kommuner av de 159 kommuner som svarade på enkäten. Detta motsvarar cirka 38% av de kommuner som besvarade enkäten och cirka 21% av alla kommuner på fastlandet. Figur 6.2 visar fördelningen av svaren per kommunstorlek.

Figur 6.2: ”Hur ofta publicerar kommunerna öppen data om inköpsfakturor?”

Majoriteten av de kommuner som publicerar uppgifter om inköpsfakturor gör det ungefär en gång per år (77%). Ett litet antal kommuner publicerar mer än en gång per år (10%). Detta gäller alla andra kategorier av kommuner utom de som har färre än 2 000 invånare och de som har mellan 40 000 och 99 999 invånare.

De som svarat ”oftare” eller ”mer sällan” har fått möjlighet att precisera sitt svar. Två tillfrågade (kommuner med mindre än 20 000 invånare) angav att de publicerar information två gånger per år och två tillfrågade (kommuner med mer än 20 000 invånare) publicerar information en gång i månaden. En kommun med mellan 2 000 och 5 999 invånare uppgav att de delar ut information på begäran.

De som publicerar mindre än en gång per år återfinns i kommuner med 2 000-5 999 invånare (15%) och 40 000-99 999 invånare (8%). 8% av respondenterna publicerar sina inköpsfakturadata via ett automatiskt gränssnitt. Detta gäller för kommuner med 10 000-99 999 invånare och kommuner med 2 000-6 999 invånare (8-17%).

Slutsatser (fråga 33): kommuner publicerar uppgifter om inköpsfakturor en gång per år

Få kommuner har informationssystem på plats som skulle möjliggöra publicering av inköpsfakturadata i realtid eller med kortast möjliga publiceringsintervall. De kommuner som publicerar öppen data gör det i praktiken ungefär en gång per år.

Behovet av ett tätare publiceringsschema än den årliga publiceringen bör övervägas realistiskt. Finns det ett legitimt behov för vissa förvaltningar att ha uppgifter om inköpsfakturor i realtid, eller skulle det räcka med en jämförande granskning av de totala uppgifter som tillhandahålls en gång om året för att förbättra verksamheten?

Drygt en tredjedel av de tillfrågade markerar sekretessbelagd information på inköpsfakturor eller i inköpsfakturasystemet (fråga 34)

I fråga "34. Finns det någon markering på inköpsfakturan eller i systemet för hantering av inköpsfakturor som visar att fakturan innehåller konfidentiell information?” ombads de tillfrågade att välja mellan ’ja’ och ”nej". Frågan besvarades av 107 kommuner av de 159 kommuner som besvarade enkäten. Detta motsvarar cirka 67% av de kommuner som svarade på enkäten och cirka 37% av alla kommuner på fastlandet. Figur 6.3 visar fördelningen av svaren per kommunstorlek.

Figur 6.3: ”Finns det någon markering på inköpsfakturan eller i systemet för hantering av inköpsfakturor som visar att fakturan innehåller konfidentiell information?”

Konfidentiell information dokumenteras på inköpsfakturor eller i fakturahanteringssystemet i 35% av de svarande kommunerna. I kommuner med fler än 6 000 invånare är ”ja”-svaren något fler (35-54%) än i kommuner med färre än 6 000 invånare (13-26%). I storlekskategorin 20 000-39 999 invånare är det vanligast att konfidentiell information markeras (54%).

Majoriteten av de tillfrågade markerar alltså inte konfidentiell information på inköpsfakturor eller i sina fakturahanteringssystem (65%). I alla storleksgrupper utom 20.000-39.999 invånare svarade mer än hälften ”nej” (56%-88%), och i denna storleksgrupp nästan hälften (46%).  Kommuner med färre än 2 000 invånare är de som har minst abonnemang (88% ”nej”).

Slutsatser (fråga 34): markering av sekretessbelagda uppgifter i inköpsfakturor är inte särskilt vanligt i kommunerna

Majoriteten av kommunerna som svarade urskiljer inte sekretessbelagd information i sina inköpsfakturor. Inköpsfakturor kan innehålla information om t.ex. säkerhetsarrangemang för ICT-tjänster, allmänna beredskapsarrangemang eller platser för kritisk infrastruktur som kan exponera kommunens sårbarheter för fientliga parter eller brottslingar. Kommunerna bör därför utbilda sina ekonomiska experter och tjänsteansvariga i att identifiera potentiella konfidentiella uppgifter från inköpsfakturor och att ange dem som konfidentiella för att säkerställa sekretessen. Det bör också finnas adekvata riktlinjer, processer och kontroller på plats.

Sekretessbelagd information omfattar även personuppgifter, t.ex. namn för enskild firma, som är sekretessbelagda enligt ett nyligen fattat beslut av KHO. En liknande linje har redan slagits fast i Kommunförbundets riktlinjer för öppnande av uppgifter om inköpsfakturor, även om det inte finns någon rättspraxis i detta avseende. I sitt beslut 2025:14 ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att namn och FO-nummer för företagare inte utgjorde personuppgifter i den mening som avses i dataskyddsförordningen. I de fall då verksamheten bedrevs som enskild firma utgjorde däremot verksamhetsutövarens namn och organisationsnummer personuppgifter i den mening som avses i förordningen (HFD:2025:14 - Korkein hallinto-oikeus).

Systematisk tillämpning av avtalsförvaltning är koncentrerad till stora kommuner. (Fråga 35)

I fråga "35. Hur implementerar din kommun avtalshantering?" ombads respondenterna att välja det bästa alternativet av fem. Denna fråga besvarades av 151 kommuner av de 159 kommuner som svarade på enkäten. Detta motsvarar cirka 95% av de kommuner som svarade på enkäten och cirka 52% av alla kommuner på fastlandet. Figur 6.4 visar fördelningen av svaren per kommunstorlek.

Figur 6.4: ”Hur implementeras avtalshantering i kommunerna?

51% av de som svarat på enkäten har ett systematiskt tillvägagångssätt för avtalsförvaltning och använder ett informationssystem eller en applikation för avtalsförvaltning. Andelen svarande med detta svar är högst i kommuner med fler än 40 000 invånare (83-89%).

Det var möjligt att precisera svaret genom att nämna det informationssystem eller de applikationer som används. Det fanns 83 svar och alla storleksklasser av kommuner. De vanligaste systemen som nämns är Dynasty, Cloudia och Tweb. Några nämnde också CaseM. Vissa nämnde mer än ett system som används, främst de ovan nämnda.

15% av de som svarade arbetar systematiskt med avtalshantering, men använder inte ett system som är särskilt utformat för avtalshantering. Detta svar återfinns i kommuner med 2 000-99 999 invånare (8-26%) - proportionellt sett mest i kommuner med 2 000-9 999 invånare (19-26%).

Knappt en fjärdedel av de som svarat på enkäten (23%) har ingen systematisk avtalshantering. Detta gäller 45% av kommunerna med mindre än 2 000 invånare, 23-29% av kommunerna med 2 000-39 999 invånare och 6% av kommunerna med 40 000-99 999 invånare. 3% av de svarande vet inte hur avtalsförvaltningen bedrivs. De representerar kommuner med mellan 2 000 och 39 999 invånare (2-8% av de svarande i denna storlekskategori).

”Något annat” valdes av 8% av de svarande, med en övervikt för kommuner med färre än 2 000 invånare (av de svarande i denna storlekskategori). Detta svar preciserades ytterligare av 11 respondenter som representerade olika kommunstorlekar. Det finns till exempel en komponent för avtalshantering i ärendehanteringsprogrammet (kommuner med fler än 10 000 invånare) eller i interna arkiv (kommuner med färre än 10 000 invånare). Två små kommuner uppgav att systematisk implementering pågår, medan en medelstor kommun uppgav att avtalshanteringen släpar efter. 

Slutsatser (fråga 35): Ungefär var fjärde kommun har fortfarande mycket att utveckla inom avtalsförvaltning

Digitaliseringen av kommunerna och införandet av informationssystem bygger till stor del på köpta tjänster, som kommunerna upphandlar från anslutna enheter, via gemensam upphandling och/eller direkt från marknaden. Informationshantering och ICT-tjänster, inklusive de som tillhandahålls i samarbete med kommuner, baseras på avtal. Avtalsförvaltning kan därför ses som en väsentlig del av grunden för en kvalitativ digitalisering.

Drygt hälften av kommunerna arbetar systematiskt med avtalshantering. Majoriteten av de stora kommunerna med mer än 40 000 invånare gör det med hjälp av ett IT-system eller en applikation. En fjärdedel av de mindre kommunerna hanterar inte avtal systematiskt. Dessa kommuner bör därför förbättra sin avtalshantering. Situationen är relativt sett sämre i kommuner med färre än 2 000 invånare, där 45% av de tillfrågade inte hanterar sina avtal systematiskt.

Av villkoren för upphandling och avtal är det JIT samt säkerhets- och dataskyddsvillkoren som används i störst utsträckning av kommunerna (Fråga 36)

I fråga "36. Hur beaktas följande områden i kravställning och avtal för IT- och IKT-upphandling?" har respondenterna betygsatt sju olika områden, med möjlighet att välja mellan fyra olika alternativ som beskriver situationen i kommunen.

Beroende på delområde besvarades frågan av mellan 136 och 141 kommuner av 159 kommuner. Detta motsvarar cirka 86-89 procent av de kommuner som besvarade enkäten och cirka 46-48 procent av alla kommuner på fastlandet. Figur 6.5 visar fördelningen av svaren per delområde.

Figur 6.5: ”Hur olika aspekter av krav och kontrakt beaktas i IT- och IKT-upphandling”

Sammanfattning av svar och slutsatser

Frågan var utformad för att ta reda på hur många kommuner som använder vissa uppsättningar av avtalsvillkor som en bilaga till avtalet. De är inte direkt jämförbara i sig, men vissa av de bilagor som nämns är alternativa till varandra och andra är sådana att de utan problem kan användas parallellt.

JIT- och JYSE -villkoren

Det är vanligtvis lämpligt att bifoga allmänna villkor till avtal. JYSE-villkor (Allmänna avtalsvillkor för offentlig upphandling) är avsedda som kontraktsvillkor för tjänstekontrakt och är därför inte särskilt utformade som allmänna villkor för IKT-upphandling. JIT-villkoren är å andra sidan särskilt utformade som allmänna villkor för IKT-upphandling. Sådana allmänna villkor kan inte bifogas till ett kontrakt mer än en gång parallellt, utan endast en uppsättning allmänna villkor väljs som bilaga. Enligt svaren är användningen av JIT mer utbredd - 51 % som regel och 30 % på ad hoc-basis - än användningen av JYSE (33 % som regel och 38 % på ad hoc-basis). Man kan därför säga att användningen av JIT är ganska utbredd i kommunerna.

Användningen av JIT ”som regel” verkar vara vanligare ju större kommunen är: mer än 80% av kommunerna med mer än 40 000 invånare använder JIT som regel, medan 20% av kommunerna med mindre än 2 000 invånare gör det. Men även om mindre kommuner har färre ”regelbundna” användare av JIT än större kommuner, har de en betydande andel respondenter som använder JIT ”ibland”. Antalet kommuner som inte använder JIT är relativt högt (20%) endast i kommuner med färre än 2 000 invånare. I kommuner med färre än 19 999 invånare finns det också respondenter som inte vet om de använder JIT-villkor, med den högsta andelen på 37% i kommuner med mellan 2 000 och 5 999 invånare.

I kommuner med mer än 40 000 invånare använder majoriteten (65% / 75%) JSE-villkoren från fall till fall. Som en ”allmän regel” används dessa villkor proportionellt sett mest i kommuner med mellan 2 000 och 39 999 invånare, med en svarsfrekvens på mellan 28% och 50% i dessa grupper. Alternativet ”används på ad hoc-basis” väljs också av ett stort antal av de som svarat i dessa grupper, mellan 19% och 44%. I de tre kommunkategorierna har cirka 10% av de svarande valt alternativet ”används inte alls”. I kommuner med färre än 39 999 invånare finns en relativt hög andel ”vet ej”-respondenter, mellan 17% och 41%.

Frågeställningen belyser inte orsakerna bakom dessa val eller hur kommuner som inte använder JSE och JIT definierar sina allmänna avtalsvillkor. Valet mellan JIT och JSE kan bero på upphandlingsexperternas personliga preferenser. Till exempel kan användningen av JYSE-termer i IKT-upphandlingar bero på att upphandlingen genomförs av en allmän upphandlingsspecialist snarare än av en specialist på IKT-upphandlingar. Det stora antalet osäkerheter kan bero på att upphandlingsvillkoren definieras av någon annan än den expert som besvarat enkäten. Användningen av JIT-villkor bör dock rekommenderas som en allmän uppsättning villkor för IKT-upphandling som en allmän regel. Man kan därför hoppas att ”användarfrekvensen” kommer att öka i framtiden. JIT-villkoren har just reviderats och den uppmärksamhet som ägnats åt publiceringen av dem kommer förhoppningsvis att öka antalet användare av villkoren i kommunerna.

Krav på Suomi.fi-anslutning

En del av Suomi.fi-tjänsterna är lagstadgade och en del håller aktivt på att utvidgas, till exempel för att uppfylla de prioriterade målen i regeringsprogrammet om digital kommunikation mellan myndigheter (se avsnitt 7). Användningen av dessa tjänster kan främjas och underlättas genom att kommunerna ställer krav på Suomi.fi-anslutning i sina upphandlingar av sådana tjänster och informationssystem där det är ändamålsenligt att ansluta sig till någon av Suomi.fi-stödtjänsterna.

Grovt sett beaktas Suomi.fi-anslutningskraven i kommunerna ”från fall till fall” (56 % av alla svarande). Som en ”allmän regel” används dessa villkor av 16% av respondenterna, och denna andel är ganska likartad mellan respondentgrupperna med några mindre undantag. Svaren ”Jag vet inte” och ”Används inte alls” är vanligare i kommuner med färre än 40 000 invånare och deras relativa antal ökar med minskande kommunstorlek, med några små undantag. I kommuner med färre än 6 000 invånare är användningen av dessa villkor ”vet ej” i en tredjedel av de som svarade. Andelen som svarar ”inte alls” är högst i kommuner med färre än 2 000 invånare, 44%.

Den upplevda nyttan av Suomi.fi-tjänsterna minskar i takt med att kommunernas storlek minskar (se avsnitt 7), vilket också kan återspeglas i att anslutningsbegäran är mindre vanligt i små kommuner. På samma sätt identifieras de kommunala tjänster som ska anslutas till Suomi.fi-tjänsterna från fall till fall i kommunerna, vilket kan ha lett till att kommunerna särskilt valde alternativet ”används från fall till fall”.

De som ansvarar för Suomi.fi-tjänsterna borde ha en mer kontinuerlig marknadsföringskommunikation gentemot kommunerna och deras IKT-leverantörer. Detta skulle sprida kunskap om lösningarna och deras användning vid sidan av upphandling och förmodligen också öka användningen av dem. Dessutom bör DVV tillhandahålla färdiga gränssnittskrav eller liknande stöddokumentation för Suomi.fi-tjänster som kan användas vid upphandling. Sådan dokumentation finns redan för Suomi.fi-meddelandetjänsten (se referenslistan). För Suomi.fi-tjänsten för identifiering och autentisering samt för tjänsten Servicedatalagret är materialet under utarbetande och kommer att distribueras till DVV:s Suomi.fi-utvecklare via tjänsten när det är färdigt.

Krav på ansvarighet och Hankinta-Suomi:s verktyg för ansvarighet

Det börjar dyka upp olika sammanställningar av ansvarskrav för IT och IKT-upphandlingar. Ämnet har tagits upp på branschseminarier och medvetenheten om ansvarsfrågor inom IKT-sektorn har ökat. Att mäta leverantörskedjornas sociala och miljömässiga påverkan är fortfarande en utmaning på grund av komplexiteten i helheten.

Ansvarskrav tillämpas från fall till fall i 36% av de som svarade och i 21% som en allmän regel. 12% av säger att de inte alls använder hållbarhetskrav som upphandlingskrav och kontraktsvillkor. Å andra sidan säger 30% av de som svarade att de ”inte vet” hur situationen ser ut i deras kommun. Med undantag för ett undantag i en kommunstorleksklass ökar det relativa antalet ”vet ej”-svarande med minskande kommunstorlek. I kommuner med mer än 100 000 invånare valde 13% detta alternativ, medan 50% av kommunerna med mindre än 2 000 invånare svarade detsamma.

I nästan alla kommungrupper är det fler kommuner som använder sig av ansvarskrav ”ad hoc” än de som använder dem ”som regel”. Med ett undantag minskar den sammanlagda andelen svarande på dessa två alternativ i takt med att kommunens storlek minskar. För kommuner med mer än 100 000 invånare är den sammanlagda andelen 88%, medan den för kommuner med mindre än 2 000 invånare är 25%. De kommuner som har högst andel som ”i allmänhet” tar hänsyn till hållbarhetskrav i sina upphandlingsvillkor är de med mellan 40 000 och 99 999 invånare (41% av de svarande).

Av de kommuner som har fler än 100 000 invånare tar alla hänsyn till ansvarhetskrav i sina upphandlingskrav och avtal, åtminstone från fall till fall (utom en som ”inte vet”). I övriga kommuner är det drygt 10% av de svarande som inte använder sig av dessa krav. Endast i den minsta kategorin av kommuner är andelen ”icke-användare” betydligt högre, 25%.

Som en ”allmän regel” använder en liten andel av kommunerna (5%) och ”ibland” 20% av de kommuner som svarat på enkäten Hankinta-Suomi:s ansvarsverktyg. 29% av de som svarade använder inte dessa verktyg alls. Bristen på kunskap om dessa verktyg är dock vanligast: 46% av de svarande ”vet inte” hur de ska användas. Den övergripande bilden är ganska likartad för alla kategorier av kommuner. Det högsta antalet ”ad hoc”-användare finns i kommuner med mellan 10 000 och 19 999 invånare (32%), följt av kommuner med mellan 40 000 och 99 999 invånare (31%). I kommuner med mindre än 2 000 invånare använder ingen av de svarande dessa verktyg.

Det verkar som om en hel del kommuner redan beaktar kraven och villkoren för ansvarstagande. Medvetenheten bör dock ökas för att öka täckningen. På nationell nivå bör lämpliga ramverk för krav vidareutvecklas.

Villkor för datasäkerhet och dataskydd

47% av dem som svarade på enkäten tar hänsyn till dataskyddskrav i sina upphandlingar och avtalsvillkor ”som en allmän regel”. Motsvarande siffra för datasäkerhet är 37%. 39% respektive 47% av kommunerna tar hänsyn till dataskydds- och säkerhetskrav ”från fall till fall”. I kommuner med fler än 2 000 invånare tillämpas dataskydds- och säkerhetsvillkoren av minst 79% av de svarande. Endast några få procent av de svarande ”tillämpar inte” varken datasäkerhet eller dataskydd. Mellan 12% och 33% av kommunerna med färre än 20.000 invånare svarar ”vet ej” - den högsta andelen i kommuner med färre än 2.000 invånare, varav ytterligare 11% säger att de inte alls tillämpar separata villkor för datasäkerhet eller dataskydd i sina upphandlingar. När det gäller den huvudsakliga användningen av separata dataskyddsklausuler skiljer sig storlekskategorin 40 000-99 999 från de andra storlekskategorierna med 94%. Samma grupp av kommuner är den mest aktiva användaren av dataskyddsklausuler med 76% av de svarande.

Separata villkor om datasäkerhet och dataskydd verkar användas i ganska stor utsträckning i kommunala upphandlingar och avtal. För kommuner med färre än 20 000 invånare bör dock medvetenheten om dessa villkor öka ytterligare och ansträngningar göras för att förbättra användningsgraden.

Kommunerna använder Hansels tjänster särskilt för gemensamma upphandlingar (Fråga 37)

I fråga "37. Vilka Hansel-tjänster (gemensam upphandlingsenhet) använder din kommun?" fick deltagarna sex olika alternativ, av vilka de kunde välja fler än ett. Denna fråga besvarades av 146 kommuner av de 159 kommuner som besvarade enkäten. Detta motsvarar cirka 92% av de kommuner som svarade på enkäten och cirka 50% av alla kommuner på fastlandet. Figur 6.6 visar fördelningen av svaren mellan alternativen.

Figur 6.6: ”Användning av Hansels tjänster i de kommuner som svarat på enkäten”

Majoriteten av de svarande kommunerna (82%) använder Hansels tjänster för gemensamma upphandlingar. Cirka en tredjedel (34 %) använder Hansels dynamiska inköpssystem, medan cirka en fjärdedel (25 %) använder Hansels upphandlingsexpertis eller gör sina egna enskilda inköp via Hansel. 9% av respondenterna använder inte Hansels tjänster. Fördelningen av svaren är ganska likartad i alla kommunstorlekar.

I fyra ”Annat”-svar nämndes en annan upphandlingsmetod eller ett annat upphandlingsverktyg än Hansels tjänster, till exempel Cloudias upphandlingsapplikation, ad hoc-programvarulicenser och provinsiell upphandling. 

Slutsatser (fråga 37): Hansel är i synnerhet en leverantör av gemensam upphandling för kommunerna

Gemensam upphandling via Hansel är normalt för kommuner. Även andra Hansel-tjänster används, men inte i lika stor utsträckning. Det är viktigt att förstå i vilken utsträckning Hansels specialiserade upphandlingstjänster används när upphandlingarna kräver Hansels särskilda expertis. Ett brett utbud av expertis finns också tillgängligt via andra kanaler. Lika förståelig är nivån på genomförandet av enskilda upphandlingar genom Hansel - många alternativ finns tillgängliga. Också användningen av dynamiska upphandlingssystem (DPS) - cirka en tredjedel av de kommuner som besvarade enkäten - är intressant information. Dynamiska upphandlingssystem kan förväntas underlätta upphandling av de tjänsteerbjudanden som de täcker. Frågans utformning ger dock inte information om varför en kommun använder en viss Hansel-tjänst och varför en annan inte gör det.

Regeringen arbetar för att lagen om offentlig upphandling ska ändras i enlighet med regeringsprogrammet. Vissa av dessa förändringar berör ICT-relaterade enheter som ägs av kommuner. Om reformerna av upphandlingslagen för anknutna enheter går igenom enligt förslaget i regeringens promemoria är det möjligt att det kommer att ske synliga förändringar i det kommunala upphandlingslandskapet under övergångsperioderna för lagändringarna under de kommande åren.

Artificiell intelligens har utnyttjats som stöd vid översättningen av texten.