Markpolitikens ABC

Inlösningsskyldighet

Skyldighet att inlösa eller betala ersättning för allmänna områden inom detalj- och generalplaneområden

Kommunen är skyldig att lösa in eller betala ersättning för ett område som i en detalj- eller generalplan reserverats för någon annan byggnadsverksamhet än privat byggnadsverksamhet i den händelse att markägaren på grund av planbestämmelser inte kan utnyttja sitt område på ett sätt som ger skälig nytta (markanvändnings- och bygglagen MBL 101 § 1 mom.). Om ett område i en plan har anvisats för statens behov är det staten som är inlösnings- eller ersättningsskyldig. Det är bara sådana generalplaner som avses i MBL 43 § 2 mom. som kan leda till inlösnings- eller ersättningsskyldighet. När man bedömer vad som är skälig nytta ska den nytta som markägaren får av generalplanen eller stranddetaljplanen beaktas.

Inlösnings- och ersättningsskyldigheten gäller inte samnyttjoområden inom områden med stranddetaljplan, sådana områden som avses i MBL 91 §, sådana områden för allmän väg som Vägförvaltningen överför till en kommun (MBL 93 §) och inte heller gatuområden som inte tidigare ingått i en detaljplan (MBL 101 § 1 mom.). Inom jord- och skogsbruksområden som ingår i en plan kan inlösnings- eller ersättningsskyldighet uppkomma bara om det i planen har uppställts särskilda begränsningar för områdets användning. 

Om markägaren kräver att bara en del av ett enhetligt område inom en plan inlöses har kommunen eller staten rätt att lösa in hela området (MBL 101 § 2 mom.). 

Om kommunen eller staten inte går med på att de är skyldiga att lösa in eller betala ersättning kan planen träda i kraft tidigast när markägarens ansökan om undantagslov har avslagits och beslutet vunnit laga kraft (MBL 102 § 1 mom.). 

När inlösnings- eller ersättningsskyldigheten avgörs beaktas inte de förändringar i ägandeförhållanden och fastighetsindelning som har skett efter det att generalplanen eller detaljplanen godkändes, såvida de inte har gjorts för att underlätta planens genomförande (MBL 102 § 3 mom.). Tröskeln för ersättning eller inlösning är således mycket hög om t.ex. ett rekreationsområde har köpts upp för byggändamål efter det att planen godkänts.

Tröskel för inlösning och ersättning 

Avgörande för inlösnings- och ersättningsskyldigheten är således oftast frågan huruvida markägaren kan utnyttja sin mark på ett sätt som medför skälig nytta. Skyldighet uppkommer inte nödvändigtvis bara av det faktum att byggande förhindras. Exempel på sådant som medför skälig nytta kan vara att det finns en användbar byggnad, att jord- och skogsbruk bedrivs eller att området används som gårdsområde. Enligt länsrättens beslut (Länsrätten i Åbo och Björneborgs län 6.3.1984) var t.ex. bageri-, affärs- och bostadsbyggnader på en tomt som i planen anvisats som sjukhustomt sådan användning som medför skälig nytta. En bidragande omständighet var att byggrätten för tomten utnyttjats nästan helt. HFD ändrade inte länsrättens beslut och staden var således inte inlösningsskyldig.

Tröskeln för inlösning har i allmänhet varit rätt låg när det gällt detaljplaneområden, och särskilt om det varit fråga om en bindande tomtindelning. Det går ju t.ex. inte i praktiken att bedriva jord- och skogsbruk inom ett sådant område. Framför allt när det gäller obebyggda områden är inlösningsskyldigheten oftast uppenbar. I litteraturen (t.ex. Ojanen: Maapakettilait) finns belägg på åsikten att kvaliteten – bl.a. byggeffektiviteten – på ett område som ska inlösas inverkar på bedömningen av vad som är skälig nytta. Enligt Ojanen är markägaren ”inte skyldig att nöja sig med att han endast får en nytta som motsvarar den tidigare användningen. Det här gäller i synnerhet om nyttan är ringa jämfört med vad som är normalt inom området”. I ett fall av inlösningsskyldighet i Helsingfors blev beslutet att ett som park planlagt område med fritidsbebyggelse skulle inlösas bl.a. på grund av att det gränsade till ett område med flervåningshus. Förrättningen gick vidare till jorddomstolen, som vidmakthöll inlösningsskyldigheten. Även HFD:s dom HFD 20.10.1993 L 4055 stödjer Ojanens tolkning. Domen ålade staten/Vägverket att lösa in ett åkerområde som hörde till en jordbrukslägenhet. Åkerområdet hade i byggnadsplanen anvisats som LT-område (område för allmän väg). I beslutet beaktades bl.a. den markanvändning som i byggnadsplanen föreskrivits för de närliggande områdena. 

I Paavo Välisalmis publikation "Lunastamisen ja korvaamisen edellytykset ilman lunastuslupaa vireille tulevissa lunastuksissa" (Tekniska Högskolans publikationer i fastighetslära och ekonomisk rätt, A12, 1995) finns rätt omfattande redogjort för rättspraxis som berör denna fråga. 

Speciella förutsättningar för ersättning eller inlösningsskyldighet inom generalplaneområden 

Inlösnings- eller ersättningsskyldighet inom generalplaneområden kommer således i fråga bara om generalplanen innehåller bestämmelser som utgör förbud mot sådant byggande som försvårar generalplanens genomförande (MBL 43 § 2 mom.). Sådana förbud leder enligt litteraturen till s.k. ovillkorlig bygginskränkning. Ovillkorlig bygginskränkning inom ett område som avsetts för byggverksamhet kan också utfärdas för viss tid, dvs. högst fem år (MBL 43 § 3 mom.).

Enligt förarbetena till MBL förutsätter "bygginskränkning" uttryckligen att själva planen innehåller förbud mot byggande eller andra begränsningar som gäller byggande. Enligt den gamla byggnadslagen skulle generalplanen innehålla "särskilda" bestämmelser för att leda till inlösningsskyldighet. Svårigheter och olika tolkningar har uppkommit när det gällt att avgöra om en generalplan inneburit bestämmelser om ovillkorlig bygginskränkning eller ovan nämnda särskilda bestämmelser. HFD förefaller ha gått in för tolkningen att det är planebestämmelsernas faktiska natur som avgör, och inte huruvida det angivits att bestämmelsen intagits uttryckligen med stöd av ByggnL 31 § 1 mom. eller MBL 43 § 2 mom. (se t.ex. [HFD 1.7.1999 L 1791]). I och med markanvändnings- och bygglagen (MBL) kan generalplanerna enligt förarbetena inte längre klassificeras enligt olika klara grader. Hela generalplanen behöver inte nödvändigtvis vara en s.k. tredje gradens generalplan, trots att planen innehåller sådana förbud som avses i MBL 43 § 2 mom. Om bygginskränkningen bara är temporär är tröskeln för ersättning sannolikt mycket hög.

Jämfört med den tidigare byggnadslagen medförde MBL ytterligare förutsättningar för ersättning eller inlösning inom områden med generalplan eller stranddetaljplan. När man bedömer vad som är att betrakta som skälig nytta ska man således också beakta den nytta som planerna medför för markägaren (MBL 101 § 1 mom.).

När det gäller områden med generalplan kan det också förekomma tolkningsproblem i fråga om när ett område ska anses vara reserverat för annan byggnadsverksamhet än privat sådan (MBL 101 § 1 mom.). Att det finns en eller två bygglov eller bostadsbyggnader innebär inte nödvändigtvis att området reserveras för privat byggnation om fastighetens areal är flera hektar.

Inom ett område som i generalplanen reserverats som jord- och skogsbruksområde kan inlösnings- eller ersättningsskyldighet sålunda uppkomma bara om det i planen har ställts upp särskilda begränsningar för användningen av området, såsom förbud mot att uppföra byggnader som behövs för jord- och skogsbruk. Med begränsning avses bara begränsning av byggandet, det finns särskilda bestämmelser om tillstånd för miljöåtgärder i MBL 140 §. Den ersättningsskyldighet som bygginskränkning och åtgärdsbegränsning medför för jord- och skogsbruksområden inom generalplaneområden har utretts ingående av Kalevi Laaksonen i publikationen Ympäristöjuridiikka, nr 4/2001 (s. 98–106).

Ersättning eller inlösning? 

Medan 56 § i den gamla byggnadslagen bara ledde till inlösningsskyldighet med äganderätt, kan MBL 101 § även leda till att ersättning utbetalas. Lagen anger på intet sätt när det ska vara fråga om ersättning och när inlösning. Enligt förarbetena till lagen ska kommunen (eller staten) i stället för att lösa in med äganderätt även kunna betala ersättning för den olägenhet som planen medför. Motsvarande formulering ingick i ByggnL 27 § 1 mom. och för dess del var tolkningen i litteraturen "självklart" att kommunen har rätt att välja mellan ersättning och inlösning.

Förrättningsförfarande

Sådan förrättning i samband med inlösningsskyldighet som avses i MBL 101 och 102 § ska sökas hos lantmäteribyrån. Förrättningen sker med stöd av inlösningslagen (603/1977); MBL 103 §, InlösnL 97 § 1 mom. Såväl markägaren som den inlösnings- eller ersättningsskyldige kan ansöka om förrättning. Förrättningen kan fastslås genast när ansökan kommit in, men det egentliga förrättningsförfarandet bör inledas först efter det att kommunen har medgett sin inlösnings- eller ersättningsskyldighet, eller en ansökan om undantagslov har avslagits och beslutet om avslag har vunnit laga kraft.

Kommunen eller staten måste betala kostnaderna för förrättningen och bevakningen av rättigheter om det fastslås att de är inlösningsskyldiga (InlösnL 98 § 3 mom.). I annat fall är det sökanden som ska betala förrättningskostnaderna. Också en sådan tolkning av frågan har framförts att kostnaderna alltid bör påföras kommunen eller staten, frånsett när kravet är uppenbart obefogat (jfr  InlösnL 81 § 1 mom.). De som gått in för den senare tolkningen anser att detta var avsikten när lagen stiftades. Rättspraxis stödjer dock den förstnämnda tolkningen.

I övrigt gäller om förrättningsförfarandet och ersättningen i tillämpliga delar det som framförts i samband med inlösning av allmänna områden, bl.a. i avsnitten Inlösning av ett allmänt område, Inlösning och Ersättning för allmänna områden.

Inlösnings- eller ersättningsskyldighet i glesbygd till följd av landskaps- eller generalplan

MBL 33 § och 43 §, förfarandet enligt ”pengarna eller tillståndet”.

Inom hela det område som en generalplan omfattar råder i princip s.k. villkorlig bygginskränkning. När det gäller landskapsplaner råder det däremot villkorlig bygginskränkning bara för områden som anvisats som rekreations- eller skyddsområden eller för nätverk eller områden för trafik eller teknisk service (MBL 33 § 1 mom.). I detta fall kan ett område med bygginskränkning utvidgas eller inskränkas genom en särskild bestämmelse i planen. Villkorlig bygginskränkning definieras i lagen på följande sätt: ”Tillstånd att bygga får inte beviljas så att genomförandet av planen försvåras. Tillstånd ska dock beviljas, om förvägrande av tillstånd på grund av planen skulle orsaka sökanden betydande olägenhet och kommunen inte löser in området eller betalar skälig ersättning för olägenheten” (MBL 33 § 2 mom., MBL 43 § 1 mom.). För områden som ingår i en landskapsplan, liksom även för områden som ingår i ett förslag till landskapsplan, kan även utfärdas ovillkorlig bygginskränkning. Inskränkningen är då i kraft tills planen fastställts eller i högst två år (MBL 33 § 3 mom.).

När olägenheten för sökanden bedöms i samband med ansökan om bygglov beaktas inte förändringar som skett i ägandeförhållandena efter det att planen godkändes, frånsett om de har skett för genomförande av planen (MBL 33 § 2 mom., 43 § 1 mom.). Avstyckning som skett efter det att planen godkänts beaktas till exempel inte när olägenheten bedöms. Utgångspunkten vid bedömningen är således den fastighetsindelning, de arealer på lägenheterna och den använda och kvarvarande byggrätt för spridd bebyggelse som gällde vid tidpunkten då planen godkändes. Om hela fastigheten säljs efter det att planen godkänts föreligger trots ägarbytet samma förutsättningar för bygglov som för den tidigare ägaren (HFD 28.6.1993 liggare 2487). Det föreligger inte heller någon ersättnings- eller inlösningsskyldighet om ett avslag på en anhållan om bygglov beror på att det är fråga om ett område i behov av planering (se MBL 137 §) eller byggförbud på grund av att detaljplan görs upp.

I MBL 43 § 4 mom. sägs uppenbart felaktigt att alla bestämmelser om inlösnings- och ersättningsskyldighet på grund av begränsningar som en generalplan ger upphov till ingår i MBL 101 § och 140 §. Den här bestämmelsen bör emellertid bara referera till sådan ersättnings- och inlösningsskyldighet som anges i MBL 43 § 2 mom. Det går ju inte att avgöra en i 43 § 1 mom. åsyftad fråga med stöd av MBL 101 §, eftersom den senare bestämmelsen bara gäller för sådana generalplaneområden som avses i MBL 43 § 2 mom. De ersättnings- eller inlösningsfrågor som avses i MBL 43 § 1 mom. avgörs därför med stöd av MBL 43 § 1 mom.

Tröskel för ersättning eller inlösning

När det är fråga om inlösnings- eller ersättningsskyldighet i glesbygd är det således avgörande om ett avslag på ansökan om bygglov leder till betydande olägenhet för sökanden. När man bedömer olägenheten ska man beakta bl.a. storleken på den fastighet som ansökan gäller och på sökandens övriga fastigheter, liksom även huruvida byggandet kunde ske på något annat ställe på sökandens marker. 

Om man inte beviljar tillstånd för en byggplats som i övrigt vore godtagbar (t.ex. en outnyttjad byggplats som uppfyller måtten för bygglov i glesbygd) och det inte går att överföra bygglovet till någon annan plats, kan det innebära en betydande olägenhet för markägaren. Samma sak gäller om bygglov t.ex. på grund av reservering för rekreations- eller skyddsändamål bara kan ges för mark som är mycket svårbebyggd eller för en plats som är utsatt för t.ex. trafikbuller eller annan immission. 

Förutsättningen för byggande inom strandzon är numera att det finns en detaljplan eller en s.k. strandgeneralplan utifrån vilken man direkt kan bevilja bygglov (MBL 72 § 1 mom.). Det är sålunda i princip inte tillåtet att bygga glest inom strandzoner. Kommunen kan visserligen i en del fall befria ett område från den begränsning som anges i MBL 72 § 1 mom. Huruvida man kan tillämpa förfarandet "pengarna eller tillståndet" för ett område inom en landskapsplan är beroende av grunderna för avslag på ansökan om undantagslov (MBL 171, 172 §). Om ansökan om undantagslov i stället avslås med stöd av MBL 72 § – vilket är det normala – uppkommer ingen ersättnings- eller inlösningsskyldighet. Om avslag däremot sker med stöd av MBL 33 § 2 mom. kan det bli fråga om ersättning eller inlösning. Ett sådant fall är det t.ex. om man redan på grundval av landskapsplanen med säkerhet kan se att byggande inte kan komma i fråga inom området. Det vore då oskäligt att ha markägaren att låta utarbeta ett förslag till stranddetaljplan som sedan förkastas på grund av att det strider mot landskapsplanen (på grund av att det innehåller rätt att bygga inom strandzon). Förfarandet "pengarna eller tillståndet" kan dessutom i teorin tillämpas på fall som avses i MBL 72 § 1 mom. Hur man ska tillämpa förfarandet "pengar eller tillstånd" på strandzoner inom landskapsplaneområden är på det hela taget fortfarande något oklart och det finns nästan ingen rättspraxis om MBL samt ByggnL 6 a §. 

Inom områden som omfattas av en generalplan kan ett avslag som gäller ett strandområde leda till ersättnings- eller inlösningsskyldighet om det inte går att bevilja bygglov för någon annan plats inom markägarens strandområde. Om man bara kan bevilja tillstånd för en plats utanför strandzonen kunde ersättningen motsvara prisskillnaden mellan en strandbyggplats och en byggplats utanför strandzonen, såvida markägaren inte i kompensation har anvisats mer byggplats än normalt utanför strandzonen. Om markägaren endast har strandområden och det sålunda inte går att anvisa något annat område är ersättningsgrunden sannolikt priset för en strandbyggplats (eller för flera).

Numera är det allt vanligare att generalplanen innehåller en beräkning av antalet byggrätter för enskilda fastigheter. I denna anges maximibyggrätten bl.a. utifrån lägenhetens storlek och antalet byggplatser som avstyckats från lägenheten efter det att byggnadslagen eller dess bestämmelser om strandplan trädde i kraft (1959 eller 1969). Återstående byggrätt inom områden med spridd bebyggelse koncentreras i planerna ofta till en plats där de inte utgör ett hinder för skydds- eller rekreationsområdena. Det här förfarandet gör det lättare att bedöma en betydande olägenhet och innebär även att det sällan blir fråga om ersättning. Om den byggrätt som beräkningen anger kan förläggas till någon plats inom markägarens område (även om det är en plats som inte avses i ansökan), uppstår det vanligen inte en betydande olägenhet. Om det däremot inte går att förlägga sådan byggrätt till en strand kan det såsom ovan beskrivits uppstå betydande olägenhet. I en del generalplaner har man därför med en särskild beteckning angett att ett visst antal strandbyggplatser ersätts när strandskydd eller något annat ändamål genomförs. Antalet framgår av ett indextal. 

Det finns väldigt lite rättspraxis om inlösnings- eller ersättningsskyldighet med stöd av MBL 33 och 43 §. Den rättspraxis som finns om den gamla byggnadslagen gäller främst fritidsbebyggelse på stränder och framför allt rollfördelningen mellan länsstyrelsen och byggnadsnämnden när ansökningar om bygglov prövas med stöd av ByggnL 27 § 1 mom. Lagen har i det här avseendet ändrats så att rättspraxisen redan delvis har förlorat sin betydelse. 

Inlösning  

Den hänvisning om inlösning som ingår i MBL 33 § 2 mom. och 43 § 1 mom. ger inte kommunen, staten eller en liknande instans omedelbar rätt till inlösning. För inlösning inom ett område som omfattas av en landskaps- eller generalplan behövs i princip inlösningstillstånd av Miljöministeriet (MBL 34 § och 99 §). Efter ett avslag på en ansökan om bygglov kan kommunen ändå inleda en inlösningsförrättning om man kommit överens om inlösnings- eller ersättningsskyldigheten med sökanden (kommunen har gått med på att avslaget medför en betydande olägenhet och markägaren samtycker till inlösning eller ersättning) och om man vill att inlösningskommissionen fastslår ersättningen (InlösnL 97 § 2 mom.). Även markägaren har givetvis också motsvarande rätt att inleda en inlösningsförrättning. Det förfarande som kommer i första hand är givetvis en frivillig affär eller ett avtal om ersättning, och då kan man undvika inlösningsförrättningen.

Om kommunen däremot inte går med på att avslaget innebär en betydande olägenhet kan markägaren föra frågan om inlösnings- eller ersättningsskyldighet, och om ersättningens storlek, till en inlösningsförrättning.

Om kommunen befinns vara inlösnings- eller ersättningsskyldig kan kommunen besluta att lösa in området med äganderätt eller att betala ersättning för det. Det här framgår inte direkt av lagtexten, men lagberedningen och litteraturen (bl.a.  Välisalmi och Larma) visar att frågan utan vidare ska tolkas på det här sättet. 

Inlösningsförrättningen sker med stöd av inlösningslagen (603/1977); MBL 103 §, InlösnL 97 §. Kommunen eller staten måste betala kostnaderna för förrättningen och bevakningen av rättigheter om det fastslås att de är inlösningsskyldiga (InlösnL 98 § 3 mom.). I annat fall är det sökanden som ska betala förrättningskostnaderna. Också en sådan tolkning av frågan har framförts att kostnaderna alltid bör påföras kommunen eller staten, frånsett när kravet är uppenbart obefogat (jfr InlösnL 81 § 1 mom.). De som gått in för den senare tolkningen anser att detta var avsikten när lagen stiftades. Rättspraxis stödjer dock den förstnämnda tolkningen. 

I övrigt gäller om förrättningsförfarandet och ersättningen i tillämpliga delar det som framförts i samband med inlösning av allmänna områden, bl.a. under avsnitten Inlösning av ett allmänt område, Inlösning och Ersättning för allmänna områden. 

Skyldighet att lösa in en del av en tomt 

Kommunen kan under vissa omständigheter vara skyldig att lösa in en del av en tomt inom ett sådant detaljplaneområde som förutsätter en bindande tomtindelning FastighetsbildnL 62 b §.

Förutsättningarna för inlösning behandlas närmare i avsnitten Inlösning av tomtdel och Kommunens inlösningsrätt och inlösningsskyldighet. En förrättning som gäller skyldigheten att lösa in en del av en tomt sker med stöd av fastighetsbildningslagen, vilket avviker från det som redogjorts ovan. Förrättningsförfarandet och fastställandet av ersättning behandlas närmare i avsnittet Inlösning av tomtdel, bl.a. under underrubrikerna Ersättningar och Förrättningsförfarande. 

Ersättningsskyldighet till följd av att en detaljplan genomförs

MBL 104–109 § 

Om det inte går att komma överens om ersättning för ett gatuområde eller växtlighet, byggnader och anläggningar kan kommunen eller markägaren föra saken till avgörande genom en inlösningsförrättning. Motsvarande rätt att inleda inlösningsförrättning för bestämmande av ersättning föreligger när genomförandet av en detaljplan leder till särskilda olägenheter eller skador som inte är ringa för markägaren (MBL 106 §) eller som med beaktande av omständigheterna måste betraktas som oskäliga (MBL 108 § 2 mom.). De här frågorna behandlas mer ingående i avsnitten Ersättning för gatuområden och Ersättning till följd av genomförande av planer. 

Inlösnings- eller ersättningsskyldighet på grund av avslag på ansökan om tillstånd för miljöåtgärder

MBL 140 § 3 mom. 

Ett avslag på en ansökan om tillstånd för miljöåtgärder (MBL 128 §) kan ibland leda till inlösnings- eller ersättningsskyldighet. Om tillstånd för grävning eller sprängning förvägras inom ett detaljplaneområde, eller med stöd av en särskild bestämmelse inom ett generalplaneområde, kan kommunen eller staten vara inlösningsskyldiga på grunder som framgår av 8 § i marktäktslagen (MBL 140 § 3 mom.). Om tillstånd inom ovan nämnda områden förvägras för andra ändamål än grävning eller sprängning och markägaren därför inte kan använda sin mark på ett sätt som ger skälig nytta, har markägaren rätt att få ersättning för skadan av kommunen eller staten (beroende på vilkenderas behov området ska tillgodose) (MBL 140 § 3 mom.). Också när ett tillstånd för miljöåtgärder beviljats kan det i besvärsinstanserna betraktas som ett avslag i praktiken, om de villkor som ställts upp för sökanden är så stränga att denne inte kan använda sitt område så att det ger skälig nytta. Åtgärdsbegränsningen gäller således automatiskt inom hela detaljplaneområdet. Är det fråga om en generalplan gäller en åtgärdsbegränsning bara ett särskilt angivet område. 

Avslag för grävning eller sprängning 

Efter markanvändnings- och bygglagens tillkomst tillämpas marktäktslagen även inom detaljplaneområden. Tillstånd för miljöåtgärder kan därför inte beviljas för sådan täktverksamhet som kräver tillstånd enligt marktäktslagen. Inlösningsskyldighet till följd av avslag på ansökan om såväl marktäkt som miljöåtgärder ska trots det behandlas med stöd av 8 § i marktäktslagen. Enligt paragrafen är kommunen skyldig att lösa in ett område om det inte kan användas för jord- och skogsbruk, byggande eller motsvarande ändamål som medför skälig nytta, och kommunen har förvägrat tillstånd till täktverksamhet (8 § i marktäktslagen). Staten kan vara inlösningsskyldig om området är av riksomfattande betydelse i naturskyddshänseende.

Paavo Välisalmi har i sin bok "Lunastamisen ja korvaamisen edellytykset ilman lunastuslupaa vireille tulevissa lunastuksissa" (bok i fastighetslära och ekonomisk rätt vid Tekniska Högskolan, A12, 1995) redogjort för rättspraxis i fråga om inlösningsskyldighet när det gäller täktområden. När det gäller inlösningsmöjligheten har han funnit följande huvudprinciper:

Att skogen haft dålig avkastning och att sökandens yrke hängde samman med täktverksamhet (inte skogsbruk) har enligt rättspraxis i allmänhet inte medfört inlösningsskyldighet, i det fall att det varit fråga om en helt ny täktplats. Däremot har det ofta lett till inlösningsskyldighet om sökanden redan tidigare har bedrivit täktverksamhet i grannskapet och ett avslag skulle innebära att den tidigare täktverksamheten klart inskränks. Det är sökandens sak att visa på skadan av ett förvägrat tillstånd. 

Den ersättning som betalas när inlösningsskyldigheten uppfyllts bestäms i regel enligt marksubstansens värde. 

Avslag för andra åtgärder 

Paavo Välisalmi (se ovan) anser att samma principer som i MBL 101 § tillämpas när man överväger frågan om ersättningsskyldighet på grund av förvägran av miljöåtgärdstillstånd för andra åtgärder än grävning eller sprängning, se Skyldighet att inlösa eller betala ersättning för allmänna områden inom detalj- och generalplaneområden, [Tröskel för inlösning och ersättning]. Välisalmi säger att "alla möjliga och tillåtna sätt att använda området ska tas med i jämförelsen, liksom även deras ekonomiska avkastning för markägaren. Om man till exempel genom förbud mot miljöåtgärder inskränker skogsbruket i betydande grad, leder det helt uppenbart till ersättningsskyldighet, eftersom den avkastning som skogen annars skulle ge inte kan utnyttjas." 

Den ersättningsskyldighet som skyldigheten i anslutning till miljöåtgärder medför för jord- och skogsbruksområden inom generalplaneområden har utretts av Kalevi Laaksonen i publikationen Ympäristöjuridiikka, nr 4/2001 (s. 98–106). Laaksonen anser att "bedömningen av vad som är skälig nytta när det gäller jord- och skogsbruksområden är snävare än för MBL 101 §, och sedan tillstånd förvägrats bedöms nyttan bara för det aktuella området och inte för alla markägares mark. Vidare bedömer man då inte frågan om särskild begränsning enligt MBL 43 §, eftersom åtgärdsbegränsningen redan i sig är en sådan särskild begränsning som lagen avser". 

Det finns väldigt lite rättspraxis om förvägran av tillstånd för miljöarbete på grund av andra åtgärder än täktverksamhet, och samma gäller för rättspraxis om ersättning för skador som förvägran lett till. Det har uppenbarligen inte heller förekommit särskilt många inlösningsförrättningar i det här avseendet.

Förrättningsförfarande

Sådan förrättning i samband med inlösningsskyldighet som avses i MBL 101 och 102 § ska sökas hos lantmäteribyrån. Förrättningen sker med stöd av inlösningslagen 603/1977 och MBL 103 §, InlösnL 97 § 1 mom. Både markägaren och den inlösnings- eller ersättningsskyldige kan ansöka om förrättning. Förrättningen kan fastslås genast när ansökan kommit in, men det egentliga förrättningsförfarandet bör inledas först efter det att kommunen har medgett sin inlösnings- eller ersättningsskyldighet, eller en ansökan om undantagslov har avslagits och beslutet om avslag har vunnit laga kraft.

Kommunen eller staten ska betala kostnaderna för förrättningen och bevakningen av rättigheter om inte yrkandet har varit uppenbart ogrundat (InlösnL 98 § 3 mom.). Efter lagändringen år 2011 ska den teoretiska inlösnings- eller ersättningsskyldige alltså i regel betala förrättningskostnaderna, även om ingen ersättning fastställs.

I övrigt gäller om förrättningsförfarandet och ersättningen i tillämpliga delar det som framförts i samband med inlösning av allmänna områden, bl.a. under avsnitten Inlösning av ett allmänt område, Inlösning och Ersättning för allmänna områden.

Övriga inlösningsskyldigheter 

Inlösnings- eller ersättningsskyldigheten kan också grunda sig på många andra omständigheter än de ovan angivna. En skyldighet kan uppkomma bl.a. med stöd av NaturvårdsL 51 och 53 §, MarktäktsL 9 § (ovan har endast 8 § behandlats), ByggnadsskyddsL 11 § och ForsskyddsL 2 §. I webbhandboken Markpoltikens ABC behandlas emellertid bara de inlösningsskyldigheter och andra inlösningar som sker enligt markanvändnings- och bygglagen.