Vem är part i ett förvaltningstvångsärende

 

Vem uppmanas och förpliktas?

En förpliktelse som förenas med hot får riktas endast mot en part som har rättslig och faktisk möjlighet att avhjälpa bristen (VitesL 7 §).

Ordalydelsen i 182 § i markanvändnings- och bygglagen förutsätter tredska. Innan det blir fråga om tredska har myndigheten i allmänhet gett en uppmaning att rätta till felet. Det är först om uppmaningen inte iakttas inom utsatt tid som man kan tala om egentlig tredska. Ändå kan det förekomma situationer där det är fråga om tredska även om ingen uppmaning ännu har getts. Ibland är den olovliga verksamheten eller försummelsen så flagrant att ett förfarande för att förelägga verksamhetsutövaren en förpliktelse kan inledas utan föregående uppmaning.

Med rättslig möjlighet avses en rättslig grund att besitta fastigheten och bestämma om användningen av den (att vara ägare eller innehavare av hyresrätt/arrenderätt eller annan nyttjanderätt till fastigheten eller byggnaden). Med faktisk möjlighet avses att den som förpliktas bör ha möjlighet att fullgöra förpliktelsen. Exempelvis sjukdom eller fullgörande av värnplikten kan göra det omöjligt för en person att utföra det som han eller hon förutsätts göra. Förpliktelsen kan också rikta sig mot flera parter samtidigt, till exempel ett bostadsaktiebolag och en aktieägare i bostadsaktiebolaget.

Vem är part?

Vem som är part avgörs från fall till fall. Förutom en privatperson kan en part också vara:

  • En sammanslutning (exempelvis ett aktiebolag eller andelslag): förpliktelsen får riktas antingen mot själva sammanslutningen eller mot medlemmarna i det organ som utövar beslutanderätten i sammanslutningen, såsom styrelsemedlemmarna – men inte samtidigt mot både sammanslutningen och styrelsemedlemmarna. Med organ som utövar beslutanderätten jämställs också en verkställande direktör eller någon annan i motsvarande ställning, t.ex. den som sköter förvaltningen i ett andelslag eller en stiftelses ombud (VitesL 7.2 §)
  • Staten eller en kommun: staten, en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet (VitesL 7.3 §)
  • Samägare: alla delägare ska höras och var för sig föreläggas förpliktelsen för sig. OBS! Även äkta makar som äger något gemensamt ska höras och föreläggas förpliktelsen var för sig
  • Dödsbo: förpliktelsen riktas separat mot varje delägare i dödsboet, i en del fall mot dödsboet, delägarskap i ett dödsbo är en odelad form av samägande
  • Konkursbo: boförvaltaren svarar för skötseln av konkursboet.
     
    Förvaltningstvång kan också riktas mot ett bostadsaktiebolag och en aktieägare i bostadsaktiebolaget eller enbart mot en aktieägare och/eller hyresgäster i bostadsaktiebolaget.
    HFD 1978 A II 92: Sedan magistraten 27.4.1972 ålagt fastighetsägaren A att inom utsatt tid riva och avlägsna 40 tvåpersonersrum för boende, som olovligt hade inrättats i en hönshusbyggnad, vid äventyr att det som A lämnade ogjort skulle utföras på hans bekostnad, beslöt länsrätten 17.11.1976 att magistratens beslut skulle kvarstå. Eftersom A genom ett köpebrev som daterats 17.4.1973 hade sålt sin andel i nämnda byggnad, kunde hotet om tvångsutförande inte fortsätta att gälla för A:s vidkommande.  Eftersom byggnadens nuvarande ägare, A:s medparter i HFD, var medvetna om de olovliga byggåtgärder som hade utförts i byggnaden, överförde HFD hotet om tvångsutförande direkt på byggnadens nuvarande ägare. Omröstning 5–3.
    HFD 1988 A 79: Eftersom inget särskilt skäl framförts, kunde markägaren inte förpliktas att riva en olovlig byggnad som ägdes av arrendatorn och inte heller att avlägsna föremål som ägdes av arrendatorn och som förfulade miljön på det område som han med stöd av arrendeavtalet var i besittning av.
    HFD 30.8.1995 liggare 3241: Ett dödsbo borde ha behandlats som en i 7 § 1 mom. i VitesL avsedd part i ett byggnadstillsynsärende, med rättslig och faktisk möjlighet att uppfylla huvudförpliktelsen. Därför hindrade dessa omständigheter inte byggnadsnämnden att döma ut ett lagstridigt förelagt vite att betalas av dödsboet.
    HFD 22.10.1996 liggare 3253: Restaurang A, som inte registrerats i handelsregistret som ett samfund eller en firma, var inte ett sådant samfund eller annars en sådan part som kunde föreläggas vite.
    HFD 2015:22: A:s oskiftade dödsbo hade som huvudförpliktelse ålagts att riva en förfallen bostadsbyggnad på en fastighet och skaffa bort rivningsavfallet samt att sätta i stånd en ekonomibyggnad på samma fastighet. För förpliktelsen hade dödsboet även förelagts vite. I besvären i HFD hade dödsboet anfört att lagfarten på fastigheten hade beviljats A och hans hustru B gemensamt och att vitet borde ha förelagts A:s och B:s dödsbo gemensamt. Enligt fastighetsregisteruppgifterna hade fastigheten registrerats 2.11.1954. Enligt ett 15.12.2014 daterat lagfartsbevis fanns för denna registerenhet inga anteckningar om lagfart. Någon utredning om B:s dödsbos och dess delägares rätt till fastigheten hade inte framlagts. Delägarna i A:s dödsbo hade specificerats i ett skiftesmannaförordnande av tingsrätten. Dödsboet hade inte heller annars vid handläggningen av ärendet i byggnadsnämnden, förvaltningsdomstolen eller HFD ansett att det inte med stöd av sin ägande- eller besittningsrätt skulle ha kunnat fatta beslut om angelägenheter som gällde denna fastighet. Det hade inte heller lagts fram någon utredning om att det av någon annan orsak skulle ha varit faktiskt omöjligt för dödsboet att inom den utsatta skäliga tiden fullgöra de förpliktelser som dödsboet hade ålagts.
    Med hänsyn till uppgifterna om äganderätten till fastigheten, de tillräckligt specificerade uppgifterna om delägarna i A:s dödsbo samt karaktären av de ifrågavarande förpliktelserna, skulle dödsboet under dessa förhållanden anses ha en faktisk möjlighet att vidta åtgärder för att uppfylla huvudförpliktelserna. Kommunens byggnadstillsynsmyndighet hade således kunnat betrakta A:s dödsbo som en i 7 § 1 mom. i viteslagen avsedd part och ålägga dödsboet bestämda förpliktelser samt förelägga dödsboet de viten som framgick av byggnadstillsynsmyndighetens beslut. Den omständigheten att vitet enligt vad som anfördes i besvären skulle ha kunnat föreläggas också A:s avlidna hustru B:s dödsbo saknade betydelse för avgörandet av det ärende som överklagandet gällde.
    HFD 2015:23: A hade förelagts vite för att A skulle iståndsätta eller riva byggnaden på en fastighet. A ägde fastigheten tillsammans med C:s dödsbo, i vilket A och B var delägare. Enligt lagfartsbeviset hade A beviljats förtydligande lagfart till 2/3 av fastigheten och C:s dödsbo till 1/3 av fastigheten.
    Vid utdömandet av vitet utreddes också lagligheten av beslutet att förelägga vitet. Eftersom A i egenskap av ägare till en kvotdel av fastigheten inte ensam kunde utöva beslutanderätt i angelägenheter som gällde fastigheten och således inte hade en sådan rättslig möjlighet att uppfylla huvudförpliktelsen som avses i 7 § 1 mom. i viteslagen, kunde vitet, som förelagts med ett beslut som vunnit laga kraft, inte utdömas. Miljönämndens och förvaltningsdomstolens beslut att döma ut vitet upphävdes.
    HFD 28.4.2005 liggare 1006: Ett aktiebolag, och senare aktiebolagets konkursbo, hade på sin fastighet till flera transportbolag hyrt ut plats i en hall för användning som bildepå. Under dessa förhållanden och då hyresgästerna hade kunnat växla under verksamhetens gång, skulle konkursboet betraktas som verksamhetsutövare enligt 3 § 1 mom. 5 punkten i miljöskyddslagen. Kommunens miljövårdsmyndighet hade med stöd av miljövårdslagen kunnat rikta förvaltningstvångsåtgärder mot konkursboet.
    HFD 2015:39: A hade inte förelagts saneringsskyldighet under sin livstid och något myndighetsförfarande om att ett sådant skulle föreläggas honom hade inte heller varit anhängigt när han avled. Förvaltningstvång för sanering av marken kunde således inte riktas mot dödsboet.
     

[1] Jääskeläinen-Syrjänen s. 883.