Uthyrningen av vårdfastigheter – en orwellsk mardröm

Fastigheterna inom social- och hälsovården och räddningsväsendet blev kvar i kommunens ägo efter vårdreformen. Välfärdsområdena hyr dessa lokaler av kommunerna. Hyrestiden och hyresnivån för lokalerna fastställdes genom lag. Situationen förändras i år när hyresavtalen omförhandlas. 

De fysiska byggnaderna avgör var närservicen erbjuds. Med andra ord har en så trivial sak som uthyrningen av lokaler en oproportionerligt stor begränsande inverkan på välfärdsområdenas verksamhet. Aldrig tidigare har två av den offentliga sektorns största fastighetsägare ställts mot varandra på detta sätt. Det är ny situation med nya roller men med gamla regler. Följden blir en skattefinansierad tvist där tillgången till närservice inom vården står på spel. Den nuvarande lagstiftningen och tolkningen av hyresregleringen har lett till en orwellsk mardröm. 

Välfärdsområdena kommer att gallra i vårdens strukturer, vilket innebär att kommunernas vårdfastigheter (flera miljoner kvadratmeter) kommer att stå tomma. Välfärdsområdena vill också minska sina kostnader för fastigheter och eftersträvar så låga hyresnivåer som möjligt. Argumenten är att pengarna är slut och att den nuvarande lagstadgade hyresnivån är för hög. 

Uthyrningen av fastigheter är den mest betydande samarbetsformen mellan kommuner och välfärdsområden i euro sett. I kommuninvånarnas perspektiv hör beslut som gäller bevarandet av närservicen och välfärdsområdenas servicestruktur till de viktigaste i vårdreformen.

Det finns skäl att fortsätta debatten som hittills varit ytlig på sina ställen. I vissa fall har de missförhållanden som medierna pekat på bara skapat förvirring bland medborgare som i någon mån varit insatta i situationen.

I stället för att kritisera själva debatten och dryfta detaljer som är orättvisa ur kommunernas synvinkel vill jag lyfta fram vissa tunga frågor och synpunkter ur välfärdsområdenas synvinkel.

Välfärdsområdena borde inte alltför mycket betona att de anser att hyrorna efter vårdreformen stigit oskäligt mycket i kommunerna. Det är förståeligt att längta tillbaka – förr brukade Finland vinna i backhoppning, fisken nappade bättre och hyresnivåerna var trevligare. 

Man har glömt att förr hyrde kommunen vårdlokalerna av sig själv och att hyresnivån bestämdes av kostnaderna för användningen. I hyrorna ingick ingen vinst, regelbundna inflationsjusteringar eller medel till en buffert för kommande reparationer. Att jämföra den marknadsmässiga hyresnivån i enlighet med nuvarande lagstiftning och den interna hyran som kommunerna förr betalade sig själv är bara förvirrande och leder till missförstånd. 

Välfärdsområdenas ekonomi är ansträngd och investeringar är princip förbjudna. Välfärdsområdena tolkar både tidsbestämda hyresavtal och avtal med över tolv månaders uppsägningstid som investeringar och de är därför uteslutna. Detta leder till att privata aktörer inte erbjuder lokaler till välfärdsområdena. Då återstår endast kommunerna som hyresvärdar.

Vad händer om kommunerna ur denna marknadsekonomiska synvinkel inser att de är de enda betydande aktörerna inom uthyrning av vårdfastigheter i landet just nu? Och om de utgående från denna insikt skulle prissätta vårdfastigheterna enligt utbud och efterfrågan? Det kan bli svårt att förhandla om måttliga hyresnivåer med den enda som erbjuder lokaler, det vill säga kommunen, när den inser att välfärdsområdet måste hyra lokalerna och att det inte finns någon konkurrens. 

Eller om kommunen konstaterar att den inte kan hyra ut vårdlokaler till välfärdsområdet i rådande omständigheter, att den ekonomiska ekvationen helt enkelt inte går ihop? Då kan kommunen meddela att den inte hyr ut sina lokaler och att välfärdsområdet får söka sig till den privata marknaden. Som vi konstaterat tidigare finns det inte vårdlokaler att tillgå i denna omfattning, eller om sådana finns, är det inte sagt att privata ägare godkänner välfärdsområdenas avtalsvillkor. 

Begränsningarna i hyresavtalen bromsar effektivt utvecklingen av välfärdsområdenas tjänster den närmaste tiden. En strikt tolkning av hyresavtalen leder också till surrealistiska situationer där välfärdsområdet till exempel på grund av investeringsförbudet inte hyrt rum för lågstadieskolans skolhälsovårdare. När förbudet att investera slopas kommer välfärdsområdena att kunna börja planera och genomföra sina planer för vårdens struktur.