Utbildning

Innehållet uppdateras på svenska inom kort

 

Koulutus ja oppiminen mahdollistavat jokaiselle ihmisenä kasvun hyvään elämään ja yhteiskunnan jäsenyyteen. Opetussuunnitelmallinen jatkumo eri koulutusasteiden välillä ja eheä opintopolku lisää oppilaan ja opiskelijan hyvinvointia.

Koulutuksen saavutettavuus on keskeinen 2020-luvun haaste, samalla kun koulutusjärjestelmä on entistä enemmän osaamisperusteinen kokonaisuus. Kunnat toimivat osaamisen kehittämisen alustana huomioiden eri koulutusmuotojen palvelujen tuottajat.

Jatkuvan oppimisen polku alkaa varhaiskasvatuksesta jatkuen perusopetukseen, toiselle asteelle, korkeakouluihin sekä aikuisena kouluttautumiseen. Näiden ohella työelämä ja vapaa-aika tarjoavat mahdollisuuksia oppimiseen, taitojen  ja osaamisen ylläpitämiseen ja lisäämiseen. Koulutusjärjestelmän tulee pystyä vastaamaan yksilön ja työelämän tarpeisiin tarjoamalla mahdollisuuksia kouluttautua joustavasti elämän eri vaiheissa. Jatkuva oppiminen tarjoaa mahdollisuuksia olla osa yhteiskuntaa taustasta riippumatta.

Yhteiskunnan ja yksilön kannalta on tärkeää, että ihmisten tietoja ja taitoja, osaamista voidaan tunnistaa ja hyödyntää monipuolisesti. Jokainen ihminen tarvitsee kiinnekohtia ja koulutuspalveluilla voidaan tarjota kiinnittymisen mahdollisuuksia niin lapsille kuin aikuisille kieli- ja kulttuuritaustasta riippumatta.

 

Open all

Grundläggande utbildning

Grundläggande utbildning är allmänbildande utbildning som ger färdigheter för att söka till sådana fortsatta studier som avses i läropliktslagen. Den grundläggande utbildningen är avgiftsfri för eleverna. Grunderna för läroplanen, som utfärdas av Utbildningsstyrelsen, anger undervisningens mål och centrala innehåll. På basis av dem utarbetar utbildningsanordnaren en specificerad lokal läroplan.

På fastlandet finns drygt 2 100 kommunala grundskolor. Kommunerna har en lagstadgad skyldighet att ordna förskoleundervisning samt grundläggande utbildning för alla barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område. Detta innebär att kommunernas servicenät inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen är täckande. En kommun som har såväl finsk- som svenskspråkiga invånare är skyldig att ordna utbildning separat för vardera språkgruppen. Elever som bor på samernas hembygdsområde och behärskar samiska ska huvudsakligen undervisas på samiska. Hörselskadade ska vid behov också få undervisning på teckenspråk.

På anordnandet av förskoleundervisning och grundläggande utbildning tillämpas lagen om grundläggande utbildning (628/1998)samt bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Kommunen kan ordna de tjänster som avses i lagen själv eller i samråd med andra kommuner. Kommunen kan skaffa tjänster som gäller förskoleundervisning också av någon annan offentlig eller privat serviceproducent. Kommunen svarar för att de tjänster som den skaffar ordnas på ett lagenligt sätt. Om förskoleundervisning enligt lagen om grundläggande utbildning ordnas i ett sådant daghem eller familjedaghem som avses i lagen om småbarnspedagogik (540/2018), tillämpas på förskoleundervisningen dessutom vad som föreskrivs i lagen om småbarnspedagogik eller i förordningar som utfärdats med stöd av den.

Läroplikten inleds då barnet påbörjar den grundläggande utbildningen

Bestämmelser om läroplikten finns i läropliktslagen. Barn som har sin vanliga vistelseort i Finland är läropliktiga. Den läropliktiges vårdnadshavare ska se till att läroplikten fullgörs.

Läroplikten börjar i regel det år då barnet fyller sju år. Läropliktiga ska delta i grundläggande utbildning som ordnas i enlighet med lagen om grundläggande utbildning eller få kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs på något annat sätt (sk. hemundervisning). Kommunens skyldighet att ordna grundläggande utbildning upphör när den grundläggande utbildningens lärokurs har slutförts eller senast vid utgången av läsåret det kalenderår då eleven fyller 17 år.

Om barnet på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom uppenbart inte på nio år kan nå de mål som ställts för den grundläggande utbildningen i lagen om grundläggande utbildning, blir barnet läropliktigt ett år tidigare än vad som bestäms i lagen (sk. förlängd läroplikt). Den som omfattas av förlängd läroplikt ska det år läroplikten börjar delta i förskoleundervisning enligt lagen om grundläggande utbildning.

Kommunen anvisar eleven en närskola eller en annan lämplig plats

Kommunen anvisar den läropliktige som bor inom kommunens område en närskola eller en annan lämplig plats, där utbildningen sker på ett sådant språk som kommunen är skyldig att ordna undervisning på. Kommunen beslutar om på vilket sätt och enligt vilka förfaranden platserna för undervisning bestäms. Det väsentliga är att bestämningsgrunderna är jämlika och att de inte står i strid med den så kallade närskoleprincipen. Kommunen ska se till att en elev som deltar i den grundläggande utbildningen har rätt att gå i den närskola eller undervisningsplats som anvisats honom eller henne.

Med närskola och annan undervisningsplats avses en plats till vilken elevernas resor med hänsyn till bebyggelsen, skolornas och andra undervisningsplatsers placering samt kommunikationerna är så trygga och korta för eleverna som möjligt. Med närskola avses nödvändigtvis inte den geografiskt närmaste skolan eller undervisningsplatsen. Enligt lagen om grundläggande utbildning har en elev rätt till fri transport till den närskola eller undervisningsplats som kommunen anvisat.

Tidsgränserna för elevernas dagliga skolresor, om vilka det föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning, inverkar på tillgängligheten till förskoleundervisning och grundläggande utbildning i kommunerna. I fråga om anordnandet av förskoleundervisning bör kommunen se till att den som deltar i förskoleundervisningen har möjlighet att utnyttja sådana småbarnspedagogiska tjänster som avses i lagen om småbarnspedagogik.

Kommunen ska fatta ett beslut om antagningen av en elev till en närskola eller undervisningsplats som anvisats honom eller henne. Det ska vara möjligt att överklaga beslutet. Beslutet ska delges med anvisningar för sökande av ändring

Fri ansökningsrätt till en annan skola än den som kommunen anvisat

Förutom den närskola som hemkommunen anvisat föreskriver lagen om grundläggande utbildning dessutom om den läropliktiges möjlighet att söka till en annan skola än den närskola eller undervisningsplats som kommunen anvisat. För kommunen som utbildningsanordnare är det frågan om en annorlunda antagningsprocess (sk. antagning till sekundär skola), som lagen om grundläggande utbildning sätter gränser för. I fråga om förskoleundervisningen föreskrivs det om en motsvarande fri ansökningsrätt i förordningen om grundläggande utbildning.

Vårdnadshavarna kan om de så önskar besluta att barnet ska ansöka om inträde till en annan skola eller undervisningsplats än den som hemkommunen anvisat. Kommunen är i dessa situationer ändå inte skyldig att anta eleven till den skola eller undervisningsplats som han eller hon sökt till. Elever som av hemkommunen har anvisats en viss skola som sin närskola har alltid företrädesrätt att gå i denna skola.

Om det ännu finns rum efter att de sk. närskoleeleverna antagits till skolan, kan även andra som sökt om inträde till skolan, antas som elever. Om det finns fler sökande än platser ska enhetliga antagningsgrunder tillämpas vid elevantagningen. Information om antagningsgrunderna ska ges på förhand. Kommunen kan utan hinder av de enhetliga antagningsgrunderna besluta att till sådan utbildning som kommunen ordnar i första hand anta barn som är bosatta i den egna kommunen.

Om undervisningen följer en läroplan med tonvikten lagd på ett eller flera läroämnen (intensifiering) kan vid elevantagningen också ordnas ett prov för att pröva elevernas anlag för ovan avsedda undervisning. Information om inträdesprovet ska ges på förhand.

Den som sökt till en annan skola än den som hemkommunen anvisat har inte rätt till avgiftsfri transport i enlighet med lagen om grundläggande utbildning. Om en elev antas till någon annan skola än den som anvisats av hemkommunen kan kommunen med stöd av 32 § i lagen om grundläggande utbildning såsom villkor för antagningen ställa att vårdnadshavaren svarar för de kostnader som transporten eller ledsagningen medför. Villkoret om vårdnadshavarnas transportansvar bör fogas till beslutet om elevantagning. 

Kommunen måste fatta beslut om elevantagning även då en elev ansökt om plats i en sekundär skola. Ett beslut ska delges med anvisningar för sökande av ändring.

Elevens rätt till fri transport inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen

Varje skoldag åker cirka 120 000 elever inom förskoleundervisningen och den grundläggande undervisningen skolskjuts, vilket är omkring en femtedel av alla elever. I flera kommuner har man utarbetat sådana riktlinjer för transporter som innehåller närmare bestämmelser om anordnandet av skoltransporter än vad lagen om grundläggande utbildning gör. Kommunen kan exempelvis besluta att bevilja bättre förmån än vad som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning. Med hjälp av principerna för skoltransporter säkerställer kommunen att varje elev behandlas rättvist i ärenden som gäller skolskjutsar.

Rätt till stöd för skolresa enligt lagen om grundläggande utbildning har de elever inom förskoleundervisning och grundläggande utbildning vars skolresa är längre än fem kilometer. En elev har rätt till stöd för skolresor också när vägen till skolan med beaktande av elevens ålder eller andra omständigheter är alltför svår, ansträngande eller farlig.

Kommunen anvisar en närskola eller annan undervisningsplats för den läropliktige på basis av elevens boningsort. Utgående från den här boningsorten bestäms även kommunens skyldighet att ordna stöd för skolresa.

Kommunen kan förverkliga det beviljade resestödet på flera olika sätt, såsom att ordna skjuts med buss och/eller taxi, ge eleven biljetter avgiftsfritt eller genom att bevilja vårdnadshavaren stöd för att skjutsa eller ledsaga. Resan kan också omfatta en skälig sträcka som eleven avverkar på egen hand. Kommunen ska se till att de fastställda tidsgränserna för den dagliga skolresan inte överskrids.

Kommunen har ingen skyldighet att ordna skolresa om eleven har ansökt om inträde till en annan skola eller undervisningsplats än den som anvisats av kommunen. I dessa situationer kan kommunen i samband med antagningen av eleven ställa som krav att vårdnadshavaren svarar för kostnaderna för transporter eller ledsagande.

Kommunen ska fatta ett beslut om reseförmånen.  Ett beslut ska delges med anvisningar för sökande av ändring.

 

Mer information:

Läropliktslagen (1214/2020)
Lagen om grundläggande utbildning (628/1998)
Förordningen om grundläggande utbildning (852/1998)
Lagen om småbarnspedagogik (540/2018)
Förordningen om småbarnspedagogik (753/2018)

Lue lisää:

Oppivelvollisuuslaki (1214/2020)
Perusopetuslaki (628/1998)
Perusopetusasetus (852/1998)
 

Förskoleundervisning

Bestämmelser om förskoleundervisning finns i lagen om grundläggande utbildning (628/1998). Året innan läroplikten börjar ska barnen delta i ettårig förskoleundervisning eller annan verksamhet genom vilken målen för förskoleundervisningen uppnås. Förskoleundervisningen omfattar minst 700 timmar om året. 

 

Lue lisää:

Oppivelvollisuuslaki (1214/2020)

Perusopetuslaki (628/1998)

Perusopetusasetus (852/1998)

Varhaiskasvatuslaki (540/2018)

Asetus varhaiskasvatuksesta (753/2018)

Kontinuerligt lärande

Till följd av att arbetsmarknaden förändras försvinner en del arbetsuppgifter och yrken, nya uppstår och de yrken som kvarstår förändras på djupet på kort tid. Detta medför ett omfattande behov av omskolning och fortbildning, som kan tillgodoses genom olika former av kontinuerligt lärande och vuxenutbildning.

Ur kommunernas synvinkel har kontinuerligt lärande en central uppgift när det gäller att upprätthålla och uppdatera de anställdas kompetens och främja kommuninvånarnas välfärd. Genom kontinuerligt lärande svarar man mot arbetsmarknadens behov, men den har också en stor betydelse när det gäller att öka människornas välbefinnande och upplevelse av delaktighet. Kommunen spelar en betydande roll både som arbetsgivare och som utbildare.

Kommunerna har en viktig roll som anordnare och finansiärer av utbildningstjänsterna. Ansvaret för finansieringen av utbildningen har delats mellan kommunerna och staten. Yrkesutbildning och gymnasieutbildning anordnas i huvudsak av kommunerna antingen i egen regi eller tillsammans med andra kommuner. Alla kommuner finansierar gymnasie- och yrkesutbildningen genom en finansieringsandel per invånare, oberoende av om de anordnar utbildningen eller inte. Den grundläggande utbildningen för vuxna finansieras av staten. Vuxenutbildningen är en utbildning som är planerad och ordnad för vuxna och som erbjuds inom många olika utbildningstjänster.

Utöver det offentligt finansierade utbildningssystemet erbjuder olika fortbildningsorganisationer och utbildningsföretag personalutbildning och fortbildning. Personalutbildningen kan finansieras på flera olika sätt.

I Finland har utbildning som leder till examen och som är avgiftsfri för den studerande allmänt använts för fortbildning och uppdatering av kunnandet på alla utbildningsnivåer. Avgiftsfriheten gör utbildningen attraktiv till exempel som ett alternativ till arbetslöshet. Detta har ansetts vara en av styrkorna i Finlands jämlika utbildningssystem. Det riksomfattande utbildningspolitiska målet är dock att vända denna trend och att vuxna ska komplettera sitt kunnande med examensdelar eller med ännu mindre studiehelheter. Oftast görs detta vid sidan av arbetet antingen med finansiering av arbetsgivaren eller med samhällets stöd.

Yrkeshögskoleutbildning

Det finns 22 yrkeshögskolor i Finland, vitt utbredda runtom i landet. Yrkeshögskolorna har en viktig roll när det gäller att stödja och utveckla livskraften i kommunerna och regionerna. Utbildningen präglas av fokus på arbetslivet, vilket gör att de som utexamineras från yrkeshögskolorna stödjer och främjar företagens, kommunernas och regionernas livskraft.
 

Kommunen som ägare till yrkeshögskolor

Yrkeshögskolorna är aktiebolag, där kommunerna i de flesta fall är ägare eller delägare. På många orter har det också uppstått koncernstrukturer mellan universiteten och yrkeshögskolorna. Via sin ägarstyrning kan kommunerna påverka utbildningsutbudet, de strategiska riktlinjerna och utvecklingsobjekten. Yrkeshögskoleverksamhet kräver tillstånd av statsrådet. 

 

Utbildningen vid yrkeshögskolorna

Yrkeshögskolorna utbildar för yrkesinriktade expertuppgifter. De examensinriktade yrkeshögskolestudierna omfattar 210, 240 eller 270 studiepoäng. Högre yrkeshögskoleexamen omfattar 60–90 studiepoäng.

Yrkeshögskolorna ordnar även öppen yrkeshögskoleundervisning inom alla utbildningsområden. Inga krav på basutbildning finns för öppna yrkeshögskolestudier. Studierna består av genomförda studieperioder som utgår från läroplanen. 

Yrkeshögskolorna ordnar också specialiseringsutbildning som omfattar minst 30 studiepoäng. Specialiseringsutbildningen svarar mot de kontinuerligt föränderliga kompetensbehoven i arbetslivet inom sådana sakkunnigområden där det inte finns ett utbildningsutbud som tillhandahålls på marknadsvillkor. Högskolorna kan ordna specialiseringsutbildning avgiftsfritt eller ta ut högst 120 euro per studiepoäng som ingår i studierätten. 

Yrkeshögskolorna kan även erbjuda kompletterande utbildning. Den ordnas endera på företagsekonomiska grunder eller som arbetskraftsutbildning. Den kompletterande utbildningen består av exempelvis utbildnings- och utvecklingsprogram som gjorts upp för företag och sammanslutningar samt öppet tillhandahållna utbildningsprogram såsom MBA-program. 

 

FInansiering av yrkeshögskolorna

 

bilden uppdateras på svenska inom kort

Yrkesutbildning

Syftet med yrkesexamina och yrkesutbildningen är att förbättra och upprätthålla befolkningens yrkeskompetens, ge möjlighet att påvisa yrkeskompetens oberoende av hur den förvärvats, utveckla arbets- och näringslivet och svara på dess kompetensbehov, främja sysselsättningen, ge färdigheter för företagande och kontinuerligt upprätthållande av arbets- och funktionsförmågan samt stödja livslångt lärande och yrkesutveckling.

Målet för yrkesutbildningen är dessutom att stödja de studerandes utveckling till goda, harmoniska och bildade människor och samhällsmedlemmar och att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, yrkesutveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling.

Yrkesexamina och yrkesutbildning kan inom ramen för anordnartillståndet också ordnas som arbetskraftsutbildning.

Examensstrukturen inom yrkesutbildningen består av yrkesinriktade grundexamina samt yrkes- och specialyrkesexamina.

Största delen av anordnarna av yrkesutbildning är kommuner, samkommuner eller kommunala aktiebolag. Kommunerna svarar också för finansieringen av yrkesutbildningen genom en finansieringsandel per invånare; år 2020 är finansieringsandelen 179 euro/invånare. Kommunernas finansieringsandel för yrkesutbildningen är nästan en miljard euro, medan statens finansieringsandel är 890 miljoner euro.

Mer på webben:

Undervisnings- och kulturministeriet

Utbildningsstyrelsen

Ägarstyrning vid anordnande av utbildning

Med ägarstyrning avses åtgärder genom vilka ägaren kan påverka förvaltningen, det strategiska beslutsfattandet och verksamhetsprinciperna i ett bolag. Vid ägarstyrningen är det fråga om strategiska mål som ska utarbetas gemensamt av utbildningsanordnarnas ägarkommuner, en av dem ägd samkommun för utbildning eller ett utbildningsaktiebolag.

Det är viktigt att kommunerna i sin ägarstyrning ställer upp tydliga mål för verksamheten i samkommunen för utbildning eller aktiebolaget och övervakar att målen uppnås. Grunden för en fungerande ägarstyrning är att en konfidentiell växelverkan mellan parterna uppstår. Då kan även utmanande avgöranden och beslut fattas långsiktigt och strategiskt. Ägarstyrningen framhävs när beslut fattas om regionala och kommunala arbetskrafts- och utbildningsbehov som baserar sig på arbetskraftsbehovet och utvecklingen av näringsstrukturen.

Den kommunala självstyrelsen stärks genom beslutsfattande som sker via ägarstyrningen. Enligt kommunallagen ska kommunerna beakta sakkunskapen inom bolagets verksamhetsområde när de väljer styrelseledamöter. På detta sätt tryggas en genuin ägarstyrning och beaktandet av varje regions behov i beslutsfattandet.

OMA-projektet åren 2016–2018

Kommunförbundet genomförde tillsammans med Finnish Consulting Group FCG ett projekt om ägarstyrning inom yrkesutbildningen, projektet OMA (omistajaohjaus), åren 2016–2018.  I ägarstyrningsprojektet deltog 38 kommuner och 13 utbildningsorganisationer, vilket gav en relativt heltäckande representation runtom i landet, och av dessa var 11 samkommuner för utbildning och två aktiebolag. I projektet ville man stöda och stärka den strategiska ägarstyrningen i samkommunerna och aktiebolagen för utbildning och i deras medlemskommuner. Under processen utvecklades styrmekanismer och tillvägagångssätt för ägarstyrningen som är ändamålsenliga för respektive region. Ett viktigt projektmål var att stärka ägarstyrningen och beslutskulturen i kommunerna till att bli en systematisk och konsekvent verksamhet. Inom ägarstyrningsprojektet deltog man också aktivt i den reform av yrkesutbildningen på andra stadiet som genomfördes 2018. I reformen reviderades lagstiftningen om verksamheten inom yrkesutbildningen, finansieringslagstiftningen och tillstånden att ordna utbildning.

Projektdeltagarna upplevde också att de fick nytta av de långsiktiga nätverken kommunerna emellan och det kollegiala referensgruppsarbetet.

Gymnasieutbildning

 

Gymnasieutbildning är allmänbildande utbildning som ger färdigheter för studier efter gymnasiet, i synnerhet studier som siktar till högskoleexamen vid universitet eller yrkeshögskolor. 

Kommunerna eller andra aktörer är inte skyldiga att ordna gymnasieutbildning. För att ordna gymnasieutbildning krävs dock ett tillstånd som beviljas av Undervisnings- och kulturministeriet. Tillstånd att ordna utbildning kan beviljas en kommun, samkommun, registrerad sammanslutning eller stiftelse. Även staten kan ordna gymnasieutbildning.

Det är fri ansökningsrätt till gymnasieutbildning. Utbildningsanordnaren beslutar om antagning av studerande till läroanstalten. Största delen av de studerande inom gymnasieutbildningen för unga söker till gymnasieutbildning via det riksomfattande systemet för gemensam ansökan, men utbildningsanordnaren kan också besluta om möjlighet till kontinuerlig ansökan.  

Den målsatta tiden för att slutföra gymnasieutbildningens lärokurs är tre år. Den studerande har dock möjlighet att om han eller hon så önskar slutföra studierna på fyra år. Gymnasieutbildning ordnas separat för unga och vuxna med olika lärokurser. Studierna som hör till lärokursen för unga dimensioneras för heltidsstudier (150 studiepoäng) och studierna som hör till lärokursen för vuxna dimensionernas för deltidsstudier (88 studiepoäng). 

Utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning utgör en lärokurs vars målsatta tid är ett år (50 studiepoäng). Den är avsedd för invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål. 

Genom förordning av statsrådet bestäms gymnasieutbildningens allmänna riksomfattande mål, läroämnen, studiernas struktur och studiernas omfattning. De grunder för läroplanen som utfärdas av Utbildningsstyrelsen anger undervisningens mål och innehåll.
Utbildningsanordnaren utarbetar en lokal läroplan där det närmare bestäms om undervisningens mål och innehåll samt om de studieperioder som erbjuds de studerande och om genomförandet av undervisningen. Läroplanen fastställs separat för lärokurserna för gymnasieutbildning för unga och för vuxna och för lärokursen för utbildning som förbereder för gymnasieutbildning.

 

Lagstiftning om gymnasieutbildning 

 

Gymnasielagen

Gymnasielagen (714/2018)

Gymnasielag (629/1998) (upphävd) 

Förordning

Statsrådets förodning om gymnasieutbildning (810/2018)

Gymnasieförordning (810/1998) (upphävd)

 

Morgon- och eftermiddagsverksamhet

Morgon- och eftermiddagsverksamhet enligt lagen om grundläggande utbildning är avsedd för elever i årskurs 1 och 2 samt för sådana elever i övriga årskurser som omfattas av särskilt stöd. Kommunen beslutar om ordnandet av verksamheten och dess omfattning. Det är frivilligt för barnen att delta i verksamheten.

Cirka 98 % av kommunerna på det finländska fastlandet ordnar morgon- och eftermiddagsverksamhet för skolelever.  I verksamheten deltar nästan 59 000 barn (2019). Kommunerna är enligt lagen om grundläggande utbildning berättigade till statsandel för ordnande av morgon- och eftermiddagsverksamhet.

Kommunen kan ordna morgon- och eftermiddagsverksamhet i egen regi, tillsammans med andra kommuner eller köpa tjänsterna av till exempel olika organisationer eller sammanslutningar.  Kommunerna är inte skyldiga att tillhandahålla morgon- och eftermiddagsverksamhet. 

Om kommunen tillhandahåller morgon- och eftermiddagsverksamhet ska verksamheten omfatta 570 timmar (tre timmar om dagen) eller 760 timmar (fyra timmar om dagen) för varje barn som deltar i verksamheten under skolans arbetsår. Verksamheten kan ordnas vardagar huvudsakligen mellan kl. 7.00 och 17.00. Barnen som deltar i verksamheten ska erbjudas mellanmål.

Ansökan till morgon- och eftermiddagsverksamhet görs på det sätt som kommunen bestämt. Kommunen meddelar också platserna och tidsschemana för verksamheten. Vid intagningen av barn till morgon- och eftermiddagsverksamheten ska lika antagningsgrunder tillämpas för dem.

Kommunen beslutar om månadsavgiftens belopp för morgon- och eftermiddagsverksamheten. Avgiften för 570 timmar får vara högst 120 euro och för 760 timmar högst 160 euro. Avgiften ska efterskänkas eller nedsättas, om det finns skäl till det med beaktande av vårdnadshavarens underhållsskyldighet, utkomstmöjligheter eller vårdsynpunkter.

När morgon- och eftermiddagsverksamhet ordnas ska det beaktas att barn som har rätt till förmån för skolresor ska ha möjlighet att använda förmånen när de deltar i morgon- och eftermiddagsverksamhet.

I förordningen om behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet finns bestämmelser om behörighetskraven för personalen i morgon- och eftermiddagsverksamheten. En utredning om brottslig bakgrund görs för personal som arbetar inom morgon- och eftermiddagsverksamheten. 

Inom morgon- och eftermiddagsverksamhet iakttas Utbildningsstyrelsens grunder för morgon- och eftermiddagsverksamhet (2011) och den verksamhetsplan som kommunen utarbetat på basis av dem.

Kommunen kan anordna morgon- och eftermiddagsverksamhet i större utsträckning än de timantal som anges i lagen. För de överskridande timmarna kan en separat avgift tas ut. Avgiftens storlek har inte fastställts i lag.  Kommunen beviljas inte statsandel för mer omfattande verksamhet än vad som föreskrivs.

LAGSTIFTNING

Lag om grundläggande utbildning (628/1998) 

Förordning om behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet (986/1998)

Lag om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som arbetar med barn (504/2002)

Grunderna för morgon- och eftermiddagsverksamheten inom den grundläggande utbildningen 2011
 

Morgon- och eftermiddagsverksamhet för personer med intellektuellt funktionshinder

Kommunerna har möjlighet att ordna morgon- och eftermiddagsverksamhet för grundskoleelever med behov av särskilt stöd enligt lagen om grundläggande utbildning. Vid behov kan verksamhet eller vård ordnas även enligt andra lagar.  Det är kommunerna själva som beslutar huruvida dessa verksamheter ska ordnas, och därför kan verksamhetssätt och praxis variera från kommun till kommun.   

De avgifter som tas ut av kunderna bestäms på olika grunder beroende på hur och enligt vilken lag tjänsten är ordnad. Grunderna för servicebehovet kan också variera och påverka bestämningen av kundavgifterna.  

Utgångspunkten kan anses vara att morgon- och eftermiddagsverksamhet för barn i grundskoleålder ordnas i enlighet med lagen om grundläggande utbildning (628/1998  för elever i åk 1 och 2 samt för elever som omfattas av beslut om särskilt stöd i den omfattning kommunen bestämmer.  Då är det inte fråga om verksamhet som grundar sig på socialvårdslagstiftningen. I fråga om morgon- och eftermiddagsverksamhet enligt lagen om grundläggande utbildning beslutar kommunen om månadsavgiftens belopp. Avgiften för 570 timmar får vara högst 120 euro och för 760 timmar högst 160 euro. Avgiften ska efterskänkas eller nedsättas, om det finns skäl till det med beaktande av vårdnadshavarens underhållsskyldighet, utkomstmöjligheter eller vårdsynpunkter.

Också barn i skolåldern kan få småbarnspedagogik enligt lagen om småbarnspedagogik (540/2018), om särskilda omständigheter så kräver. Barn i skolåldern har dock inte någon subjektiv rätt till småbarnspedagogik. På klientavgifterna för småbarnspedagogiken tillämpas lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). Kommunen kan fatta beslut om att ett barn i skolåldern deltar i verksamhet enligt lagen om småbarnspedagogik, ifall deltagandet i verksamheten anses vara ändamålsenligt med hänsyn till omständigheterna.  

Eftermiddagsvård eller eftermiddagsverksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ordnas också på andra grunder. Om vård eller verksamhet ordnas enligt 2 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda, som en annan motsvarande verksamhet som är nödvändig för genomförandet av specialomsorgerna, och som skrivits in i specialomsorgsprogrammet, är tjänsten avgiftsfri för barn som inte fyllt 16 år och för barn som fyllt 16 till utgången av det läsår då barnet fyller 16 år (4 § 2 punkten i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården). Den aktör som ansvarar för ordnandet av socialvården ansvarar för den verksamhet som angetts i specialomsorgsprogrammet. Verksamheten genomförs ofta vid verksamhetsenheterna för specialomsorger.

Kommunen kan om den så önskar ordna även annan stimulerande verksamhet.

 

LAGSTIFTNING

Lag om grundläggande utbildning (628/1998)

Lagen om småbarnspedagogik (540/2018)

Lag angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977)

 

Småbarnspedagogik

­­

Innehållet uppdateras på svenska inom kort

 

Varhaiskasvatuksella tarkoitetaan lapsen suunnitelmallista ja tavoitteellista kasvatuksen, opetuksen ja hoidon muodostamaa kokonaisuutta. Kunnissa järjestettävä varhaiskasvatus ja perusopetus muodostavat yhtenäisen, toiminnallisen jatkumon. Suomessa julkista varhaiskasvatusta annetaan kuntien tai yksityisten palveluntuottajien toteuttamana päiväkodeissa tai perhepäivähoitona. Lisäksi varhaiskasvatusta voidaan toteuttaa erilaisissa avoimen palvelun leikki- ja kerhotoiminnoissa. Kuntien on tiedotettava varhaiskasvatuksen asiakasmaksuista, maksuperusteisiin liittyvistä muutoksista ja vaikutuksista asiakkaille sekä päivitettävä asiakastietojärjestelmät. Kuntaliitto osallistuu varhaiskasvatuksen lainsäädännön ja toiminnan kehittämistyöhön.

Varhaiskasvatuksen järjestäminen

Kunnilla on velvollisuus järjestää kaikille alle kouluikäisille lapsille varhaiskasvatusta.   Varhaiskasvatuksen järjestämiseen liittyvistä asioista säädetään pääosin varhaiskasvatuslaissa tai -asetuksessa. Varhaiskasvatuksen osalta ei sovelleta sosiaalihuollon säädöksiä, paitsi lakia kotihoidon ja yksityisen hoidon tuesta sekä sosiaali- ja terveydenhuollon lakia palvelusetelistä.

Lainsäädäntöä

Varhaiskasvatuslaki

Varhaiskasvatusasetus

Varhaiskasvatussuunnitelman perusteet

Kotihoidontuki

Yksityisen hoidon tuki

Laki sosiaali- ja terveydenhuollon palvelusetelistä

Kunnan järjestämän varhaiskasvatuksen vaihtoehtona perhe voi saada lasten kotihoidon tukea, joustavaa tai osittaista hoitorahaa tai yksityisen hoidon tukea. Lisäksi kunta voi myöntää palvelusetelin varhaiskasvatuspalvelun hankkimiseksi kunnan periaatteiden mukaisesti.

  • KOTIHOIDON TUKI
    Kotihoidon tukea voi hakea perhe, jonka alle 3-vuotias lapsi ei ole kunnan järjestämässä varhaiskasvatuksessa. Lasta voi hoitaa jompikumpi vanhemmista tai muu hoitaja (esim. sukulainen) tai yksityinen päivähoidon tuottaja (esim. yksityinen päiväkoti). Kotihoidon tuki muodostuu lakisääteisestä hoitorahasta sekä tulojen mukaan määräytyvästä hoitolisästä.
  • YKSITYISEN HOIDON TUKI
    Lasten yksityisen hoidon tukea voi saada perhe, jossa on alle kouluikäinen lapsi, jota hoitaa perheen palkkaama hoitaja tai yksityinen päivähoidon tuottaja. Tukea ei voi saada, jos lapsi on kunnan järjestämässä varhaiskasvatuksessa tai hänelle ole varattu sieltä hoitopaikka. Yksityisen hoidon tuki koostuu hoitorahasta, tuloihin perustuvasta hoitolisästä sekä mahdollisesta kuntalisästä.
  • PALVELUSETELI
    Palveluseteli on yksi kunnan käytettävissä oleva palveluiden järjestämistapa myös varhaiskasvatuspalvelujen osalta. Kunta voi järjestää esimerkiksi lasten varhaiskasvatusta antamalla palvelun käyttäjälle palvelusetelin. Kunta sitoutuu tällöin maksamaan palvelun käyttäjän palvelujen tuottajalta hankkimat palvelut setelin arvoon asti. Kunta asettaa palvelusetelin arvon ja hyväksyy yksityiset palvelusetelipalvelun tuottajat järjestelmän piiriin. Palvelusetelin käyttöön sisältyy asiakkaan oma valinnanvapaus. Asiakkaalla on oikeus valita kunnan hyväksymistä tuottajista se palveluntuottaja, jonka palveluita hän haluaa ao. palvelussa käyttää.

Kunta voi halutessaan maksaa kotihoidon tuen ja yksityisen hoidon tuen kuntalisää. Mahdollinen kuntalisä voidaan Kelan toimeenpanemana maksaa sekä kotihoidon tuen ja yksityisen hoidon tuen hoitorahan tai hoitolisän korotuksena. Kuntalisän määräytyminen voi perustua joko lasten iän mukaiseen porrastukseen tai lasten lukumäärän mukaisesti.

Perhepäivähoidon kustannuskorvaukset

Kuntaliitto antaa vuosittain suosituksen kunnallisen perhepäivähoidon kustannuskorvauksista. Kustannuskorvauksenpiiriin kuuluvat ne perhepäivähoitajat, jotka työskentelevät kotona.

Kustannuskorvaussuosituksessa perusteena käytetään elintarvikekustannusten osalta kuluttajahintaindeksin ravintoryhmän alaindeksin ja muiden kustannusten osalta kuluttajahintaindeksin muutosta. Suositusta tarkistetaan kalenterivuosittain käyttäen laskennan perusteena viimeisimpiä käytettävissä olevia indeksejä ja suositusvuoden arvioitua ao. kustannusten muutosta.

Kuntaliitto julkaisee kustannuskorvaussuositukset kunkin vuoden lopussa. Kuntaliitto toimii suositusta tehdessään yhteistyössä KT Kuntatyönantajien ja Julkisen alan unioni JAU ry:n kanssa.

Suositus kunnallisen perhepäivähoidon kustannuskorvauksista 2021

Varhaiskasvatuksen asiakasmaksut

Varhaiskasvatuksen asiakasmaksujen osalta sovelletaan varhaiskasvatuksen asiakasmaksulakia (1503/2016). Opetus- ja kulttuuriministeriö tarkistaa laissa määritellyn mukaisesti varhaiskasvatuksesta perittävät asiakasmaksut joka toinen vuosi (indeksitarkistus). Seuraavan indeksitarkistuksen mukaan tulorajoja sekä ylintä maksua muutetaan 1.8.2022 alkaen. Opetus- ja kulttuuriministeriö antaa ilmoituksen asiaan liittyen loppuvuodesta 2021.

Perheen nuorimmaisen lapsen kokopäivähoitomaksu on enimmillään 288 euroa kuukaudessa. Ikäjärjestyksessä seuraavan kokoaikaisen varhaiskasvatuksessa olevan lapsen maksu on enintään 50 prosenttia nuorimman lapsen maksusta. Kustakin seuraavasta lapsesta määrättävä maksu on enintään 20 prosenttia nuorimman lapsen maksusta. Määrättäessä perheen toisen tai useamman lapsen maksua, käytetään määräytymisen perustana nuorimman lapsen laskennallista kokoaikaisen varhaiskasvatuksen maksua. Alle 27 euron suuruista varhaiskasvatusmaksua ei peritä.

Lähtökohtaisesti varhaiskasvatusmaksu peritään yhdeltätoista kuukaudelta. Maksu voidaan kuitenkin periä kahdeltatoista kuukaudelta, jos lapsi ei vuoden aikana ole poissa päivähoidosta yli ¾ kuukausimaksun perusteena olevien kuukausittaisten hoitopäivien määrästä.

Jos lapsen huoltajat eivät ota vastaan lapselle haettua ja myönnettyä varhaiskasvatuspaikkaa eikä sitä ole peruttu ennen päätöksen mukaista varhaiskasvatuksen aloitusaikaa, lapsen huoltajilta voidaan periä puolet päätöksen mukaisesta kuukausimaksusta.

Jos lapsen huoltajat varaavat lapselle varhaiskasvatuspaikan lomansa ajaksi eivätkä peruuta sitä, voidaan peruuttamatta jätetystä varhaiskasvatuspaikasta periä puolet kuukausimaksusta. Vaikka lapselle ei ole määrätty kuukausimaksua, voidaan käyttämättä jätetystä varhaiskasvatuksesta kuitenkin periä puolet varhaiskasvatuksen asiakasmaksulain 7 §:n mukaisesta pienimmästä perittävästä maksusta.

Kuntaliitto kysyy kahden vuoden välein varhaiskasvatuksen maksuperiaatteista.

Kuntien asiakasmaksuperiaatteet - selvitys 2018

Kuntien asiakasmaksuperiaatteet - selvitys 2020

Poissaolot ja varhaiskasvatuksen asiakasmaksujen alentamiset

Laskettaessa lapsen keskimääräistä viikoittaista aikaa varhaiskasvatuksessa, otetaan huomioon varhaiskasvatukseen varattu aika kalenterikuukauden ajalta.

Jos lapsi on varhaiskasvatuksessa keskimäärin enintään 20 tuntia viikoittain, saa kuukausimaksu olla enintään 60 prosenttia varhaiskasvatuksen asiakasmaksulain 5 §:n mukaan määräytyvän kokoaikaisen varhaiskasvatuksen maksusta. Jos lapsi on varhaiskasvatuksessa keskimäärin vähintään 35 tuntia viikoittain, voidaan kuukausimaksuna periä kokoaikaisen varhaiskasvatuksen maksu. Jos lapsi on varhaiskasvatuksessa keskimäärin enemmän kuin 20 tuntia viikoittain, mutta alle 35 tuntia, tulee kunnan periä maksu, joka on suhteutettu varhaiskasvatusaikaan. Varhaiskasvatuksen maksua alentavana tekijänä on otettava huomioon myös perusopetuslain (628/1998) mukainen maksuton esiopetus.

Pääsääntöisesti maksu peritään myös tilapäisten poissaolojen ajalta. Kuitenkin, jos lapsi on sairautensa vuoksi päivähoidosta poissa yli kymmenen päivää kalenterikuukauden aikana, maksuna peritään puolet kuukausimaksusta. Maksua ei peritä lainkaan, jos lapsi on sairautensa vuoksi poissa hoidosta koko kalenterikuukauden. Jos lapsi on muusta syystä poissa päivähoidosta koko kalenterikuukauden, peritään puolet kuukausimaksusta.

Kehitysvammaisten lasten varhaiskasvatuksen asiakasmaksut

Jos kehitysvammaiselle lapselle järjestetään varhaiskasvatusta varhaiskasvatuslain mukaisesti, palvelusta voidaan periä varhaiskasvatuksen asiakasmaksuista annetun lain mukainen maksu. 

Kehitysvammaiset lapset voivat joskus olla varhaiskasvatuksessa vain kuntoutuksellisista syistä. Jos lapsen varhaiskasvatus on kokonaan erityishuolto-ohjelmaan kirjattua kuntoutusta eikä perhe muutoin käyttäisi oikeuttaan varhaiskasvatukseen, ei asiakasmaksuja voida periä, koska alle 16-vuotiaan osittainen ylläpito on erityishuollossa maksutonta. Kuntouttavaa varhaiskasvatusta voi olla myös osapäiväisesti.

Raportti: Lasten kotihoidon ja yksityisen hoidon tuen kuntalisät ja palveluseteli 

Kuntaliitto toteuttaa joka toinen vuosi selvityksen lasten kotihoidon tuen ja yksityisen hoidon tuen kuntalisää sekä palveluseteliä maksavista kunnista. Ensimmäinen selvitys tehtiin vuonna 2007 ja vuodesta 2008 alkaen selvitys on tehty joka toinen vuosi. Vauvarahan osalta viimeinen kysely toteutettiin vuonna 2012. Samassa yhteydessä selvitykseen lisättiin palveluseteliä koskeva kartoitus. Vuoden 2018 kyselyn yhteydessä kartoitettiin ensimmäistä kertaa kuntien asiakasmaksuihin liittyviä käytänteitä. Siitä on julkaistu erillinen raportti. Viimeisin kartoitus on julkaistu xx.xx.2020. Asiakasmaksukäytänteiden osalta on julkaistu erillinen raportti.

Kuntalisät ja palveluseteli 2020

Kuntaliitto selvitti lokakuussa 2020 Manner-Suomen kunnille suunnatulla kyselyllä varhaiskasvatuksen tilaa kunnissa. Kyselyllä kartoitettiin kotihoidon ja yksityisen hoidon tuen kuntalisiä ja perusteita niiden maksamiseen sekä palvelusetelin käyttöä varhaiskasvatuksessa.

Kuntaliiton kysely varhaiskasvatuksesta tehtiin sähköisenä Webropol -kyselynä lokakuussa 2020. Kysely lähetettiin kuntien kirjaamoihin ja siihen vastasivat
kunnissa varhaiskasvatuksesta vastaavat johtavat viranhaltijat. Kyselyyn vastasi Manner-Suomen kunnista 89,5 prosenttia (263 kuntaa). Manner-Suomessa oli kyselyn toteutushetkellä 294 kuntaa. Vuonna 2018 vastaavaan kyselyyn vastasi Manner-Suomen kunnista 86 prosenttia (255/295 kuntaa)

Kyselyyn vastasivat kaikki yli 100 000 asukkaan kunnat sekä lähes kaikki 20 001–50 000 asukasta käsittävistä kunnista, suhteellisesti vähiten vastaajia oli alle 50 001–100 000 asukkaan kunnissa. Kokonaisuutena kyselyyn vastattiin erittäin kattavasti, ainoastaan 31 Manner-Suomen kuntaa jätti vastaamatta. Maakuntatasoisesti katsoen Päijät-Hämeestä, Pohjois-Karjalasta ja Etelä-Pohjanmaalta saatiin suhteellisesti muita alueita vähemmän vastauksia. Etelä-Karjalan, Kainuun ja Lapin maakunnan alueiden kaikki kunnat vastasivat kyselyyn.

Kotihoidon tuen kuntalisää maksaa hieman useampi kunta (7) kuin edellisessä vuoden 2018 kyselyssä. Yksityisen hoidon tuen kuntalisää maksavien kuntien osuus on edelleen hieman vähentynyt. Sen sijaan palvelusetelin käyttö varhaiskasvatuspalveluissa on edelleen kasvanut.

Kotihoidon tuen kuntalisä

Kyselyn perusteella kuntalisää vuonna 2020 maksoi 55 kuntaa (20,9 %) 263 kysymykseen vastanneen kunnan osalta. Kuntalisän maksamista kyselyn perusteella suunnitteli ainoastaan yksi kunta. Edellisen, vuonna 2018 toteutetun kyselyn mukaan 48 kuntaa (19 %) 253 kysymykseen vastanneen kunnan osalta maksoi kotihoidon tuen kuntalisää. Lasten kotihoidon tuen kuntalisän maksaminen on edelliseen kyselyyn verrattuna hieman noussut, tosin kyselyyn vastanneita kuntia oli myös hieman enemmän. Vuonna 2016 kuntalisää maksettiin 60 kunnassa (23 %) ja vuonna 2014 kuntalisää maksoi 85 kuntaa (30 % kyselyyn silloin vastanneista).

Kotihoidon tuen kuntalisän maksaminen on selvästi muita yleisempää suurissa yli 100 000 asukkaan kunnissa, joista neljä kuntaa yhdeksästä maksoi kuntalisää. Vähiten kuntalisää maksetaan 10 001–20 000 asukkaan kunnissa.

Lasten kotihoidon tuen kuntalisän suuruus oli vuonna 2020 keskimäärin 171 eu-roa/lapsi, vuoden 2018 kyselyssä se oli keskimäärin 147 euroa/lapsi. Keskimäärin kuntalisää maksettiin vuoden 2020 kyselyn perusteella alle 3-vuotiaasta lapsesta 177 euroa. Lisän suuruuden vaihteluväli oli alle 3-vuotiaasta lapsesta 77–350 euron välillä kunnasta riippuen. Yli 3-vuotiaasta maksettiin kuntalisää keskimäärin 114 euroa ja lisän vaihteluväli oli 40–350 euroa.

Yksityisen hoidon tuen kuntalisä

Yksityisen hoidon tuen kuntalisää maksetaan 93 kunnassa (36 % kyselyyn osallistuneista kunnista) ja sen käyttöönottoa ei kyselyn perusteella ole suunnitteilla yhdessäkään kunnassa.  Vuonna 2018 yksityisen hoidon tuen kuntalisää maksettiin 97 kunnassa ja 109 kunnassa vuonna 2016.

Yksityisen hoidon tuen kuntalisää maksetaan erityisesti suurissa ja keskisuurissa vähintään 20 000 asukkaan kunnissa niin, että kuntalisää maksavien kuntien osuus on 77 prosenttia kysymykseen vastanneista kunnista. Pienemmissä alle 20 000 asukkaan kunnissa kuntalisää maksettiin noin 25 prosentissa kysymykseen vastanneiden kuntien osalta. Alle 5 000 asukkaan kunnista vain 17 kuntaa 110:sta kysymykseen vastanneista kunnista maksoi yksityisen hoidon tuen kuntalisää

Kuntalisän suuruus vaihtelee kokopäivähoidossa 84–783 euron välillä hoitomuodosta ja lapsen iästä riippuen. Alle 3-vuotiaiden kuntalisän suuruus/lapsi vaihteli 100-783 euron välillä hoitomuodosta riippuen kokopäivähoidossa ja yli 3-vuotiaiden kohdalla kokopäivähoidossa vaihteluväli oli 84-500 euroa/lapsi hoitomuodosta riippuen. Suuri osa yksityisen hoidon kuntalisää maksavista kunnista (76 %) on asettanut erityisiä ehtoja kuntalisän maksamiselle.

Palveluseteli

Kyselyyn vuonna 2020 vastanneista kunnista 95 (36 %) ilmoitti, että kunnassa on käytössä palveluseteli varhaiskasvatuspalveluissa. Vuonna 2018 kunnista 75 (30 %) ilmoitti, että kunnassa on käytössä palveluseteli varhaiskasvatuspalveluissa. Vuonna 2016 palveluseteliä käyttäviä kuntia oli huomattavasti vähemmän, yhteensä 48 (19 %) kuntaa. Palvelusetelin käyttöönotto oli suunnitelmissa vuonna 2020 viidessä kunnassa, vuoden 2018 osalta suunnitelmia oli 27 (11 %) kunnassa, kun vuonna 2016 16 kuntaa (6 %) suunnitteli palvelusetelin käyttöönottoa. Vuoden 2014 kyselyn mukaan 38 kunnassa oli palveluseteli käytössä varhaiskasvatuksessa ja 24 kuntaa suunnitteli sen käyttöönottamista. Vuonna 2012 palveluseteli oli käytössä vain 25 kunnassa ja 23 kuntaa suunnitteli sen käyttöön ottamista.

Palvelusetelien suuruus vaihtelee kunnasta riippuen 421–1210 euron välillä. Alimmillaan setelin arvo oli 27 euroa ja korkeimmillaan 2113 euroa. Kiinteähintaisen palvelusetelin arvo vaihteli 767–1210 välillä ja tulosidonnainen palvelusteli oli alimmillaan 27 euroa ja suurimmillaan 2113 euroa

Palvelustelin arvoon vaikuttaa erilaiset kertoimet. Kunnan määrittelemän palvelustelin perushintaan määriteltiin erilaisia kertoimia esimerkiksi lapsen iän, hoitoajan tai erityisen tuen perusteella. Yli kolmevuotiaan lapsen kerroin kokopäiväisestä varhaiskasvatuksesta oli 1,0 ja alle kolmevuotiaalla kerroin oli keskimäärin 1,54. Osapäiväisen toiminnan osalta käytettiin keskimäärin kerrointa 0,61 ja erityisen tuen tarpeessa olevan lapsen kohdalla 1,81.

Kotihoidontuen ja yksityisen hoidon tuen kuntalisät ja palveluseteli - selvitys 2018

Kotihoidontuen ja yksityisen hoidon tuen kuntalisät ja palveluseteli - selvitys 2020

Kuntakohtaiset tiedot 2020

Varhaiskasvatuksen mitoitukset

Varhaiskasvatuksen lapsimäärän ja riittävän kasvatus-, opetus-, ja hoitotehtävissä olevan henkilöstön määritteleminen aiheuttaa usein keskustelua.  Eri ikäisiä ja eri aikoina läsnä olevia lapsia sisältävien ryhmien lapsimäärä määritellään palvelukertoimien avulla. Palvelukertoimet saadaan laskemalla kullekin lapselle varhaiskasvatusasetuksen mitoituksen pohjalta laskennallinen luku, jonka avulla voidaan määrittää ryhmän tai päiväkodin säädösten mukainen oikea lapsimäärä. Henkilöstön suhdeluku ei ole asetuksen mukaan ryhmäkohtainen, vaan päiväkotikohtainen. Päiväkodin lapsiryhmiä muodostettaessa otetaan huomioon varhaiskasvatuslaissa määritelty yhden lapsiryhmän enimmäiskoko.

Mitoituksen mukainen lapsimäärä voidaan ottaa päiväkotiin, mikäli ryhmässä tai päiväkodissa on tilaa ja varsinaisia lapsia on poissa. Oikeaa lapsimäärää määriteltäessä lasketaan vain päiväkodissa paikalla olevat lapset ja henkilöstö. Lasten määrän mukaan tarvittava henkilöstö tulee olla päiväkodissa paikalla ja käytettävissä. Henkilöstön ja lapsien sijoittumista tai toiminnan toteuttamista ei ole määritelty yksityiskohtaisesti. Työvuorojen ja lasten läsnäolojen suhteen tulisi pyrkiä siihen, että mitoitus toteutuu keskimäärin koko päivän aikana.

Kuntaliitto on toteuttanut yhteistyössä Vertikal oy:n kanssa laskurin, jolla voi arvioida päiväkodissa tai ryhmässä olevaa lapsimäärää suhteessa päiväkodin kasvatus-, opetus- ja hoitotehtävissä toimiviin työntekijöihin. Laskuriin pääset tästä.  

Fria bildningen

 

Innehållet uppdateras på svenska inom kort

 

Vapaan sivistystyön tarkoituksena on elinikäisen oppimisen periaatteen pohjalta tukea yksilöiden persoonallisuuden monipuolista kehittymistä ja kykyä toimia yhteisöissä sekä edistää kansanvaltaisuuden, tasa-arvon ja moniarvoisuuden toteutumista suomalaisessa yhteiskunnassa. Vapaan sivistystyön oppilaitoksia ovat kansalaisopistot, kansanopistot, kesäyliopistot, liikunnan koulutuskeskukset ja opintokeskukset. Opetus- ja kulttuuriministeriö myöntää oppilaitoksen ylläpitämiseen luvan kunnalle, kuntayhtymälle, rekisteröidylle yhteisölle tai säätiölle.

Valtaosaa kansalaisopistoista ylläpitävät kunnat. Kansalaisopistoja on 177, kansanopistoja 77 mukaan lukien Snellmanin korkeakoulu. Oppivelvollisuuskoulutusta toteutetaan kansanopistoissa. Kesäyliopistojen määrä Suomessa on 20, opintokeskusten määrä on 12 ja lisäksi on 11 valtakunnallista liikunnan koulutuskeskusta. (oph.fi, 2020.) Myös kesäyliopistoja ylläpitävissä organisaatioissa monet kunnat ovat mukana ja seitsemää kansanopistoa ylläpitää kuntayhtymä tai kunta. Kesäyliopistot ovat alueellisen koulutustarjonnan oppilaitoksia, jotka järjestävät avointa yliopisto-opetusta ja muuta koulutusta.

Tällä hetkellä vapaan sivistystyön oppilaitoksissa valmistellaan osaamisperustaista koulutusta, osaamisen tunnistamista ja tunnustamista sekä oppivelvollisuuskoulutusta kansanopistoissa.

Laki vapaasta sivistystyöstä

Asetus vapaasta sivistystyöstä

Vapaan sivistystyön kautta hankitun osaamisen tunnistaminen ja tunnustaminen

Opas vapaan sivistystyön osaamisperusteisen koulutuksen kuvaukseen  

Oppivelvollisuuden laajentaminen

Kansanopistojen oppivelvollisille suunnatun vapaan sivistystyön koulutuksen opetussuunnitelman perusteet 2021

Kansalaisopistojen talous

Vapaan sivistystyön koulutuksen ylläpitäjillä ei ole lakisääteistä rahoitusosuutta vapaaseen sivistystyöhön. Valtionosuusrahoituksen ja koulutuksen ylläpitäjänä kuntien oman rahoituksen lisäksi muitakin rahoituslähteitä on. Esimerkiksi kansalaisopistojen tulolähteenä ovat asiakasmaksutulot, joiden tulee olla kohtuullisia. Valtionavustusrahoitusta ja mahdollisesti muuta ulkopuolista rahoitusta, esimerkiksi maksupalvelutoiminnasta tai hanketoiminnasta on mahdollista hakea.

Kansalaisopistojen toiminta ja talous -raportit

Kuntaliiton Kansalaisopistoverkosto kokoaa vuosittain yhteen vuosittain 15:n verkostossa olevan kuntaomisteisen kansalaisopiston toimintaan ja talouteen liittyviä keskeisiä tunnuslukuja.

Kansalaisopistojen toiminta ja talous 2019

tags