Till finansmarknadens grundläggande egenskaper hör att värden och priser stiger och sjunker. Men det sker också strukturella förändringar på finansmarknaden: de finansiella tjänsterna blir mångsidigare, men ofta också mer komplexa, tjänsteleverantörernas verksamhet utvecklas och regleringen ökar. Under sådana förhållanden blir riskhanteringen allt viktigare.
Begreppet risk är i sig rätt entydigt. I en ekonomisk och finansiell kontext syftar risk på en situation där det är möjligt, men inte helt säkert, att en oönskad händelse med negativa ekonomiska konsekvenser inträffar. Definitionen innefattar både sannolikhet och konsekvenser. Med risk avses i dagligt tal sannolikheten för misslyckanden eller olika hot.
När det gäller kommunernas verksamhet varierar riskerna och risktoleransen från kommun till kommun. Risken blir ett problem om den orsakar ekonomisk förlust eller gör det svårare att nå de ekonomiska målen. Sådana faktorer kan både försämra kommunens förutsättningar att sköta sina primära uppgifter och försämra kommuninvånarnas ställning på grund av högre kostnader eller mindre intäkter. Kommunen behöver dock inte aktivt skydda sig mot alla risker.
Riskhantering utgår ifrån följande frågor: ”Vilka risker finns det? Vilka risker kan vi ta? Vilka risker borde vi undvika?” Syftet är att minimera de risker som bör undvikas, och det måste göras på ett sätt som inte medför nya risker.
Här behandlas riskhantering särskilt med tanke på finansieringsrisker. För att kunna fastställa och hantera finansieringsriskerna behöver man gå igenom hela finansförvaltningen. En del av riskerna kan man hantera och begränsa genom att till exempel ändra praxis. Det finns också olika hjälpmedel för riskhanteringen, bland annat derivat.
Derivat
Derivat är finansiella instrument vars ekonomiska värde baserar sig på värdet på andra värdepapper, index, räntor, valutor, tillgångar eller rättigheter. Variabeln kan alltså vara till exempel priset på sojaolja, medeltemperaturen för en viss månad i ett visst område eller någon annan mätbar storhet.
Ett derivat är ett avtal där parterna kommer överens om en framtida transaktion och dess pris. Till exempel försäljning av 1 000 fat sojaolja den 15 september till ett pris av 100 euro per fat. Affärstransaktionen genomförs sedan den 15 september till detta pris, oberoende av det faktiska priset per sojaoljefat den dagen.
Om säljaren levererar de avtalade 1 000 faten till köparen är det fråga om fysisk leverans. Oftast fullföljs derivatet dock i form av pengar. Det innebär att parterna gör upp om skillnaden mellan derivatets pris och förfallodagens marknadspris.
I exemplet innebär detta att om priset på ett fat sojaolja den 15 september är högre än 100 euro, betalar säljaren mellanskillnaden till köparen. Om priset däremot är lägre än 100 euro betalar köparen mellanskillnaden till säljaren. Köparen skaffar sojaoljefaten separat.
Derivat kan användas dels för att eliminera eller begränsa en befintlig eller förutsedd risk (säkring), dels i investeringssyfte. Då är det inte nödvändigtvis fråga om säkring, utan snarare om risktagning med avkastning som mål.
Eftersom ett derivat är ett separat avtal finns det i alla händelser skäl att försäkra sig om att nya oönskade risker inte uppstår i och med derivatet.
I finansförvaltningen kan till exempel anskaffningen av skuldfinansiering och hanteringen av ränterisken skiljas åt med hjälp av derivat. Lån tas hos en utvald finansiär, men ränterisken kan hanteras genom ett särskilt avtal (ett derivat), eventuellt med en annan part och vid vilken tidpunkt som helst, rentav redan innan lånet lyfts.
Typer av derivat
Derivat kan indelas i två huvudtyper: terminer och optioner.
I ett derivatinstrument i form av en termin förbinder sig både köparen och säljaren att genomföra en transaktion enligt villkoren till ett avtalat pris.
Enkelt uttryckt kan man säga att båda parter på förhand känner till transaktionens slutresultat (priset), men det är först marknadsläget på lösendagen som avgör vilken part som blir betalningsskyldig och vilken som får rätt till gottgörelse (jfr exemplet med sojaoljefatet ovan).
Futurer är standardiserade terminer som sträcker sig över en viss tidsperiod. De är också offentligt noterade. Swappar (till exempel ränteswappar) är korgar som består av flera på varandra följande terminskontrakt.
I ett derivatinstrument i form av en option är endast säljaren (utställaren) av optionen skyldig att fullfölja transaktionen på förfallodagen. Köparen (innehavaren) av optionen kan däremot fritt bestämma om han eller hon vill genomföra den transaktion som optionen ger rätt till eller inte. Exempel på optioner som används för att räntesäkra lån är avtal om räntetak eller räntegolv.
Handeln med derivat sker på derivatbörser, men avtal ingås också direkt mellan parterna genom så kallade OTC-avtal (over the counter).
Villkoren för derivat som är föremål för offentlig handel ska vara standardiserade, medan villkoren för OTC-derivat kan skräddarsys parterna emellan. De ränteswappar och ränteoptioner som kommunerna oftast använder sig av är OTC-derivat.
Bakgrund och praxis för hantering av ränterisk i kommunerna
Ränterisken är en del av nästan all ekonomisk verksamhet. Den viktigaste källan till ränterisk inom kommunernas finansförvaltning är skuldfinansieringen.
I kommunens ekonomi är det viktigt att olika inkomst- och utgiftsposter, även ränteflöden, kan förutses.
Kommunerna tar lån för att finansiera investeringar, i huvudsak olika typer av infrastruktur. Investeringstiderna kan vara mycket långa, upp till 20–30 år.
Eftersom man dessutom gör investeringar regelbundet i många kommuner, kan man säga att "vi kommer alltid att ha lån". Detta innebär att utvecklingen hos ränteflödena och därmed också behovet av skydd mot ränterisken bör bedömas kontinuerligt och ofta för flera år framåt.
Det finns dock skillnader i kommunernas förhållningssätt till ränterisken och i deras riskhanteringsförmåga och resurser. Det går således inte att ge några helt allmängiltiga anvisningar om hur man bör skydda sig mot ränterisken, utan behovet av och metoderna för räntesäkring ska alltid bedömas utifrån varje enskild kommuns perspektiv.
Utöver derivat finns det många andra sätt att skydda sig mot ränterisker.
För det första är en möjlighet att inte vidta några särskilda åtgärder. Vid ett sådant förfarande är tanken att ränteändringarna jämnas ut med tiden.
Ett annat sätt är att dela upp de långfristiga lånens räntebindningar mellan korta och långa räntor och vid behov göra ändringar i viktningen. Ofta anses det vara en risk att endast använda korta räntor, eftersom räntorna snabbt kan förändras vid varje ny ränteperiod. Att enbart binda sig till långa räntor innebär förutsägbarhet i fråga om ränteflödena, men gör samtidigt att en eventuell räntenedgång inte kan utnyttjas.
Ett tredje sätt att räntesäkra är att variera förhållandet mellan kortfristiga och långfristiga lån. Då kombineras hanteringen av ränterisken med beaktande av behovet av refinansiering. Dessutom kan förfallodagarna för de långfristiga lånen graderas, vilket innebär att man när varje lån förfaller kan ta ställning till den nya låneperiodens längd samt till räntebindningen. Även i detta fall måste man se till att refinansieringen fungerar.
Enligt 14 § i kommunallagen är en av fullmäktiges uppgifter att besluta om principerna för finansierings- och placeringsverksamheten. I uppgiften ingår också användningen av olika finansiella instrument och derivat. Också de förfaranden som beskrivs ovan är medvetna åtgärder för riskhantering. Det är därför bra att dokumentera dem.
Det är skäl att betona att åtgärder som syftar till att skydda mot ränterisken genomförs på basis av information som finns tillgänglig vid beslutstidpunkten. I dessa uppgifter ingår även bedömningar av och synpunkter på framtiden och ränteutvecklingen. I stället för att försöka ”träffa mitt i prick” bör man därför sträva till att kassaflödet ska vara så förutsägbart som möjligt.
När man handlar med derivat är det dessutom viktigt att bedöma effekterna av avtalsvillkoren, inte bara vid avtalstidpunkten utan även i framtiden. Det är också nödvändigt att se till att parternas skyldigheter är tydliga och begripliga.
Det finns skäl att jämföra alla finansierings- och riskhanteringsåtgärder – inte enbart sinsemellan utan också i relation till situationen i kommunen och till den beräknade risken. På så sätt kan man försäkra sig om att de åtgärder man vidtar är förenliga med de mål man vill uppnå.
Mer information:
Bilaga:
Derivatkontraktens skyddande verkan
Artikel av Jari Vaine, sakkunnig, finansiering för Kommunförbundet, Infobladet Kommunalekonomi 1/2014, publicerad 28.4.2014