Miljö

Miljövård

I fråga om miljövård främjar vi kommunernas möjligheter att skapa och garantera en god miljö. En god miljö utgör grundvalen för en livskraftig kommun. Den bygger på en hållbar användning av naturtillgångar, bevarande av naturens produktionsförmåga och mångfald samt en trivsam livsmiljö och förutsättningar för näringsverksamhet. Kommuninvånarna bör kunna påverka alla dessa faktorer.

Våra uppgifter inom miljövården är att stödja kommunerna i deras myndighetsuppgifter, planering och övriga åtgärder som gäller luftvård, bekämpning av klimatförändringen, vattenvård, markskydd, avfallshantering, bullerbekämpning, hållbar användning av naturtillgångar och naturvård. Enheten främjar också kommunernas arbete för hållbar utveckling.

Mer information:

Miljöskyddslagstiftning 

Närings-, trafik- och miljöcentralen

Finlands miljöcentral SYKE

Miljöministeriet

Öppna alla

Vattenskydd och vattenvård

Målet med vattenskyddet och vattenvården är att skydda, förbättra och återställa yt- och grundvattnen så att vattenstatusen inte ska försämras, och att vattendragens status ska vara minst god år 2015, i vissa fall år 2021 eller 2027.

För vattenvården har det bildats vattenförvaltningsområden. För varje förvaltningsområde utarbetas en förvaltningsplan och ett åtgärdsprogram för att statusen ska nås.

Gemensamma mål har satts upp för bättre vattenstatus i hela Europeiska unionen genom ramdirektivet för EU:s vattenpolitik. Målet med vattenskyddet är att skydda, förbättra och återställa vattnen så att vattenstatusen inte ska försämras, och att vattendragens status år 2015 ska vara minst god.

I Finland har direktivet verkställts genom fyra nya lagar av vilka den viktigaste är lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen.

Kommunerna har ett lokalt ansvar för främjandet och övervakningen av vattenskyddet.  Om den kommunala miljövårdsmyndighetens vattenskyddsuppgifter föreskrivs både i vattenlagen och i miljöskyddslagen (förorening).

Vattenlagen reglerar i dag främst användningen av vatten, byggande i vattendrag, flottning, torrläggning av jord- och skogsbruksmark, vattenståndsreglering och tagande av grundvatten. Bestämmelserna om rening av avloppsvatten har flyttats till miljöskyddslagen. Miljöskyddslagen reglerar i dag all verksamhet som förorenar miljön.

Tilläggsuppgifter:

Bullerbekämpning

Det allmänna målet för bullerbekämpning är en sund och trivsam livsmiljö utan bullerolägenheter. Det ökande bullret är ett hot mot människans hälsa och trivseln i miljön.

År 2006 meddelade statsrådet ett principbeslut om bullerbekämpning. Enligt beslutet måste bullernivåerna och exponeringen för buller i omgivningen minskas betydligt.

Målet är att antalet personer som bor i områden där medelljudnivån dagtid är högre än 55 decibel ska vara minst 20 procent mindre år 2020 än år 2003.

Bullerbekämpning ingår i bekämpningen av miljöförstöring. Bullerbekämpningens främsta mål och verktyg framgår av miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen (86/2000 respektive 169/2000). Lagens mål är att minimera bullrets olägenheter för hälsan och att främja en trivsam livsmiljön.

I och med ändringen av miljöskyddslagen (459/2004) och statsrådets förordning (801/2004) har Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/49/EG (bullerskyddsdirektivet) verkställts genom att lagen kräver mera bullerutredningar och verksamhetsplaner för bullerbekämpning och genom att förordningen preciserar åtgärder för hur dessa ska utarbetas.

Kommuner som har en befolkningskoncentration med över 100 000 invånare, som på basis av invånartätheten kan anses vara ett område med stadskaraktär, måste utarbeta bullerutredningar och bullerbekämpningsplaner med fem års mellanrum.

De första bullerutredningarna enligt EU:s bullerskyddsdirektiv blev klara år 2007. Av kommunerna i Finland deltog Helsingfors stad. År 2012 hade följande kommuner utarbetat bullerutredningar enligt direktivet: Helsingfors, Esbo och Grankulla, Vanda, Tammerfors, Åbo, Uleåborg samt Lahtis. År 2017 ska dessutom Jyväskylä och Kuopio göra bullerutredningar.

Det primära sättet att bekämpa buller är att ingripa i uppkomsten av bullerutsläpp. Det blir allt viktigare för kommunerna att räkna med bullerbekämpning i planeringen av markanvändningen och trafiken. Likaså ska kommunerna se till att det finns tillräckligt med rekreationsområden utan störande buller.

Att bygga bostäder i områden där buller är en uppenbar olägenhet kräver att både bostäderna och boendemiljön skyddas mot buller. Det sekundära sättet att bekämpa buller är strukturell bullerbekämpning. I fråga om de mest krävande objekten finns det skäl att kombinera olika bullerbekämpningsmetoder i syfte att nå det bästa slutresultatet.

Tilläggsuppgifter:

Bullerbekämpningslagstiftningen 

Naturvård

Kommunen ska främja naturvården i sin verksamhet. Enligt grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald och det allmänna ska verka för att alla tillförsäkras en sund miljö.  Enligt kommunallagen ska kommunen sträva efter att främja sina invånares välfärd och en hållbar utveckling inom sitt område.

Enligt naturvårdslagen (20.12.1996/1096) ska kommunerna främja naturvården och landskapsvården inom sina områden.

Markanvändnings- och bygglagen (5.2.1999/132) reglerar områdesanvändningen och byggandet bland annat så att en ekologiskt hållbar utveckling främjas. Mål för områdesplaneringen är bland annat att främja möjligheterna att bevara naturens mångfald och andra naturvärden och en sparsam användning av naturresurserna.

Utredningarna om en plans konsekvenser ska innehålla tillräckliga uppgifter för att det ska vara möjligt att bedöma vilka betydande direkta och indirekta konsekvenser genomförandet av planen har för bland annat jord- och berggrunden, vattnet, luften, klimatet, växt- och djurarter, naturens mångfald, naturresurserna och landskapet.

I samband med utarbetandet och godkännandet av planförslag ska planläggaren också lyfta fram möjligheter att minska olägenheter som riktas mot naturmiljön.

Syftet med markanvändnings- och bygglagen är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling.

Enligt lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning ska kommunen inom sitt område övervaka och främja miljövården så att det genom skydd, vård och utveckling av naturen och annan miljö blir möjligt att trygga en hälsosam, trivsam och stimulerande samt naturekonomiskt hållbar livsmiljö för kommunens invånare.

Utgående från naturvårdslagen har kommunen utöver den allmänna uppgiften att främja naturvård inte några andra egentliga myndighetsuppgifter än fridlysning av ett naturminnesmärke som finns på privatägd mark/hävning av fridlysningen (26 och 28 § i naturvårdslagen).

Läs mera:

Naturens mångfald

Fridlysning av naturminnesmärke genom kommunalt beslut

Vad kan fridlysas som naturminnesmärke?

Med stöd av naturvårdslagen (NVL 1096/1996) är det möjligt fridlysa ett träd, en dunge, ett flyttblock eller en annan motsvarande naturformation som på grund av sin skönhet, sällsynthet, betydelse i landskapet, sitt vetenskapliga värde eller av annan motsvarande anledning kräver särskilt skydd.

Att skada eller förstöra ett fridlyst naturminnesmärke är förbjudet (NVL 23 § 3 mom).

Vem fattar beslut om fridlysningen?

Om naturminnesmärket är beläget på mark som ägs av någon annan än staten fattar kommunen beslut om fridlysningen. I kommunen har kommunfullmäktige beslutanderätten om inte beslutanderätten har delegerats vidare.

Fridlysningsbeslutets innehåll och förutsättningar

Beslutet kan fattas endast på markägarens ansökan eller med markägarens samtycke. Om minnesmärket är beläget på ett område som hör till flera fastigheter krävs samtliga fastighetsägares samtycke.

Även grannarna till en fastighet där ett minnesmärke är beläget ska höras ifall fridlysningen kan ha inverkan på användningen av deras fastigheter.

I beslutet om fridlysning anges naturminnesmärkets läge. Naturvårdslagens förbud mot skadegörelse eller förstörelse kan upprepas i beslutet, som dock inte får ange preciserande skyddsföreskrifter.

I beslutet kan ges icke-bindande information om vilka åtgärder som kan förstöra eller skada naturminnesmärket. Utöver direkta åtgärder kan indirekta åtgärder skada eller förstöra minnesmärken. Frågan måste avgöras från fall till fall.

Ett egentligt skyddsområde för naturminnesmärket torde inte kunna föreskrivas, utan skyddsområdet definieras genom förbudet mot skadegörelse och förstörelse (Suvantola-Similä 2011, s. 123).  Till exempel kan det verkliga ”skyddsområdet” för ett stort träd till och med vara omfattande för att skydda trädet från sådana åtgärder som kunde störa trädets vattentillgång och därmed skada det.

För tydlighetens skull bifogas till beslutet alltid en karta som noggrant anger naturminnesmärkets läge. Det kan också vara motiverat att bifoga till exempel fotografier av minnesmärket och andra eventuella utredningar.

Beslutet ska även innehålla följande uppgifter:

  • Objektets namn
  • Kommun där objektet är beläget
  • Objektets typ enligt följande klassificering: träd, dunge, flyttblock, grotta, jättegryta, geologiskt objekt, förekomst av växtart, annat objekt. Om det gäller ett träd eller en dunge ska också trädarten eller trädarterna anges.
  • Uppgifter om markägaren (på vems mark objektet är beläget) enligt följande klassificering: kommun, privat markägare, företag eller annan sammanslutning.

Ändring i ett beslut som en kommunal myndighet fattat med stöd av 26 § i NVL får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (NVL 61 § 2 mom). Till kommunens beslut ska därmed fogas besvärsanvisning för förvaltningsbesvär hos den regionala förvaltningsdomstolen.

Markägaren delges bevisligen beslutet och vid behov delges även grannarna till fastigheten där minnesmärket är beläget.

Ingen avgift tas ut för beslutet även om fridlysningen skulle ske på initiativ av markägaren (NVL 70 §). Ingen ersättning för fridlysningen betalas ut till markägaren.

Åtgärder efter beslutet

Kommunernas beslut om att fridlysa naturminnesmärken registreras i datasystemet för naturvården (SATJ, det system som avses i 3 § i naturvårdsförordningen) som upprätthålls av Forststyrelsen.

När fridlysningsbeslutet vunnit laga kraft ska beslutet med bilagor (åtminstone en karta och eventuella fotografier) överlämnas till Forststyrelsen på e-postadressen luonnonmuistomerkit(at)metsa.fi.

Naturminnesmärket ska märkas ut klart och tydligt i terrängen (NVL 23 §, 26 §). Kommunen ska se till att minnesmärket märks ut korrekt i terrängen.

Det finns inga särskilda bestämmelser om markeringen av naturminnesmärken, men dessa kan i tillämpliga delar märkas ut enligt Miljöministeriets förordning om utmärkning av naturskyddsområden i terrängen (261/2016). Sålunda rekommenderas de naturminnesmärkesskyltar som motsvarar märkena enligt 2 § och bilagan i förordningen.

Utöver märkena kan även skyltar som anger områdets namn och skyltar som uppmärksammar förbudet mot skadegörelse och förstörelse placeras ut (MMf 5 §).

Mer information om märkena kan fås av Kommunförbundets enhet Regioner och samhällen under Finland 100-kampanjen. 

Alternativt kan skylten beställas direkt från en tillverkare av skyltar. För tillverkningen behövs i så fall bildfilen och färgkoden, som kan fås via Forststyrelsen på e-postadressen luonnonmuistomerkit(at)metsa.fi.

Läs mera:

Förorenade markområden

Marken anses vara förorenad när ämnen som hamnat i den genom mänsklig verksamhet kan medföra olägenhet för hälsan eller naturen, minska den allmänna trivseln i miljön eller miljöns praktiska betydelse eller orsaka någon annan därmed jämförbar kränkning av allmänt eller enskilt intresse.

Graden av förorening beror på halten skadliga ämnen i marken, ämnenas egenskaper, disponeringen av det förorenade markområdet med närmiljö och naturförhållandena. 

I Finland inleddes undersökningarna av förorenade markområden i mitten av 1980-talet med markundersökningar på avstjälpningsplatser med hög riskfaktor.  Problemen började utredas riksomfattande i och med projektet för utredning och sanering av förorenade markområden (SAMASE) som pågick mellan åren 1989 och 1994.  I SAMASE-registret samlades uppgifter om cirka 10 000 markområden som misstänktes vara förorenade.  Det totala antalet förorenade områden bedömdes i alla fall vara avsevärt högre än det registrerade antalet.  Omkring 1 200 områden ansågs kräva brådskande sanering.

I datasystemet för markens tillstånd, som statens miljöförvaltning upprätthåller, finns uppgifter om drygt 25 000 områden där marken kan vara förorenad, är förorenad eller är sanerad. 

Förorenade markområden finns mest på orter med mycket industri, trafik, energiproduktion och avfallsbehandling. 

Tilläggsuppgifter:

Förorenade markområden
Miljöministeriet

Förorenade markområden
Miljöförvaltningen

Marktäktsfrågor

Marktäktslagen och marktäktsförordningen innehåller bestämmelser om tagande av marksubstanser, såsom grus, och om tillståndsförfarandet och tillsynen i anslutning till detta. Marksubstanser får inte tas så att en vacker landskapsbild därigenom fördärvas, betydande skönhetsvärden hos naturen eller speciella naturförekomster förstörs, naturförhållandena genomgår betydande eller omfattande skadliga förändringar eller kvaliteten på vattnet eller vattenavgivningskapaciteten i ett viktigt eller annat för vattenförsörjning lämpligt grundvattenområde äventyras, om ett tillstånd enligt vattenlagen inte föreligger.

Marktäktslagen och marktäktsförordningen

Den uppdaterade marktäktslagen (555/1981) och statsrådets förordning om marktäkt (926/2005) finns i statens författningsdatabank FINLEX. Marktäktslagen har ändrats på många sätt under åren och de senaste ändringarna trädde i kraft 1.7.2016. Ändringarna gäller bland annat behörig tillstånds- och tillsynsmyndighet, sökande av ändring och besvärsrätt.

Dessutom föreskrivs det om en ny gemensam behandling av ansökningar om marktäktstillstånd och miljötillstånd. Den gemensamma behandlingen går ut på att två tillståndsförfaranden har slagits ihop utan att detta påverkat de materiella bestämmelserna i lagarna, vilket innebär att inga ändringar har gjorts i tillståndsplikten eller tillståndsbegränsningarna.

Enligt den uppdaterade marktäktslagen ska tillståndsärenden som gäller täktverksamhet avgöras av den kommunala miljövårdsmyndighet som avses i lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning (64/1986). I regel är det den kommunala miljövårdsmyndigheten (MTäktsL 7 §) som har beslutanderätten vid gemensam behandling av tillstånd. Också 14 § 1 och 4 mom. i marktäktslagen ändrades. Iakttagandet av lagen övervakas nu av den kommunala miljövårdsmyndighet som avses i lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning (tillsynsmyndighet).

Nu har också marktäktslagens bestämmelser om sökande av ändring förenhetligats så att de stämmer överens med motsvarande bestämmelser om övriga miljöfrågor. Ändring i ett beslut om tillstånd att ta marksubstanser enligt marktäktslagen söks genom förvaltningsbesvär på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). När det gäller tillstånd vid gemensam behandling söks ändring i beslutet genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.

Ändring i ett gemensamt tillståndsbeslut får sökas genom samma besvär (MTäktsL 20 §). I den uppdaterade marktäktslagen har systemet med att söka ändring genom kommunalbesvär alltså ersatts med förvaltningsbesvär, dock så att kommunmedlemmarnas besvärsrätt har kvarstått vid övergången till förvaltningsbesvär (MTäktsL 20 a §).

I marktäktslagen har det lagts till en ny paragraf 4 a om gemensam behandling av ansökningar om marktäktstillstånd och miljötillståndsansökningar. När en ansökan om tillstånd till täktverksamhet och en ansökan om miljötillstånd enligt miljöskyddslagen (527/2014) gäller samma projekt ska tillståndsansökningarna behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl ska anses vara onödigt. I enlighet med övergångsbestämmelsen i 4 a § i marktäktslagen behandlar förvaltningsmyndigheten eller domstolen de tillståndsärenden som var anhängiga när 4 a § i marktäktslagen trädde i kraft.

Marktäktslagens och miljöskyddslagens materiella bestämmelser om innehållet i tillståndsansökan, tillståndsprövningen, förutsättningarna för beviljande av tillstånd samt tillståndsbestämmelserna tillämpas skilt för sig vid gemensam behandling. För att tillstånd ska beviljas vid gemensam behandling krävs det att förutsättningarna för beviljande av tillstånd enligt bägge lagarna uppfylls. Ansökan om tillstånd avslås helt och hållet, om tillstånd inte kan beviljas med stöd av den ena av lagarna.

Utarbetande och justering av en plan för hantering av utvinningsavfall

En plan för hantering av utvinningsavfall ska utarbetas för utvinningsavfall som uppkommer vid täktverksamhet (MTäktsL 5 a §). Planen ska utarbetas för tillståndspliktig verksamhet och lämnas in till tillsynsmyndigheten. Behovet av en plan för hantering av utvinningsavfall baserar sig på direktivet om hantering av avfall från utvinningsindustrin och om ändring av direktiv 2004/35/EG (2006/21/EG). De nödvändiga ändringarna för genomförandet av direktivet har gjorts i miljöskyddslagen, marktäktslagen och förordningen om marktäkt samt i räddningslagen. I detalj har direktivets bestämmelser trätt i kraft genom statsrådets förordning om utvinningsavfall (190/2013).

Datasystem för marktäkt

Enligt 23 b § i marktäktslagen (555/1981) ska tillstånds- och tillsynsmyndigheten sända uppgifter om de tillstånd och anmälningar som avses i lagen till ett datasystem. Uppgifterna ska sändas till systemet Notto som upprätthålls av närings-, trafik- och miljöcentralerna och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter (KEHA). I det förnyade datasystemet kan kommunerna kontrollera och korrigera de marktäktstillstånd som de har tillsyn över. Åtkomst till systemet kräver användarnamn som man ansöker om med en blankett. Lägre ner på sidan finns Miljöministeriets brev till kommunerna som behandlar marktäktstillstånd samt hur man anmäler uppgifter om kvalitet och mängd av uttaget material till systemet. Nedan finns också en blankett med vilken man ber om användarnamn för åtkomst till systemet Notto.

Tilläggsuppgifter:

Statens författningsdata
Finlex

Markskyddslagstiftningen

Förorenande markområden

Kommunerna äger skog

År 2013 ägde kommunerna cirka 430 117 hektar skog. Så gott som varje kommun (98 %) är skogsägare. Den skogsareal som kommunerna äger fördelar sig mycket ojämnt dem emellan. Över 1 000 hektar skog finns i 125 kommuner och över 3 000 hektar i 32 kommuner. De största skogsägarna är Uleåborg (21 366 ha), Kuopio (12 744 ha) och Helsingfors (9 926 ha), (Statistikcentralen Kommunernas och samkommunernas ekonomi och verksamhet 2013). År 2000 var 1,5 procent, dvs. cirka 6 400 hektar, av kommunernas skogar skyddade (Löfström m.fl. 2005). I dag är siffran troligen en aning högre.

Liksom andra skogsägare har också kommunerna flera sätt att främja naturens mångfald i skogen. När det gäller rekreationsskogar är kommunerna i särställning. Många av dessa skogsområden ska enligt kommunernas egna beslut inte behandlas som vanlig ekonomiskog.

Brister i skyddet av kommunernas skogar

Över 90 procent av de kommunägda skogarna har en skogsvårdsplan. Ungefär 40 procent av kommunerna delar in sitt skogsområde i olika slags markanvändningsklasser efter användning och läge, t.ex. ekonomiskogar och specialskogar. Men det finns många kommuner som inte har några strategiska mål för skogsvården. Under de allra senaste åren har några kommuner utarbetat ett strategiskt grönområdesprogram.  

Kommunerna kan påverka skyddet av annans skog

Kommunerna kan påverka skyddet av annans skog främst genom planläggning och indirekt också genom övrig planering och s.k. informationsstyrning. Kommunerna har börjat göra fler naturutredningar och det ger dem större möjligheter att beakta värdefulla objekt i planläggningen. Indirekt kan kommunerna lyfta fram tryggandet av naturens mångfald i skogen till exempel i sin planering av hållbar utveckling. Kommunerna kan påverka användningen av skogstillgångarna och sträva efter att trygga skogarnas ekonomiska betydelse för sysselsättningen och livskraften på landsbygden. Skogscertifiering, produktionsgrupperingar för certifierat virke och utbildning i hållbart skogsbruk och ekomärkning av skog är steg i riktning mot ett hållbart skogsbruk.

​​Mer information:

​​​Frivilligt skydd av skogar har medvind i kommuner och församlingar
Finlands miljöcentral SYKE

Kommunförbundets sakkunniga som kan ge mer information

Läs mer om dessa teman