Förändring börjar med ledarskap

När skolorna öppnar sina dörrar nu i augusti, står både elever och personal inför ett nytt läsår med mycket nytt och rätt fyllt av förändringar. Den största förändringen är otvivelaktigt reformen av stödet för lärande, som träder i kraft till största delen från början av augusti.

Hela våren har utbildningsanordnarna, rektorer och lärare fått jobba på högvarv och med en extra växel av tålamod och energi i maskineriet, för att hinna få allt så långt färdigt som det går: läroplaner, rekryteringar med mera. Men reformen handlar också om att ändra verksamhetskulturen och hela ideologin bakom att stöda elevers skolgång och lärande. Själva verksamhetskulturen är något som inte ändras i ett nafs och ändringar i hur vi gör eller inte gör i skolan och i arbetet kommer inte av sig själva – det behövs målmedvetet styras med handlingar och attityder.

Men hur når vi rätt i förändringen? Professor Mia Heikkilä höll ett inspirerande inlägg på ett seminarium i juni för bildningsdirektörerna, som också gav mycket av innehållet i den här texten. I föreläsningen tog hon upp att det är viktigt att vi ställer oss frågan: Varför? Hittills har vi haft fokus kanske varit mer på processerna kring förändringen: vad står det i lagen? Hur ska vi tolka det? Var finns resurserna och är det rätt åtgärder? Men har vi hunnit ställa oss frågan varför och analyserat svaret vad det betyder just i vår skola eller vår arbetsgemenskap? Varför reformen över huvud taget införs och behövs, finns ju skrivet, ur beredande ministeriets perspektiv, i regeringspropositionen. I korthet har man konstaterat efter utredningar, att det gamla trestegsstödet inte fungerar på bäst möjliga sätt då allt fler elever har behov av alltmer stöd för lärande eller kanske inte fått det stöd de behöver.

Jag tycker Mia Heikkilä förklarade ändringsprocessen på ett mycket klart sätt: ändring av verksamhetskultur handlar om att man ”går från ett nuläge, till ett annat nuläge”.

I augusti är skolorna i ett nytt nuläge, där stöd för skolgång och lärande ska ordnas på ett helt nytt sätt. För att det verkligen ska ske en förändring, behöver lärarna tänka men också agera, på annat sätt kring elevens stöd för lärande och stödbehov. För att det ska ske en förändring behöver lärarkollegiet kollektivt, tillsammans svara på frågan ”varför” – varför behövs ändringen just i vår skola och vad betyder det konkret i praktiken för lärarens arbete? Vilka är målsättningarna och hur ska vi jobba vidare för att nå målsättningarna? För att lärarna ska kunna göra detta, behöver rektorn leda den här processen. Och rektorn ska naturligtvis ha stöd av såväl tjänstemannaledningen som förtroendevalda. Stödet för förändringsprocessen ska alltså finnas i hela systemet men de som gör att det blir en förändring är den personal som jobbar i skolan.

Ledarskapet behöver alltså forma strukturer och ramar för organisationen, skapa modeller för den pedagogiska verksamheten där och synliggöra hur man arbetar samt att fungera på handledare för personalen. Förändring ställer med andra ord stora krav på hela organisationen, men särskilt för ledaren. Och när ska vi utvärdera om det var en bra förändring? Och hur avgörs om det varit en bra änring? Beroende på vad svaret på frågan ”varför” varit avgörs väl hur lyckad förändringen varit – såvida det faktist skett en förändring i verksamheten.

I nationella styrdokument och lokala läroplaner kan vi skriva hur fint som helst, men om förändringen saknar ledskap och om pedagogerna inte ändrar sättet de jobbar på kommer ingen förändring att ske. Därför har den pedagogiska ledaren den viktigaste rollen. För att verkligen lyckas med denna reform behöver vi alla, från lärare till rektorer, förstå och agera utifrån frågan ”varför”. På så sätt kan vi skapa en skola där varje elev får det stöd hen behöver för att lyckas.

Texten också publicerad i Kommuntorget.