Utbildningsförvaltning i balans - från lagtext till lokal lösning

Med nyvalda fullmäktigen ser en del kommuner över sin förvaltningsstadga. I tvåspråkiga kommuner kan det vara aktuellt att samtidigt se över sin utbildningsförvaltning och -organisation. Lagstiftningen sätter grunden, men lämnar ändå handlingsutrymme till kommunen.  

I kommunallagen stadgas att en tvåspråkig kommun för sin undervisningsförvaltning ska ha två separata organ för den finsk- och svenskspråkiga språkgruppen. För att trygga språkgruppernas likställdhet ska de två organen vara på samma organisatoriska nivå. I praktiken kan kommunen exempelvis ha två nämnder eller två sektioner, separat för vardera språkgruppen. En modell där ena språkgruppens organ är underställt det andra, motsvarar däremot inte avsikten med kommunallagens bestämmelse. Detta har bekräftats i rättspraxis. 

Eftersom de två organen ska vara likställda bör även organens befogenheter inom undervisningsförvaltningen motsvara varandra. Det finns däremot utrymme för tolkning om vad som ingår i begreppet ”undervisningsförvaltning”. Det är till exempel tolkningsbart om småbarnspedagogik ingår. För verksamhet som inte ingår i undervisningsförvaltningen finns inget krav på separata organ för vardera språkgruppen. Däremot kan kommunen ge de två organen befogenheter också för sådan verksamhet. Det finns inte krav på att dessa befogenheter ska vara likställda. Kommunen har alltså ett visst handlingsutrymme när det kommer till de två organens ställning och uppgifter. 

Kommunen ansvarar alltså för att ordna utbildningstjänster - på finska och svenska. Ansvaret innebär att fastställa behovet men också att säkerställa jämlik kvalitet. I motsats till förtroendeorganen, finns det inga bestämmelser i lagen som styr hur kommunens egen organisation ska se ut. Eftersom bildningstjänsterna står för merparten av kommunens budget, har det funnits behov att hitta balans mellan sektorerna. Vissa kommuner har uppdelat organisationen så att vissa tjänstepersoner ansvarar för till exempel skolstigen på svenska. Det finns inga krav på en sådan modell. Men det säger sig självt att för att säkra kvaliteten behöver ledningen ha kunskap om och förståelse för de olika språkgruppernas behov. 

Även om en språkgrupp är liten har den rätt till samma tjänster av motsvarande kvalitet och samma möjligheter att påverka, som den större språkgruppen. För att säkerställa detta behöver kommunen kunskap och insyn i minoritetens behov och en struktur för jämlikt deltagande i beslutsfattandet. 

De tvåspråkiga kommunerna är olika varandra vad gäller storlek, språkförhållanden, förvaltningspraxis, resurser och behov. Därför finns det heller inte en enda rätt modell för undervisningsförvaltningen. Kommunen har ett stort handlingsutrymme inom de ramar lagstiftningen ställer och kan därför skapa en modell som passar just de egna förhållandena.  Kommunen finns till för invånarna. Därför behöver det kontinuerligt utvärderas vad som är bäst för den egna organisationen och invånarna. En organisationsmodell går att justera och den ska leva i tiden och enligt behoven som finns.