Bolagiseringen av vårdfastigheter – fars eller strategiskt spel?

Slutet av året närmar sig, men processen kring bolagiseringen av fastigheter inom social- och hälsovården ter sig ur en utomståendes synvinkel mer som en fars än en kontrollerad övergång – förutom att det är långt ifrån roligt. 

Enligt lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen (616/2021) ingicks mellan kommunerna och välfärdsområdena tidsbundna hyresavtal som upphör vid utgången av 2025, om inte välfärdsområdet har utnyttjat sin option att förlänga avtalsperioden till utgången av 2026. 

Merparten av kommunerna har fortfarande inget hyresavtal med sitt välfärdsområde från och med början av 2026. Endast de största städerna och enskilda kommuner har lyckats nå ett förhandlingsresultat, medan resten av Finland väntar i osäkerhet på en lösning.

Situationen har på vissa håll eskalerat: åtminstone ett av välfärdsområdena har meddelat att det har avbrutit förhandlingarna om hyresavtal, eftersom kommunerna inte har godkänt de hyresvillkor som välfärdsområdet ensidigt dikterat. Villkoren har ekonomiskt varit så stränga att det inte har varit möjligt för kommunerna att godkänna dem – lokaler kan inte hyras ut med förlust.

Det absurda är att välfärdsområdena behöver lokalerna för att säkra ett fungerande nätverk av tjänster, men har själva avbrutit avtalsförhandlingarna då de sett dem som resultatlösa. Situationen liknar redan ett pokerspel. 

Reagera, vänta inte

Enligt lagen ska lokalerna lämnas i hyresvärdens fria besittning när hyresavtalet löper ut. Det är bara en månad kvar till dess. Om inget avtal fås till stånd och användningen av lokalerna fortsätter, är det juridiskt sett fråga om orättmätig användning av lokalerna. 

Hyresvärden är skyldig att reagera: reklamera ärendet och fastställa en skälig tidsfrist för utrymning av lokalerna eller för ingående av ett nytt avtal. Om detta inte sker, kan ärendet föras till tingsrätten som vräkningsärende. Kommunerna ska då kräva ersättning av välfärdsområdena för orättmätig användning av lokalerna och vräkning, i sista hand med hjälp av utsökning. 

Om läget får fortsätta som tidigare utan att kommunerna reagerar, innebär ekvationen en risk för kommunerna. Situationen kan tolkas som ett hyresavtal även om det inte finns något skriftligt avtal. Om det inte finns något skriftligt hyresavtal, är den vedertagna tolkningen i rättspraxis att hyresavtalet då gäller tills vidare och kan sägas upp med skälig uppsägningstid, om inte något annat kan anses vara överenskommet. 

Detta torde inte vara ett önskvärt slutresultat för någon kommun, eftersom det skulle leda till en ännu sämre situation än det befintliga erbjudandet om ett avtal som gäller tills vidare med en uppsägningstid på 12 månader.

De ansvariga ministerierna måste avblåsa spelet

Utgångspunkten för alla, även välfärdsområdena, bör vara att avtalen ingås så att de täcker hela den faktiska förbindelseperioden. Detta framgår också av svaren på de vanliga frågor som ställts till Finansministeriet om riktlinjerna för investeringar. Om behovet av lokaler är långvarigt, är det inte ändamålsenligt att ingå ett hyresavtal som gäller tills vidare med en uppsägningstid på 12 månader.

Den här krisen avslöjar ett strukturellt problem: den ekonomiska situationen i välfärdsområdena driver dem till sparmål, vilket också har återverkningar på en annan offentlig aktör som juridiskt tvingats agera som privat hyresvärd mot sin vilja. För båda parter är situationen ny, men tidigare praxis och spelregler mellan aktörerna är djupt rotade. Enligt reglerna om konkurrensneutralitet och statligt stöd är det emellertid inte möjligt för kommunerna att hyra ut lokaler under marknadspris. Senast nu är det dags för de ansvariga ministerierna att ingripa.