Den tvååriga förskolan var inte lösningen – nu bör det som redan fungerar stärkas

Resultatet från försöket med tvåårig förskoleundervisning är entydigt: med tanke på barnens utveckling är den tvååriga modellen inte mer verkningsfull än den nuvarande modellen. Enligt slutrapporten utvecklades barnens akademiska och socioemotionella färdigheter på samma sätt i försöket som i den nuvarande modellen med småbarnspedagogik för 5-åringar och förskola för 6-åringar. 

Försöket var trots resultatet viktigt. Eftersom nästan alla partier redan tidigt varit övertygade om att en utvidgning av förskoleundervisningen vore ett bra sätt att främja barnens inlärning och färdigheter är det viktigt att man genom försöket kunnat fastställa att denna medicin inte var den rätta. Nu behöver besluten inte bygga på antaganden. 

Eftersom nyttan uteblivit finns det inte heller någon anledning att öka kostnaderna eller bygga nya strukturella modeller. Sakkunniga inom småbarnspedagogik har en klar syn på saken: vi bör fokusera på att utveckla det som redan fungerar i stället för att bygga upp parallella, nya och dyrare strukturer för verksamheten.

Hur borde befintliga strukturer utvecklas? 

Utvidgningen av förskoleundervisningen ökade inte till exempel andelen barn med invandrarbakgrund i förskolan. Deltagandet i småbarnspedagogiken bland femåringar är redan nu på hög nivå. Till vissa delar ökade dock deltagandet under försöket, men det berodde sannolikt på att servicen var avgiftsfri och obligatorisk. Rätten till skoltransport eller ledsagarundersöd som beviljats enligt försökslagstiftningen kan också ha fungerat som morot för dem som bor längre borta. 

I försöket observerades att det fanns en skillnad i kartlagda färdigheter vid skolstarten mellan dem som vårdats hemma före förskolan och dem som redan i femårsåldern deltagit i småbarnspedagogik eller förskoleundervisning inom försöket.

Det vore därför bra om kommunerna funderade på hur man kunde förmå fler barn att delta i småbarnspedagogiken. Borde man överväga nya sätt att närma sig familjerna, förfaringssätten vid inbjudan eller kallelse, vid vägledning till tjänsterna och ett tätare samarbete med rådgivningen i områden där deltagandet fortfarande är på en lägre nivå?

På nationell nivå borde till exempel åldern då barn senast bör delta i småbarnspedagogik dryftas. Om barnets utveckling vet vi att mottagligheten för inlärning på flera områden infaller i tidig ålder. Olika utredningar har visat att ett tidigt deltagande i småbarnspedagogik främjar jämlikheten och ger en bättre grund för lärandet. Familjerna borde få ännu mer kunskap om betydelsen av regelbunden närvaro och om hur många timmar barnet behöver delta i småbarnspedagogik per dag för att förbättra sina färdigheter till exempel i det som nämns i försöket. 

Det finns också skäl att prioritera och uppmärksamma småbarnspedagogikens kvalitet. Det måste finnas tillräcklig tillgång till utbildad personal och verksamhetsförutsättningar som är ändamålsenliga för de lokala förhållandena. 

För att lyckas med detta behövs ett förtydligande av de nuvarande bestämmelserna och en enhetligare servicehelhet, med vilka man kan uppnå de önskade målen genom utveckling av den lokala verksamheten. 

Förskoleundervisningen borde regleras tydligare än i nuläget

Med tanke på helheten borde också den nuvarande modellen med en ettårig separat förskoleundervisning dryftas. Bestämmelserna om förskoleundervisningen borde förtydligas och man borde överväga möjligheten att den i sin helhet kunde ingå i lagen om småbarnspedagogik.

Största delen av barnen inom den nuvarande förskoleundervisningen deltar dessutom i småbarnspedagogiken. I slutrapporten om försöket noterades också detta. Lagstiftningsmässigt är nuvarande praxis förvirrande och orsakar onödigt arbete med flera överlappande skyldigheter.

Bättre kvalitet skapas i vardagens strukturer 

Rapporten visar att försöket inte förändrade pedagogiken märkbart, och att lekandet till både mängd och karaktär var likadan som inom småbarnspedagogiken. Detta är en god nyhet: vi har redan en stark pedagogisk grund och småbarnspedagogiken fungerar. Men samtidigt observerade man att det förekommer stora lokala variationer mellan olika kommuner och till och med mellan verksamhetsställen. 

Kommunerna bör också i framtiden utveckla och stärka den pedagogiska verksamheten inom småbarnspedagogiken, utarbeta praxis som går att genomföra vid alla daghem på ett tillräckligt enhetligt sätt och skapa flexibla lösningar som stöder barnens individuella behov utan nya strukturer. 

Stärka stödet till barnen 

En viktig observation i försöket var att skillnaderna mellan barnen inte minskade av att förskoleundervisningen inleddes tidigare. Av detta borde man dra den enkla slutsatsen att en förbättring av det tidiga stödet inte åstadkoms med en sänkning av förskoleåldern utan genom att utveckla verksamhetskulturen. Den kan man påverka redan nu genom tätare samarbete mellan rådgivningen, småbarnspedagogiken och familjeservicen, genom att använda digitala verktyg för smidigare dokumentering och informationsgång, samt ytterligare förtydliga personalens roller och ansvar inom pedagogiken och småbarnspedagogikens olika funktioner.

Nu krävs mod att stärka det som fungerar och utveckla det som faktiskt ger slående resultat. Försöket med tvåårig förskoleundervisning tjänade sitt syfte. Nu vet vi att en utvidgning av modellen inte kan motiveras, varken pedagogiskt eller ekonomiskt. Nu ska vi i stället fokusera på småbarnspedagogikens kvalitet och på att stärka deltagandet och enhetligheten.

Det är också bra att konstatera att en utveckling av skolan eller småbarnspedagogiken inte kan lösa alla utmaningar barnen möter. Det är ofta komplicerade frågor som inte kan lösas genom att bara åtgärda någon del av helheten. I något skede behöver modellen kanske byggas om helt eller delvis. 

Nu behövs lösningar som stöder barnen och familjerna och lösningen kan ligga närmare än vi trodde.