Från arbetsplikt till nyttoarbete – vad kan vi lära oss av Danmark?

Sommaren 2026 gjorde vi en studieresa till Danmark tillsammans med Owal Group. Resan förändrade vårt sätt att se på nyttoarbete. Ett av samtalen gjorde speciellt stort intryck på oss: Det handlade om Brøndby nytteindsats. Begreppet kan översättas med nyttoarbete eller samhällsnyttig aktiveringsåtgärd. I Finland börjar samma diskussion lätt kretsa kring ”sysselsättningsskyldighet”, ”social trygghet med krav på motprestation” eller ”slyröjning”. I Brøndby fäste vi oss vid hur man genom aktivt arbete lär känna kunden och hittar stöd som passar just den personen.

Yle har i sin nyhetsrapportering lyft fram kostnaderna för arbetsplikten och de begränsade sysselsättningseffekterna, men också att jobbsökning, språkstudier och arbetslivsträning kan ingå i arbetsplikten. I Suomen Uutiset har fokus legat på arbetsplikt för invandrare och att den sociala tryggheten i Danmark är kopplad till ett krav på motprestation. De här perspektiven beskriver en del av helheten. Om diskussionen bara handlar om tvång och villkoren för att få förmåner, fäster man inte tillräcklig vikt vid att nyttoarbete innebär en möjlighet att möta kunden.

Nyttoarbete är naturligtvis arbete. Exempel som nämndes i Brøndby var att piffa upp idrottsföreningars lokaler och snygga till grönområden. Uppgifterna har en synlig betydelse för samhället, men de ska vara meningsfulla och får inte ersätta lönearbete. Nyttoarbete och arbetsplikt är inte riktigt samma sak, eftersom arbetsplikt är ett bredare begrepp och nytteindsats är ett av de element som kan ingå i arbetsplikten.

I bästa fall innebär nyttoarbete genuina möten med kunderna

Arbete ger inte bara försörjning utan också mening i vardagen, sociala relationer och en känsla av att höra till en gemenskap. Också arbete som görs för det gemensamma bästa kan stärka den här känslan, men det förutsätter att personen förstår meningen med uppgiften och får stöd i sitt arbete.

Det finns en annan aspekt av skyldigheten att utföra nyttoarbete: det skapar en regelbunden kontakt mellan den arbetslösa och myndigheten. Samtidigt förpliktar det servicesystemet att möta människan. Ingen ska få glömmas bort i systemet i åratal, så att förmånen bara betalas ut utan att någon vet hur personen mår.

Många kunder som står långt från arbetsmarknaden behöver någon som kan se hur de fungerar i vardagen, vad de klarar av och vad de spänner sig för. Kundens behov framgår inte alltid av ansökan eller förmånskategorin. Behovet blir synligt i det konkreta arbetet, i diskussioner och i upprepade möten. I det här avseendet kan nyttoarbete vara en metod för kundförståelse.

Kunden får kontakt med en människa och tillsammans kan de fundera på nästa steg. Kommunen lär sig vilken typ av stöd som hjälper kunderna framåt. För en person kan det vara en språkkurs, för en annan en kort period i avlönat arbete och för en tredje hjälp från hälso- och sjukvården eller socialservicen. För någon kan det första steget vara att komma i gång och hitta en rytm i vardagen.

I Brøndby betraktas nyttoarbete som en del av den lokala servicehelheten. För många kunder är språk, utbildning, hälsa och förtroende centrala element på vägen till arbetsmarknaden. Då är servicens uppgift att bygga vägen framåt. En skyldighet att delta kan få folk att infinna sig, men det är mötet som avgör om närvaron leder till något.

Den individuella situationen avgör vad som är lämpligt arbete

Utgångspunkten i den danska modellen är en individuell bedömning där arbetspliktens innehåll och omfattning anpassas efter individens förutsättningar. Antalet timmar kan minskas av hälsoskäl och det är också möjligt att beviljas befrielse från att delta av godtagbara skäl. Arbetsplikten gäller alltså inte bara personer vars enda problem är att de saknar arbete. Just därför är en helhetsbedömning nödvändig: psykiska problem eller fysiska begränsningar måste identifieras, och vård, rehabilitering eller annat stöd som behövs måste kopplas till servicen. Ingen ska i blindo hänvisas till att kratta parker.

Personer som har väsentligt och varaktigt nedsatt arbetsförmåga och enligt utredningar inte kan ha en vanlig anställning, kan i Danmark få ett fleksjob. Då anpassas arbetsuppgifterna och arbetstiden till den återstående arbetsförmågan. Arbetstiden kan till exempel vara tio timmar i veckan, om det passar personens situation. Arbetsgivaren betalar lön för arbetet och kommunen betalar ett kompletterande stöd. Fleksjob är en anställningsform som gör det möjligt delta i arbetslivet efter den egna förmågan.

Samma behov av att förstå kundens helhetssituation kan vi se i andra länder. I Norge ingår arbetskraftstjänster, social trygghet och kommunal socialservice i samma struktur inom NAV. I Sverige stöder Jobbtorg Stockholm individuella vägar till arbete och studier. I Australien påpekas i en utvärdering av servicesystemet att övervakningen av avtal och skyldigheter kan leda till mindre utrymme för att hjälpa kunderna. För oss är den gemensamma lärdomen av dessa jämförelser att det vid sidan av strukturer behövs tid, lokalt samarbete och förtroende.

Ett rättvist samhällskontrakt förutsätter stöd och ansvar

I Finland börjar diskussionen om sysselsättningsskyldighet lätt kretsa kring disciplin, eller också avfärdas hela idén som tvångsarbete. Att stämpla den danska modellen som ”slavarbete” bidrar enligt vår mening inte till att förstå modellen, som innebär att den sociala tryggheten är kopplad till deltagande och där syftet är att åtgärderna ska leda till lönearbete. Detta innebär inte att man inte behöver bedöma om skyldigheterna är skäliga. Uppgifterna får inte bli förnedrande eller symboliska bestraffningar. Man måste också kunna kräva att myndigheterna känner sina kunder och ordnar stöd som passar deras behov. Hur väl ett samhälle lyckas mäts i hur de som har det sämst ställt klarar sig.

Kostnaderna måste också ses ur ett längre perspektiv än en serviceperiod eller ett budgetår. Det kostar att möta, handleda och rehabilitera kunderna. Men det kan bli ännu dyrare att betala ut förmåner i år efter år utan att känna till kundens situation, om arbetsförmågan samtidigt försämras och det blir svårare att återgå till arbete. Ett effektfullt stöd kan betala sig genom att fler får arbete snabbare och behovet av tjänster minskar. Besparingar uppnås dock inte bara genom en skyldighet att delta, utan genom att tjänsterna hjälper människorna vidare.

Finland borde lära sig av hur Danmark har gjort för att kombinera en tryggad försörjning med aktivt stöd och individuellt ansvar. Efter resan till Danmark anser vi att det är viktigt att vi, utöver att räkna timmar, frågar oss: Lär vi oss något tillsammans med kunden, så att vi kan utforma nästa steg på ett bättre sätt? 

Diskussionen om sysselsättningsskyldighet borde också handla mer om hur vi möter kunden. Tvång kan få folk att infinna sig, men endast god service kan göra närvaron meningsfull.

Skribenter är Erja Lindberg, utvecklingschef vid Kommunförbundet och Olli Oosi, Senior Partner vid Owal Group Oy.