Pridemånaden är här – för många av oss kommer den också med hat

Juni är här. För många betyder det sommar och ljusare kvällar. För oss som tillhör en sexuell minoritet betyder det också Pridemånaden – en tid som borde handla om kärlek, synlighet, trygghet och rätten att existera utan skam.

Men varje år upprepar historien sig.

Kommentarsfält fylls av hat. Sociala medier svämmar över av hån, irritation och aggressiva åsikter. “Varför måste ni ha en hel månad?” “Tryck inte upp det i ansiktet på oss.” “Håll det privat.” “Varför ska allt handla om Pride?”

Det skrivs som om vår existens vore ett irritationsmoment. Som om våra liv, vår kärlek och vår kamp vore något provocerande.

Det många inte förstår är att Pride inte handlar om att “få uppmärksamhet”. Det handlar om att synas i ett samhälle där många fortfarande växer upp med skam, rädsla och ensamhet. Det handlar om människor som fortfarande blir utfrysta av familj, mobbade i skolan, ifrågasatta på arbetsplatser eller utsatta för hat – bara för att de älskar någon av samma kön, inte passar in i normer eller identifierar sig utanför det förväntade.

Och det mest utmattande är inte alltid de öppna hatkommentarerna.

Det är mängden av små pikar. Sarkasmen. Himlande ögon. “Jag bryr mig inte, men varför måste ni visa det hela tiden?” Den ständiga signalen om att vi gärna får finnas – så länge vi inte syns.

För många av oss blir Pridemånaden därför tudelad.

Samtidigt som vi firar gemenskap, historia och kampen för rättigheter, får vi också utstå en hel månad där hatet ofta blir högre. Där människor känner sig fria att skriva kränkande kommentarer, sprida fördomar eller förminska vår kamp.

Och det gör ont.

För bakom varje kommentar finns riktiga människor som läser. Ungdomar som precis försöker förstå vilka de är. Vuxna som kämpat hela livet med acceptans. Personer som bär på rädsla eller tidigare erfarenheter av diskriminering.

Ord spelar roll.

Att skriva “det är väl inte så farligt” är enkelt när man själv aldrig behövt försvara sin rätt att hålla någon i handen offentligt. När man aldrig behövt väga om det är tryggt att berätta vem man älskar. När ens identitet aldrig blivit en politisk debatt.

Vi som tillhör sexuella minoriteter ber inte om specialbehandling.

Vi ber om respekt.

Vi ber om trygghet.

Vi ber om rätten att existera utan att bli hånade eller ifrågasatta.

Pridemånaden behövs fortfarande. Inte för att provocera. Inte för att “ta plats” från någon annan. Utan för att kampen inte är över. Så länge hat, diskriminering och tyst förakt finns kvar, kommer Pride fortsätta vara viktig.

Så när juni kommer – tänk efter innan du skriver.

Pride handlar i grunden om något väldigt enkelt:

Rätten att få leva, älska och existera med samma värdighet som alla andra.