Vilka är skillnaderna mellan en- och tvåspråkiga sysselsättningsområden?

I blogginlägget ”Att få service på svenska i de nya sysselsättningsområdena” beskrev jag de nya sysselsättningsområdenas språkliga status och hur detta påverkat kundens rätt att få service på svenska. Nu fortsätter vi och jag ska i denna del försöka beskriva vad det här innebär i praktiken.

I kommunsektorn är det nytt och okänt vad det innebär att kunden i ett enspråkigt sysselsättningsområde har rätt att i egen sak använda sitt eget språk, finska eller svenska. 

I de tvåspråkiga sysselsättningsområdena gäller däremot samma språkbestämmelser som länge tillämpats i de tvåspråkiga kommunerna. I dessa områden har de tvåspråkiga kommunerna bra koll på vad det innebär med tvåspråkig service.

Tvåspråkigheten kan förstås vara obekant för en enspråkigt finsk kommun i de tvåspråkiga sysselsättningsområdena.

Konkreta exempel

Ett enspråkigt sysselsättningsområde har ingen skyldighet att ge service på det mindre nationalspråket – i praktiken svenska. Däremot har kunden rätt att i egen sak använda sitt språk, antingen finska eller svenska. 

Det innebär att kunden får prata eller skriva på svenska i sin kontakt med sysselsättningsområdet. Sysselsättningsområdet kan i sin tur anlita tolk eller översättare i kontakten med kunden om där inte finns personal som kan svenska. Mer än så har kunden i regel inte rätt till på eget språk. 

Själva handläggningen av ärenden i enspråkiga sysselsättningsområden sker i regel på finska. Sysselsättningsområdet har heller ingen skyldighet att ha informationsmaterial eller skyltning på båda språken. Däremot får sysselsättningsområdet frivilligt ge service på svenska även om lagstiftningen inte kräver det.

Ett tvåspråkigt sysselsättningsområde ska däremot ge likvärdig service på svenska och finska. Det innebär bland annat att när området kommunicerar med kunden, ska det direkt använda kundens språk, finska eller svenska. 

Beslut och liknande handlingar ska ges på kundens språk. Digitala tjänster ska fungera likvärdigt på båda språken. Skyltar, blanketter och informationsmaterial ska också finnas på både finska och svenska. 

Om ett tvåspråkigt sysselsättningsområde anlitar utomstående tjänsteproducenter, ska området se till att service ges på båda språken. Vid behov kan området anlita olika tjänsteproducenter för att säkerställa att servicen finns tillgänglig på båda språken. I sista hand ansvarar området för dimensioneringen av servicen på båda språken.

Det finns också andra aspekter som bör diskuteras och funderas på i de tvåspråkiga områdena. Hur beaktas den arbetssökandes språk när hans eller hennes kompetens matchas med förhållandena på arbetsmarknaden? Hur beaktas svenskspråkiga integrationsstigar? Fungerar tvåspråkigheten som den ska i områdenas beslutande organ?

Ett genuint tvåspråkigt sysselsättningsområde innebär att tvåspråkigheten genomsyrar hela organisationen och all service. Att översätta material och prata svenska med kunden är sällan tillräckligt.

Några avslutande reflektioner

Jag har inte uppfattat att det förts någon offentlig diskussion om de språkliga aspekterna av arbets- och näringsreformen. Det är möjligt att jag varit ouppmärksam. Det är också möjligt att det råder en viss trötthet att diskutera språkfrågor på grund av allt ståhej kring välfärdsområdesreformen och att man därför inte orkar lyfta dem i ytterligare en reform. Eller kanske planeringen av den tvåspråkiga servicen sköter sig själv utan att den behöver uppmärksammas.