Seniorkompetens – en tillgång som kan växa

Vårdkostnad, långtidssjuk, nationalekonomisk börda, produktivitetsutmaning... tonen som ofta skiner igenom i den samhälleliga debatten vid hänvisningar till livets senare del är inte särskilt positiv. Samtidigt växer den äldre befolkningsdelen och den demografiska förändringen är definitivt här. När det talas om hur antalet barn minskar i våra kommuner är det bra att lyfta fram också livets andra ända.

Den demografiska förändringen gör en oundvikligen ödmjuk. Alla kommuner drabbas inte på samma sätt på grund av olikheter i befolkningsstrukturen. Enligt uppgifter från 2024 är andelen personer över 65 år i Finland 23,4 procent av hela befolkningen. Fram till år 2030 väntas andelen personer över 65 år stiga till 26 procent. Detta utmanar inte bara servicestrukturen utan också vårt finansieringssystem. Det är ofta just i kommuner där de ekonomiska förutsättningar försvagas som de äldres relativa andel av befolkningen ökar. 

Debatten under vårdreformen rörde sig om frågor där de äldres roll som kommuninvånare inte beaktades tillräckligt väl: en stor del av servicen som de äldre behöver produceras av välfärdsområdena. Men ingen flyttade till välfärdsområdet. Vi lever och bor fortfarande i kommuner. Kommunernas roll har i sin tur förändrats till att i högre grad betona fritidstjänster och förebyggande välfärdsarbete.  Nya kontaktytor bildades mellan kommunerna och välfärdsområdena. Rollerna håller fortfarande på att utformas. Det väsentliga är att rollerna och uppdragen är genomtänkta i samarbete och inte bara något man halkat in i. På samma sätt som i fråga om barn och unga främjas de äldres välfärd i växelverkan med organisationer, församlingar, företag och andra lokala aktörer. De är oersättliga som kommunernas partner.

Det är inte likgiltigt hur vi skottar gatorna, möjliggör pensionärsrabatter och smidig mobilitet eller lindrar ensamhet bland äldre. Många äldre är entusiastiska konsumenter av kulturtjänster och de använder kommunala simhallar, gym och motionsslingor. Det är ofta de äldre som skidat mest i kommunens skidspår. De är också aktiva samhällsmedlemmar, familjens stöttepelare och föreningsaktiva. 

Under en studie- och intressebevakningsresa till Bryssel nyligen bekantade vi oss med aktuella socialpolitiska frågor i Europeiska unionen. Fram till år 2040 beräknas andelen äldre växa till 28 procent i EU. Oundvikligen uppstod tanken om gemensamma europeiska utmaningar och möjliga lösningar: hela vår världsdel åldras, kan vi lösa problemen på lokal nivå? Även om våra servicesystem är olika är alla äldre européer i första hand kommuninvånare. I diskussionerna lyftes också fram rättviseprincipen mellan generationerna som hänger starkt samman med den sociala hållbarheten: ju mer vi ser de äldre som en strategiskt viktig grupp, dess bättre ser vi deras livskraft och möjligheter som vi för vidare till kommande generationer. Att skapa motsättningar mellan generationerna leder ingen vart. De äldre bidrar i bästa fall med kontinuitet, kvarhållningskraft och balans i samhället, något som vår hektiska livsstil saknar.

De äldre möter i stort sett samma utmaningar som andra befolkningsgrupper, men med vissa skillnader, som till exempel inom hälsa och delaktighet. Även om åldrandet är individuellt har alla behov av att bli sedda, få service på sitt modersmål och känna att de har sin plats i samhället. Att någon är intresserad av din livshistoria, frågar hur det står till och hjälper i små vardagliga situationer är delad mänsklighet och en styrka att värna om i de europeiska demokratierna. De äldre har mycket att ge också i denna framtidsdiskussion –  är vi beredda på dialogen och på att ta emot mer storslagna idéer än vi hade väntat oss? 

Vi behöver dessutom större förståelse för att de äldre är en alltmer heterogen grupp. De talar tiotals språk, de representerar många olika etniska grupper, samt sexuella minoriteter. Samtidigt måste vi inse att seniora invånare kan ha olika handikapp som begränsar deras rörlighet, utsätter dem för diskriminering och ökar ensamheten. De varierande behoven ställer också allt högre krav på att tillhandahålla kommunens tjänster på ett mångsidigt sätt. 

År 2026 kommer Kommunförbundet att allt oftare lyfta fram frågor som är viktiga för de äldre, och tillsammans med kommunerna ska vi se på kommunernas roller och ansvar, kontaktytorna med välfärdsområdena, samt vilka utmaningar som behöver lösas med tanke på den demografiska förändringen. Vi behöver ständigt mer kunskap om frågor som är viktiga för de äldre – låt oss slå ihop våra kloka huvuden. Gissningsvis kommer frågor som gäller de äldre inte att lämnas obeaktade i det kommande regeringsprogrammet. 

Vi kan också välja en annan synvinkel och fokusera på möjligheterna som finns: mera livserfarenhet, lokalkännedom, livsvisdom och perspektiv? Vi kunde se de seniora invånarna som en mångsidig resurs och styrka. De olika åldersgruppernas särskilda drag och att tillgodose specialbehoven kunde bli kommunens strategiska resurs, kommunens seniorkompetens. 

Det vi måste lösa nu är frågan om hurdant servicelöfte vi kan ge i olika stora kommuner när demografin förändras, och vad lösningen förutsätter ur de äldres synvinkel. I stället för nya uppgifter ska vi försöka lyfta fram det förebyggande arbetets betydelse. En alldeles utmärkt möjlighet för detta öppnas genom det parlamentariska arbete som Kommunförbundet efterlyst, ett arbete som sträcker sig över regeringsperioderna.