Trafik 12-planen överför statens kostnadsansvar på kommunerna – planen måste ses över

Riksdagen behandlar för närvarande statsrådets redogörelse om den riksomfattande Trafik 12-planen. Ur kommunernas synvinkel är planens uppgift att förtydliga statens vilja och prioriteringar i utvecklingen av trafiksystemet.

Finansieringen bör vara långsiktig och förutsägbar. I Trafik 12-planen finns det dock på många punkter en risk för att kostnader och ansvar fortsättningsvis överförs på kommunerna.

Statens trafikansvar ska kvarstå hos staten för att trygga den ekonomiska bärkraften och investeringsförmågan i kommunerna. Samarbete mellan kommunerna och staten och gemensamma projekt behövs för att trafiken och transporterna ska fungera och försörjningsberedskapen tryggas. Kommunerna ska ändå inte behöva täcka underskotten i statens finansiering.

Den knappa finansieringen ökar trycket på kommunernas betalningsandelar i statliga projekt

Finansieringen av bastrafikledshållningen ökas från och med 2030, men redan före det måste det eftersatta underhållet åtgärdas. Samtidigt minskar finansieringen för utveckling av trafikledsnätet på 2030-talet till en alltför för låg nivå. Statens andel av utvecklingsinvesteringarna i MBT-avtalen är också helt otillräcklig för behoven i sju MBT-stadsregioner. 

Ansvarsfördelningen inom väghållningen får inte fördunklas

Statens trafikmyndigheter föreslår att kommunerna omvandlar landsvägar med låg trafik till enskilda vägar eller till och med gator som kommunerna ansvarar för. Kriterierna i lagstiftningen för de administrativa klasserna är ändamålsenliga, och kommunen förvaltar gatunätet endast i detaljplaneområden. Staten ska även i fortsättningen ansvara för underhållet av sitt vägnät – även på lägre nivåer.

Det behövs mer statligt stöd för enskilda vägar, inte obligatoriskt kommunalt delägande

För närvarande pågår en bedömning av huruvida kommunen kan åläggas att bli delägare i en enskild väg. Kommunerna är delägare i vägar redan nu i synnerhet på basis av fastighetsinnehav, såsom lagen förutsätter.

Kommunerna stöder enskilda vägar med närmare 40 miljoner euro per år, medan statens understöd för enskilda vägar är något under sju miljoner euro per år. Vid skötseln av enskilda vägar bör prioriteringen vara att höja nivån på de statliga stöden, inte att peta i kommunernas självstyrelse. 

Kommunalt understöd för enskilda vägar, bruksavgifter och avtal fungerar i många praktiska situationer bättre än obligatoriskt delägande utan innehav.

Bra mål för utvecklingen av kollektivtrafiken, men inget effektivt stöd

De statliga stöden för kollektivtrafiken i stadsregionerna samt för gatunätets gång- och cykelinfrastruktur i kommunerna har minskat för mycket. Trafik 12-planen innehåller inget effektivt stöd för åtgärder som gör hållbara alternativ mer attraktiva, ger hälsofördelar eller hjälper kommunerna att tillhandahålla kollektivtrafik till ett rimligt pris.

Staten ansvarar för anskaffningen av regional busstrafik utanför stadsregionerna, men servicen är kroniskt underfinansierad och stöder sig i allt högre grad på kommunernas betalningsandelar. Trafiken mellan centralorter försämras när staten inte sköter sin andel.

Konkurrensutsättningen av den persontågstrafik som staten köper och säkerställandet av en konkurrensneutral verksamhetsmiljö förutsätter betydande tilläggsfinansiering av staten. I Trafik 12-planen bedöms finansieringsbehovet vara mindre än i Traficoms utredning från 2025. Realistiska förberedelser måste göras för att områdenas och centralorternas tillgänglighet med tåg inte ska försämras på 2030-talet.

Flygplatser och rastplatser kräver ett tydligt ansvar

Rast- och laddningsplatser för den tunga fjärrtrafiken är en förutsättning för att logistiken ska fungera. Staten ska ta ansvar för att finansiera och föra saken framåt. Kommunernas roll är att möjliggöra platser genom planläggning, ofta på privat mark. Vi ser inga grunder för den riksomfattande kostnadsfördelningsmodell som Trafik 12-planen föreslår ska bildas.

Flygplatserna är strategiska för livskraften och försörjningsberedskapen. Enligt Trafik 12-planen ska staten tillsammans med andra aktörer definiera nationellt viktiga flygplatser. Beslut om eventuella ändringar i strukturen fattas separat. Ansvaret för flygplatserna bör inte läggas på städerna, och när man definierar nationellt viktiga flygplatser bör man inte överbetona den operativa lönsamheten hos Finavia, ett statligt bolag med specialuppgifter.

Inkomsterna från utsläppshandeln och EU-finansieringen bör styras effektfullt

Handeln med utsläppsrätter inom transportsektorn som utvidgas år 2028 ger Finland årliga auktionsintäkter på hundratals miljoner euro. Inkomsterna ska styras till att påskynda övergången till fossilfria drivmedel inom transportsektorn och främja hållbar mobilitet. De får inte försvinna i en icke öronmärkt budget. 

Med tanke på finansieringen av trafiken är det också viktigt att EU:s framtida finansieringsinstrument kan utnyttjas för Finlands behov, inklusive det transeuropeiska vägnätet TEN-T. Kommunförbundet har arbetat för att bland annat åtminstone TEN-T-stomnätet och urbana knutpunkter vid sidan av militär rörlighet och gränsöverskridande projekt ska återinföras i tillämpningsområdet för finansieringsinstrumentet för ett sammanlänkat Europa (CEF). 

Skatte- och finansieringsreformen för transporter har försenats

Elektrifieringen och den förbättrade energieffektiviteten minskar skatteunderlaget. Beskattningen bör inte bara stödja ekonomin utan också klimatmålen och de sociala målen. Städernas och kommunernas klimatmål kan uppnås endast om också staten använder sina styrmedel effektivt. En lösning är att i högre grad bygga beskattningen och finansieringen på avgifter som baserar sig på användning och läge.

Statens trafikförvaltning har eftersträvat finansiering från kommunerna för trafikledsinvesteringar enligt principen om att ”den som drar nytta betalar”. Men i synnerhet när det gäller stora utvecklingsprojekt är det dock inte möjligt att entydigt kalkylera nyttan för kommunen eller staten. Dessutom bör det beaktas att markanvändningen i kommunerna inte genererar vinst ens i stora städer.

Inom transportpolitiken bör man framskrida utan att föra över ansvaret: kommunerna ska sköta sina egna uppgifter och staten sina, medan mer fungerande samarbets- och avtalsmodeller är bra för samhället och samhällsekonomin.