Borde vi sluta tala om kriskommuner?

Kriskommunsförfarandet behövs, men vi pratar för lite om tiden före krisen. När en kommun klassas som kriskommun är problemen sällan nya, och möjligheterna att påverka utvecklingen är redan begränsade. Därför borde diskussionen i högre grad handla om tidiga signaler än om sena ingripanden.

När en kommun redan befinner sig i en ekonomisk kris är vi för sent ute. Vid kris är handlingsutrymmet litet och möjligheterna få. Underskotten har vuxit, investeringar har skjutits fram, servicen är pressad och utrymmet att anpassa verksamheten på ett planerat sätt har så gott som försvunnit. Därför måste vi sluta fokusera på kriskommunsförfarandet, vända på perspektivet och i stället lägga tyngdpunkten vid hur vi undviker kriser och ingriper i ett betydligt tidigare skede.

Hur identifierar vi kommuner som är på väg mot en ekonomiskt eller verksamhetsmässigt ohållbar situation innan problemen blivit allvarliga?

Problemen i en kommun uppstår sällan över en natt. Bakom dem finns ofta en utveckling som pågått en längre tid: befolkningsstrukturen och skattebasen förändras, kostnadsstrukturen blir allt tyngre, investeringar och skulder ökar och nödvändiga politiska beslut skjuts upp.

De nordiska länderna har valt olika sätt att hantera kommuner med ekonomiska problem. 

• Norge har genom något de kallar ROBEK (Register om betinget godkjenning og kontroll) skapat en tydlig kontrollmodell. 
• Sverige betonar kommunens eget ansvar för god ekonomisk hushållning och ekonomisk balans. 
• Danmark kombinerar ekonomisk styrning med en kommunstruktur som efter kommunreformen består av betydligt större kommuner.
• Finland har ett särskilt utvärderingsförfarande när kommunens ekonomiska situation blivit tillräckligt svår.

Skillnaderna är intressanta, men den viktigaste lärdomen är att vi inte bara borde fokusera på vad som händer när problemen redan blivit allvarliga och krisen har blivit ett faktum. Vi behöver i stället bli bättre på att identifiera utvecklingen tidigare och reagera medan kommunen fortfarande har ett reellt handlingsutrymme.

”Förfarande för tidig ekonomisk dialog”

Vi kan knappast ersätta kriskommunsförfarandet helt men behöver flytta fokus och skapa ett ”förfarande för tidig ekonomisk dialog”. Ett förfarande som inleds betydligt tidigare än när mätarna redan ”lyser rött” på alldeles för många nyckeltal och krisen är ett faktum. 

Förfarandet skulle inledas redan när de första varningslamporna lyser gula inom några verksamhetsområden i kommunen.

Vi måste identifiera de mätare och kriterier som behövs för att bedöma när ett förfarande för tidig ekonomisk dialog ska inledas.

Jag tror att Finland borde överväga en modell där vi tydligare skiljer mellan tidiga varningssignaler och ett lagstadgat ingripande vid kris. Dagens ekonomiska kriterier behövs fortfarande men de borde kompletteras med ett perspektiv som bättre identifierar riktningen och kommunens förmåga att korrigera den i ett tidigare skede.