Vad har vi uppnått med kommunernas satsningar på utbildningen?

Tisdagens Pisa-resultat var nedslående, men överraskade inte. Alltför många unga i Finland går vidare från den grundläggande utbildningen till andra stadiet med alltför svaga färdigheter, trots att kommunerna varje år använder 11,5 miljarder euro på småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning.

Enligt Pisa-resultaten har skillnaderna mellan eleverna ökat över tid. I ett Finland med krympande årskullar och betungande sparkrav inom de offentliga finanserna har vi inte råd med att en del av vår framtida arbetskraft – dvs. den befolkningsgrupp som är allra viktigast för kommunernas ekonomiska hållbarhet – faller av vagnen redan när grundskolan avslutas.

Realism i många kommuner i Finland: antalet barn minskar och kostnaderna per enhet ökar 

Figur 1 visar utvecklingen mellan åren 2012 och 2025 i fråga om kostnaderna per barn, skolans personalstyrka, antalet barn, inlärningsresultaten och de ungas framtidstro. Kostnaderna per enhet har indexerats till 2012 års prisnivå med användning av prisindexet för basservice. I skolans personalstyrka ingår lärare, skolgångshandledare, skolkuratorer, skolcoacher och studiehandledare.

Från 2012 till 2025 har antalet barn i grundskoleåldern (7–15 år) på nationell nivå hållits relativt oförändrat, cirka 525 000–555 000 barn. I flera kommuner håller dock antalet barn och unga redan på att minska, och till följd av det har minskningen av servicebehovet i dessa kommuner redan påverkat besluten om tjänsternas omfattning och nätverket av tjänster. Antalet 0–6 åringar har under granskningsperioden minskat från 422 000 till 329 000 på nationell nivå.

Under granskningsperioden har antalet vuxna som arbetar med barn i skolorna ökat med mer än en femtedel, från 54 000 till 65 000. Enligt KT har bland annat antalet skolgångshandledare och skolgångsbiträden samt specialklasslärare ökat särskilt mycket, med mer än en tredjedel, under perioden 2014–2024. Lönerna för den personal som arbetar i skolorna och daghemmen samt fastighetskostnaderna står för den största delen av utbildningskostnaderna.

Kommunernas utgifter per barn har ökat från år 2012 till 2025 på alla utbildningsnivåer – såväl inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen som inom den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen. Ökningen har varit störst inom småbarnspedagogiken, +59 procent. Denna ökning förklaras av att en allt större del av barnen under 6 år deltar i småbarnspedagogiken. I den grundläggande utbildningen har kommunerna under de senaste 13 åren ställts inför ett antal nya krav på att lösa det nationella problemet med försämrad jämställdhet och sjunkande inlärningsresultat. Detta har också medfört att kostnaderna per enhet för den grundläggande utbildningen ökat med 17 procent.

Som mått på utbildningens resultat används i analysen resultaten för läsförmåga i Pisa-undersökningen, som publicerades 8.9.2026, samt andelen optimistiska svar av alla svar på variabeln ”Hur ser du på din framtid?” i Ungdomsbarometern 2025 från Statens ungdomsråd.

Inte bara hur mycket pengar som används eller hur många vuxna som anställs, utan vad pengarna åstadkommer

Min oro gäller den utveckling som framgår av figur 1, där de olika variablerna går isär och ”krokodilens gap” öppnar sig åt höger, alltså obalansen mellan kommunernas satsningar, servicebehovet och det resultat som uppnåtts med de medel som använts. 

Mätt per barn är kommunernas satsningar på fostran och utbildning större än tidigare. Detta trots att kommunernas statsandelar har skurits ned och basfinansieringen därmed har försvagats redan av flera regeringar. Kommunernas egna skatteinkomster står alltså för en större andel av finansieringen av bildningstjänsterna.

I dag arbetar fler vuxna i skolorna än tidigare. Enligt KT arbetade 2,0 vuxna per 20 barn i skolorna år 2012, medan relationstalet var 2,4 år 2025. Även om det i många kommuner finns färre barn än tidigare, har skolornas personal inte minskat under granskningsperioden, utan tvärtom. Detta har lett till att man minskat på gruppstorlekarna i många kommuner. 

Samtidigt som kommunernas satsningar per barn har ökat, har Pisa-resultaten i matematik, läsförståelse och naturvetenskap försämrats och ungdomarnas syn på sin egen framtid blivit mer pessimistisk.

Vad har vi uppnått med kommunernas ökade satsningar på utbildningen?

Kloka beslut kan bara fattas med bättre information om tjänsternas effekter

Det är viktigt att jämföra nyttan och kostnaderna, särskilt när resurserna är knappa. Det är också viktigt att bedöma alternativkostnaderna. Bedömningen av kostnadseffekterna är särskilt viktig i verksamheter som småbarnspedagogik och utbildning, som huvudsakligen produceras med offentliga skattemedel.

Vad har man åstadkommit med en årlig satsning på över elva tusen miljoner euro på småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning? Används resurserna på bästa möjliga sätt i dag? 

Om pengarna inte användes på samma sätt som nu, skulle då samma belopp, allokerat på ett annat sätt, ge bättre kunskaper i matematik, läskunnighet och naturvetenskap eller ge mer okuvliga och ihärdiga barn och unga som ser mer optimistiskt på framtiden? 

Om kommunerna använde mindre pengar än i dag till fostran och utbildning, skulle vår kunskapsnivå då vara ännu lägre, eller skulle vi ha kunnat uppnå den nuvarande nivån med mindre satsningar? 

Att fastställa resultaten av fostran och utbildning är en mer komplex fråga än framtidstro, Pisa-resultat eller inlärningsresultat i allmänhet, vilket även ETLA konstaterat i sin rapport om produktivitetsmätning i februari. Det är dock viktigt att en utvärdering av de kommunala tjänsternas effekter görs och att den utvecklas.Skolan är den viktigaste sociala gemenskapen för de unga och en enorm mängd av kommunernas skattefinansiering går till utbildning varje år. 

Att utveckla mätningen av effekter och att bättre utnyttja befintliga data är också nyckeln till att förbättra kommunernas produktivitet, vilket utan tvekan kommer att behövas under kommande regeringsperioder med tanke på det rådande trycket på anpassning av de offentliga finanserna och den minskande och åldrande befolkningen i Finland. För detta erbjuder Kommunförbundet stöd till kommunerna i form av programmet Smart kommunproduktivitet.

Resursökningen har inte automatiskt vänt Pisa-resultatens riktning

Kostnadsmedvetenheten måste förbättras, effekterna börja utredas och allokeringen av de knappa resurserna granskas i varje kommun. Den nationella lagstiftningen måste stödja en flexibel användning och sammanslagning av information. 

Nu verkar det nämligen som om ökningen av antalet vuxna i skolorna, de större satsningarna i euro per barn och minskningen av gruppstorlekarna inte automatiskt har stoppat försämringen av Pisa-resultaten. Vad är orsak och vad är verkan? Vi behöver forskning för att fastställa orsakssambandet.

Är det så att extra resurser inte gör någon skillnad, att resurserna är felriktade eller att vi helt enkelt inte vet tillräckligt om effekterna?

Vad borde kommunens pengar åtminstone räcka till? Används kommuninvånarnas pengar på det mest effektiva sättet just nu? 

Vad vet vi egentligen om effekterna av de belopp som används för fostran och utbildning? Ger utbildningen eventuellt upphov till sådana kunskaper och färdigheter som de nuvarande mätmetoderna inte alls kan identifiera?

För att den kommunala ekonomin ska vara långsiktigt hållbar måste kommunerna kunna minska kostnaderna för fostran och utbildning när servicebehovet, dvs. antalet barn, minskar. Detta är särskilt viktigt i kommunerna när en allt större andel av skattebetalarna går i pension och kommunernas skatteinkomster minskar. Den kommunala ekonomin måste vara i balans. Till skillnad från staten kan kommunen inte ha ett permanent underskott.

Kraven på ökade resurser för utbildning måste baseras på forskning, inte på övertygelser eller antaganden. Det är lämpligt att anställa mer personal eller öka andra resurser endast i de fall och på de områden där det är vetenskapligt belagt att en ökad finansiering ger önskade effekter på inlärningsresultaten eller andra mål som man eftersträvar genom utbildningen. 

Tänk om de 11,5 miljarder som kommunerna använder för småbarnspedagogik och grundläggande utbildning är helt tillräckliga, men man borde kunna åstadkomma mer och uppnå mer verkningsfulla resultat med dessa medel?