Cirkulär 15/2021, 18.10.2021, Tuula Kock, Annika Korpela, Sami Uotinen, Ellen Vogt

Social- och hälsovårdstjänster för personer som vistas i kommunen utan laglig uppehållsrätt

I detta cirkulär beskrivs kommunens eller samkommunens organiseringsansvar i fråga om social- och hälsovårdstjänster för personer som vistas i kommunen utan lagligt uppehållstillstånd. Det här cirkuläret behandlar inte tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster för asylsökande, om vilket det finns ett särskilt cirkulär 14/2021, och inte heller social- och hälsovårdstjänster för personer som fått uppehållstillstånd, då åtgärder som gäller dessa tjänster hör till integrationen.

Närmare upplysningar:

E-postservice: soster@kommunforbundet.fi

Tuula Kock, sakkunnigläkare (hälso- och sjukvård)
Annika Korpela, jurist
Sami Uotinen, ledande jurist
Ellen Vogt, specialsakkunnig, (utkomststöd och boendeservice)

Detta cirkulär ersätter cirkulär 6/2016, Social- och hälsovårdstjänster för asylsökande på flyktingförläggningarna och kommunernas roll. I detta cirkulär beskrivs arbetsfördelningen mellan kommunerna och flyktingförläggningarna i tillhandahållandet och produktionen av social- och hälsovårdstjänster för asylsökande. Frågor som gäller ensamkommande minderåriga asylsökande behandlas som en separat punkt.

De viktigaste begreppen i anslutning till temat

Uppehållsrätt

Bestämmelser om laglig vistelse finns i 40 § i utlänningslagen (301/2004).

vistelse med uppehållstillstånd som beviljats av en finsk myndighet,
vistelse utan uppehållstillstånd i högst tre månader, om utlänningen kommer från en stat av vars medborgare inte krävs uppehållstillstånd,
vistelse utan visum i högst tre månader inom en period av sex månader räknat från inresan till Schengenområdet, om utlänningen kommer från en stat av vars medborgare inte krävs visum,
vistelse med Schengenvisum i högst tre månader inom en period av sex månader räknat från inresan,
vistelse med en Schengenstats nationella visum i högst tre månader räknat från visumets första giltighetsdag, (20.7.2012/449)
vistelse i högst tre månader med uppehållstillstånd som beviljats av en Schengenstat, samt (20.7.2012/449)
vistelse under pågående, i 52 b § avsedd betänketid i fråga om ett offer för människohandel och en i 52 d § avsedd tredjelandsmedborgare som vistats och arbetat olagligt i landet. (20.7.2012/449)

En utlänning får lagligen vistas i landet under den tid som ansökan behandlas tills ärendet har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft eller tills ett verkställbart beslut har fattats om att utlänningen ska avlägsnas ur landet.

En person som söker internationellt skydd (i talspråket asylsökande) är en utlänning som ansökt om internationellt skydd i enlighet med 95 § i utlänningslagen. Det gamla begreppet asylsökande har i lagstiftningen 1.9.2011 ersatts med termen person som söker internationellt skydd.

Invandrare är en utlänning som flyttat till Finland och som vistas i landet med ett tillstånd som beviljats för annat än turism eller därmed jämförbar kortvarig vistelse eller vars uppehållsrätt har registrerats eller som har beviljats uppehållskort. En asylsökande blir invandrare när han eller hon beviljas asyl och får uppehållstillstånd.

En person som får tillfälligt skydd är en utlänning som får skydd med stöd av 109 § i utlänningslagen. Personen kan inte tryggt återvända till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland på grund av att en väpnad konflikt eller någon annan våldssituation eller en miljökatastrof har lett till massflykt från landet eller dess närområden. För att tillfälligt skydd ska kunna ges förutsätts att skyddsbehovet kan bedömas bli kortvarigt. Det tillfälliga skyddet varar sammanlagt högst tre år.

En person som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt är en person som saknar rätt att vistas i Finland enligt utlänningslagen. Bestämmelser om laglig vistelse finns i 40 § i utlänningslagen.

En person som fått ett negativt asylbeslut och som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt är en asylsökande vars avslag på asylansökan har vunnit laga kraft eller en person som har fått ett verkställbart beslut om avlägsnande ur landet och vars rätt till mottagningstjänster har upphört.

En papperslös person.Papperslös person definieras inte i lagstiftningen, utan det är en allmän term som omfattar både personer som har uppehållsrätt och personer som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt. En person är inte automatiskt papperslös om han eller hon inte har en hemkommun eller en sjukförsäkring i Finland. Med papperslösa avses inte i det här sammanhanget personer som vistas i Finland på en kortvarig turist- eller affärsresa (3 mån.). Med en papperslös person avses i allmänhet:

En person som vistas i landet utan uppehållstillstånd och som inte kommit från en EU- eller EES-stat eller Schweiz (och som saknar försäkringsskydd för eventuell sjukdom eller sjukvård). Personens uppehållstillstånd har gått ut eller personens ankomst till/vistelse i landet är olaglig enligt utlänningslagen.
En person som i studiesyfte eller av annan orsak kommit till Finland från ett annat land än en EU- eller EES-stat eller Schweiz. Personen har fått uppehållstillstånd på basis av en privat sjukförsäkring, men försäkringsskyddet har gått ut eller är inte tillräckligt täckande.
En person som kommit från ett annat land än en EU- eller EES-stat eller Schweiz och vars ärende i fråga om hemortsrätten fortfarande behandlas eller är oklart.
EU-medborgare som vistas i landet lagligt men som inte har ett försäkringsskydd för eventuell sjukdom eller sjukvård (t.ex. romer från Rumänien och Bulgarien).

Migrationsverket (ofta också Migri i talspråket) svarar för driften av statliga förläggningar och flyktingslussar samt beslutar om inrättande och nedläggning av dem och om deras verksamhetsställen. Migrationsverket sköter styrningen och planeringen samt övervakningen av mottagningsverksamheten i praktiken. Migrationsverket avtalar om inrättande och nedläggning av förläggningar och om deras verksamhetsställen med kommuner, samkommuner, andra offentligrättsliga samfund eller privata sammanslutningar eller stiftelser.

En förläggning är en plats där personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd registreras och ofta också inkvarteras, och där det ordnas mottagningstjänster för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Grupphem och enheter för stödboende som är avsedda för minderåriga asylsökande är också förläggningar. En asylsökande som är registrerad vid en förläggning kan också inkvarteras i privat inkvartering.

Statlig ersättning för social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls av kommunen

Syftet med den statliga ersättningen är att med statens medel ersätta

vårdkostnader inom den offentliga hälso- och sjukvården, när vård har getts en person som inte har hemkommun i Finland eller som har hemkommun i Finland men för vars kostnader för sjuk- och moderskapsförmåner ansvaret ligger hos en annan stat som tillämpar EU-lagstiftningen
de kostnader för brådskande socialservice som en kommun eller samkommun haft när den som nödvändig omsorg har gett mat, mediciner eller tillfällig boendeservice till en person som fått avslag på sin asylansökan och vars mottagningstjänster har upphört.

Rätt till mottagningstjänster för personer som fått avslag på sin asylansökan

Enligt 14 a § i mottagningslagen (746/2011) får en person som söker internationellt skydd mottagningstjänster med stöd av mottagningslagen i regel fram till dess att personen antingen får uppehållstillstånd eller avslag på sin ansökan och avlägsnar sig ur landet. Om en ansökan om internationellt skydd avslås beslutar man samtidigt om avvisning eller deportering av personen. Personen avlägsnas ur landet om han eller hon påträffas i landet olagligt eller inte har beviljats tillstånd som berättigar till vistelse i landet. I fråga om vissa personer kan det dock uppstå en situation där en person trots ett lagakraftvunnet beslut inte kan återsändas till sitt hemland på grund av avsaknad av mottagande myndigheter.

Hur länge mottagningstjänster tillhandahålls i situationer där sökanden får avslag på sin asylansökan varierar från fall till fall. För en asylsökande som inte gör en ansökan om assisterad frivillig återresa tillhandahålls mottagningstjänster i regel i högst 30 dagar från det att beslutet om avlägsnande ur landet har blivit verkställbart och polisen har informerat förläggningen om att avlägsnandet inte kan verkställas genom myndighetsåtgärder. Om en assisterad återresa däremot trots ansökan inte har genomförts eller om ansökan om assisterad återresa har återtagits, upphör tillhandahållandet av mottagningstjänster senast 90 dagar efter det att ansökan gjordes. Om personen inte lämnar landet frivilligt och han eller hon inte kan avlägsnas ur landet genom myndighetsåtgärder, upphör rätten till mottagningstjänster även om personen fortfarande vistas i landet. Detta gäller inte barn som kommit ensamma till landet utan vårdnadshavare.

Frivilligt återvändande

Stödet för frivillig återresa baserar sig på bestämmelserna i Europeiska unionens s.k. återvändandedirektiv (2008/115/EG), där det betonas att system för frivilligt återvändande är primära och att frivilligt återvändande bör gynnas i stället för återsändande. Enligt direktivet ska medlemsstaterna ge ökat bistånd och rådgivning för frivilligt återvändande och utnyttja de finansieringsmöjligheter som Europeiska återvändandefonden erbjuder för detta ändamål.

Den nationella tillämpningen av direktivet har i Finland införts i utlänningslagen. Enligt 147 a § i utlänningslagen ska det i ett avvisnings- eller utvisningsbeslut fastställas en tidsfrist inom vilken en tredjelandsmedborgare frivilligt kan avlägsna sig ur landet. Bestämmelser som hänför sig till frivilligt återvändande finns också i 31 § och 14 a § i mottagningslagen. Närmare bestämmelser om innehållet i stödet för frivilligt återvändande finns i Inrikesministeriets förordning om bidrag för frivillig återresa (1278/2018).

För personer som fått avslag på sin asylansökan försöker man i första hand organisera en frivillig återresa inom en fastställd tidsfrist. Stödet för frivillig återresa inbegriper resekostnader samt bidrag för återintegration i hemlandet. Stödet beviljas och ordnas av Migrationsverket. Internationella migrationsorganisationen IOM, som är Migrationsverkets samarbetspartner, kan ta hand om researrangemangen för den återvändande och bistå honom eller henne på flygplatsen under återresan. Personen har rätt att få information om stödet och möjligheten att återvända, så att han eller hon kan välja att återvända till hemlandet i stället för att vistas olagligt i Finland.

I möten med personer som fått avslag på sin asylansökan och som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt hör det till kommunens allmänna rådgivnings- och handledningsskyldighet att erbjuda handledning och information om stödet för frivillig återresa. Avsikten är att erbjuda en bestående lösning i en situation där personen saknar uppehållsrätt. Mer information om stödet för frivillig återresa kan begäras av Migrationsverkets mottagningsenhet per e-post på adressen return@migri.fi. Migrationsverket kan också sända broschyrer om frivillig återresa till kommunen för utdelning. Dessa broschyrer kan begäras på nämnda e-postadress.

Hälsovårdstjänster för personer som vistas i kommunen utan laglig uppehållsrätt

Brådskande sjukvård

50 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) ska brådskande sjukvård ges till den patient som behöver det oberoende av hans eller hennes uppehållsrätt. Motsvarande bestämmelse finns också i 3 § i lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989).

Med brådskande vård avses:

omedelbar bedömning och vård som krävs vid akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Detta gäller fall där behandlingsstarten inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras.
brådskande mun- och tandvård, mentalvård, missbrukarvård och psykosocialt stöd.

Patientens behov av brådskande vård avgörs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Det är fråga om en medicinsk bedömning som baserar sig på patientens hälsotillstånd och nationell vårdpraxis. En person som saknar uppehållstillstånd och hemkommun i Finland faktureras för kostnaderna för den brådskande vården till fullt belopp.

Kommunen är inte skyldig att ordna icke-brådskande offentliga hälso- och sjukvårdstjänster för personer som vistas i Finland utan laglig uppehållsrätt. Kommunen kan dock genom eget beslut också erbjuda icke-brådskande hälsovårdstjänster för personer som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt.

Läs mer i SHM:s uppdaterade Kommuninfo 2/2017: Rekommendationer till kommunerna om brådskande social- och hälsovård för personer som fått avslag på sin asylansökan och som vistas olagligt i landet.

Statlig ersättning till den offentliga hälso- och sjukvården

Folkpensionsanstalten ersätter av statens medel de kostnader en kommun eller samkommun har för den offentliga hälso- och sjukvårdens tjänster till fullt belopp, när sådan brådskande vård som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen har getts en person som inte har hemkommun i Finland och vars vårdkostnader inte har kunnat tas ut enligt 1, 2 och 13 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992). Om det för vården inte tas ut kostnader hos personen, kan statlig ersättning inte fås. Med uttagande av kostnader avses att servicetagaren som saknar hemkommun faktureras för tjänsten. Den statliga ersättningen baserar sig på 20 § i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013). Ersättning för andra kostnader än kostnader för brådskande vård kan inte sökas av statens medel.

Mer information om det ersättningssystem som Folkpensionsanstalten upprätthåller och om ansökan om statlig ersättning samt ansökningshandlingarna finns på Folkpensionsanstaltens webbplats.

Socialservice för personer som vistas i kommunen utan laglig uppehållsrätt

Brådskande och nödvändig socialvård

Enligt 12 § 1 mom. i socialvårdslagen (1301/2014) har alla som vistas i en kommun rätt att i brådskande fall få socialservice som baserar sig på hans eller hennes individuella behov, så att hans eller hennes rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. Kommunen ska alltid individuellt bedöma behovet av nödvändig och brådskande socialvård för den som ansöker om socialservice samt tillhandahålla socialvårdstjänster som motsvarar behovet på det sätt som föreskrivs i socialvårdslagen eller i annan speciallagstiftning inom socialvården. I 2 mom. i bestämmelsen framgår det också att det i lagen om utkomststöd (1412/1997) föreskrivs separat om beviljande av utkomststöd. Behovet av brådskande socialvård tillgodoses i allmänhet enligt vedertagen tillämpningspraxis antingen med stöd av lagen om utkomststöd (1412/1997) eller/och socialvårdslagen (1301/2014).

Rätt till utkomststöd har enligt 2 § i lagen om utkomststöd var och en som är i behov av stöd och inte kan få sin utkomst genom förvärvsarbete eller på något annat sätt som anges i bestämmelsen. Lagen om utkomststöd innehåller inga uttryckliga bestämmelser om rätten till utkomststöd för personer som vistas tillfälligt i landet eller som i förhållande till utlänningslagstiftningen vistas olagligt i landet. Med hänsyn till att utkomststödet är det sista alternativet och med beaktande av 19 § i grundlagen (731/1999), utsträcker sig rätten till brådskande och nödvändigt utkomststöd också till personer som vistas tillfälligt i landet eller utan laglig uppehållsrätt om personen eller familjen är i behov av stöd och inte kan få sin försörjning på något annat sätt som nämns i lagen. Också grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 26/2010) när mottagningslagen stiftades konstaterat att personer som inte längre omfattas av mottagningssystemet inte går miste om sin rätt att få oundgänglig och brådskande försörjning i enlighet med 19 § 1 mom. i grundlagen. Samtidigt har utskottet konstaterat att personer i en nödsituation kan ty sig till brådskande och nödvändigt stöd enligt lagen om utkomststöd (14 § 3 mom. vid tidpunkten för givandet av utlåtandet om lagen om utkomststöd; de sista meningarna i de nuvarande 14 a § 1 och 2 momenten samt 14 § 3 mom.).

Därtill har riksdagens biträdande justitieombudsman Maija Sakslin i sitt avgörande 18.12.2015 (JO-avgörande Dnr 4096/4/14) (på finska). konstaterat att en persons ansökan om utkomststöd inte kan avslås enbart med anledning av att personen saknar permanent uppehållsrätt i Finland. Vidare anser Sakslin att om en person saknar ett dokument som påvisar permanent uppehållsrätt (registreringsintyg eller ett intyg över permanent uppehållsrätt för en medborgare i ett EU-EES-land och för övriga utlänningar uppehållstillstånd) betyder det inte att personen kan anses vistas tillfälligt i kommunen eller endast ha rätt till brådskande utkomststöd. Vistelsens verkliga karaktär och den sökandes behov av stöd samt andra förutsättningar för beviljandet av utkomststöd bör utredas individuellt för varje sökande, vid behov genom att be den sökande ge en tilläggsutredning.

Uppgiftsfördelningen mellan kommunen och FPA inom socialservicen för personer som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt

Behörigheten att verkställa utkomststöd har fördelats mellan FPA och kommunerna så att FPA beviljar grundläggande utkomststöd och kommunerna kompletterande och förebyggande utkomststöd.

Enligt 14 § i lagen om utkomststöd förutsätter beviljandet av kompletterande och förebyggande utkomststöd att sökanden har meddelats ett beslut om grundläggande utkomststöd av Folkpensionsanstalten. I 3 mom. finns en undantagsbestämmelse enligt vilken kommunen för att trygga brådskande och nödvändig hjälp undantagsvis kan bevilja förebyggande utkomststöd utan att Folkpensionsanstalten först har bedömt och avgjort klientens rätt till grundläggande utkomststöd. Undantagsbestämmelsen är enligt förarbetet till lagen avsedd för situationer där FPA:s verksamhetsställe inte är öppet, dvs. vanligen utanför tjänstetid, för att säkerställa brådskande hjälp och stöd. Enligt 13 § 1 mom. i lagen om utkomststöd beviljar kommunen förebyggande utkomststöd enligt de grunder den fastställer för att uppnå de mål som nämns i 1 § 2 mom. i lagen. I lagen om utkomststöd definieras det förebyggande utkomststödet alltså inte som en subjektiv rättighet av samma slag som det grundläggande och det kompletterande utkomststödet, utan kommunen har rätt att fastställa kriterierna för beviljande av det förebyggande utkomststödet. Den nya bestämmelsen, som fogats till lagen i samband med överföringen av utkomststödet till FPA, är inte förpliktande till sin ordalydelse.

Vid bedömningen av behovet av grundläggande utkomststöd iakttar FPA de ovan beskrivna rättsprinciperna, enligt vilka rätten till grundläggande utkomststöd inte bestäms enbart på basis av till exempel uppehållstillstånd, typ av uppehållstillstånd eller registrering av uppehållsrätt. När en utlänning eller en person som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt ansöker om grundläggande utkomststöd hos FPA, kontrollerar FPA personens uppehållsrätt samt bedömer vistelsens faktiska karaktär och beaktar denna bedömning vid bedömningen av personens individuella helhetssituation och vid avgörandet av rätten till grundläggande utkomststöd. FPA:s verksamhetsprinciper och processen för bedömning av vistelsens karaktär och dess inverkan på beslutspraxis beskrivs i kapitel 1.4.2.6 Utlänningar i FPA:s förmånsanvisningar om utkomststöd. Vistelsens karaktär har särskild betydelse när man avgör om personen har rätt till någon annan del av det grundläggande utkomststödet än till exempel det brådskande och nödvändiga stöd som beviljas utgående från tillfällig vistelse. En vistelse som bedöms vara tillfällig berättigar i etablerad beslutspraxis i regel till tryggande av mat och nödvändiga receptbelagda läkemedel. När FPA avgör rätten till grundläggande utkomststöd utreder den också om personens vistelsekommun eventuellt har ordnat en i förhållande till det grundläggande utkomststödet primär möjlighet till nödvändig och brådskande utkomst för personen.

Beroende på personens rätt till det grundläggande utkomststöd som FPA har fattat beslut om med beaktande av vistelsens karaktär, kan kommunen få i uppgift att trygga annan brådskande och nödvändig hjälp. Kommunförbundet rekommenderar att kommunen tillsammans med FPA avtalar om bästa regionala och lokala samarbetspraxis för att säkerställa att klienten får nödvändig hjälp. Kommunen ska möta personens behov av hjälp genom att bedöma personens brådskande och nödvändiga servicebehov. Detta behov kan tillgodoses med hjälp av den socialservice enligt 14 § i socialvårdslagen som omfattas av kommunens organiseringsansvar eller de rättigheter och tjänster som en person eventuellt tryggas genom lagen om utkomststöd och annan speciallagstiftning inom socialvården.

Enligt den gällande socialvårdslagstiftningen kan FPA inte via det grundläggande utkomststödet svara för så kallad nödinkvartering. I den nya socialvårdslagen utgör nödinkvartering en socialservice som omfattas av socialvårdslagen. Bestämmelser om nödinkvartering finns i 21 § 1 mom. i socialvårdslagen (1301/2014), vars tillämpning är primär i förhållande till lagen om utkomststöd. Enligt denna bestämmelse ska tillfälligt boende ordnas för personer som behöver kortvarig, brådskande hjälp. I de situationer där FPA har bedömt att en persons vistelse är tillfällig, till exempel då laglig uppehållsrätt saknas, och personen har behov av tillfälligt boende, hänvisar FPA personen till vistelsekommunen som fattar beslut efter en helhetsbedömning av personens behov av hjälp på det sätt som avses i 12 § i socialvårdslagen.

I en uppdatering 13.9.2017 av Social- och hälsovårdsministeriets Kommuninfo 2/2017 beskrivs i huvuddrag fördelningen av ansvaret mellan olika myndigheter när det gäller ordnandet av socialvårdstjänster för asylsökande som stannat i landet utan laglig uppehållsrätt efter ett negativt asylbeslut. Social- och hälsovårdsministeriet har dessutom 19.9.2019 gett Ställningstagandet hörde samman med Högsta förvaltningsdomstolens enskilda avgörande (HFD 2019:62), där man för första gången i högsta instans tolkade uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna efter överföringen av det grundläggande utkomststödet till FPA. Ministeriet betonar i sitt ställningstagande det tillämpningsområde som beskrivs detaljerat i förarbetet till 14 § 3 mom. i lagen om utkomststöd (RP 217/2016, s. 11–12) och konstaterar att riktlinjerna i den uppdaterade Kommuninfo 2/2017 fortfarande gäller. De riktlinjer som har dragits upp i fråga om asylsökande kan i sig också generaliseras till andra personer som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt.

När kommunen ordnar socialservice ska den beakta att det inte går att fastställa några tidsgränser för den bedömning av behovet av individuell socialvård som förutsätts i 12 § i socialvårdslagen till exempel i situationer där en person som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt upprepade gånger eller långvarigt ansöker om socialservice hos kommunen.

Statlig ersättning till kommunen för nödvändig och brådskande socialservice som ordnas för personer som fått avslag på sin asylansökan och som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt

Bestämmelser om statlig ersättning för brådskande och nödvändig socialservice som ordnas för en person som fått avslag på sin asylansökan och som vistas i landet utan laglig uppehållsrätt finns i 12 a § i socialvårdslagen. Enligt bestämmelsen ska Folkpensionsanstalten av statliga medel ersätta kommunens och samkommunens kostnader till fullt belopp när socialservice har getts en person som fått avslag på sin asylansökan och vars mottagningstjänster har upphört på det sätt som avses i 14 a § 2 och 3 mom. i mottagningslagen. Statlig ersättning kan sökas endast för tjänster som räknas upp i bestämmelsen och som tillhandahålls den i lagen angivna begränsade målgruppen. Ersättning för det grundläggande utkomststöd som FPA beviljar motsvarande målgrupp kan inte sökas, och det finns inga särskilda bestämmelser om ersättning för det. Statsrådets förordning om administration av kostnader för socialservice i brådskande fall (2/2018) gäller ansökan om och förvaltning av statlig ersättning.

Ersättning kan på ansökan betalas för mat eller mediciner som med stöd av 12 § i socialvårdslagen beviljats som nödvändig omsorg eller för tillfällig boendeservice enligt 21 § i samma lag. Kommunen ska fatta ett individuellt eller familjespecifikt förvaltningsbeslut om de tjänster som den tillhandahåller, av vilket det ska framgå att servicen har tillhandahållits uttryckligen med stöd av 12 § i socialvårdslagen. Beslutet kan dock fattas till exempel så att det gäller kompletterande eller förebyggande utkomststöd i enlighet med lagen om utkomststöd. För att få ersättning krävs det dessutom att kriterierna i lagen uppfylls (personen har fått ett verkställbart avslag på sin asylansökan och hans eller hennes mottagningstjänster har upphört).

Ofta kan situationen vara den att det till exempel ur UMA-registret inte går att få tillräckligt uppdaterad information om huruvida en person hör till kommunens eller mottagningscentralens ansvar, i synnerhet i sådana fall där personen upprepade gånger lämnar in en ny asylansökan. För ansökan om ersättning ska kommunen säkerställa att personen uppfyller de kriterier som anges i lagen när beslutet fattas. När kommunen fattar beslut kan den kontrollera personens situation hos Migrationsverkets lägescentral. Kommunförbundet rekommenderar att det i beslutet också antecknas hur kommunen har säkerställt att personen omfattas av statens ersättningsansvar. FPA kan avslå kommunens ansökan, om de kriterier för beviljande av ersättning som anges i lagen inte uppfylls.

Mer information om ansökan om ersättning samt ansökningshandlingarna för ansökan om statlig ersättning för kostnader för brådskande socialservice finns på Folkpensionsanstaltens webbplats.

Annat som berör frågan

Den projektarbetsgrupp som utrett behovet av ändringar i lagen om hemkommun (201/1994) slutförde sitt arbete 27.5.2020. I sin utredning (VM189:00/2019) föreslår arbetsgruppen bland annat att bestämmelserna i lagen om hemkommun ska preciseras så att det av lagen tydligt framgår hur man ska förfara för att stryka en anteckning om hemkommun som gjorts i befolkningsdatasystemet för en person som flyttat till Finland, i ett läge där personen inte längre uppfyller de förutsättningar för erhållande av hemkommun som anges i 4 § i lagen om hemkommun.

Vidare föreslår arbetsgruppen att Migrationsverkets ärendehanteringssystem ska utvecklas så snart som möjligt så att det till systemet automatiskt överförs information om att beslut som gäller personers uppehållsrätt och upphörande av uppehållsrätten har vunnit laga kraft. Denna systemförändring skulle på ett betydande sätt bidra till att Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata kunde stryka anteckningen om hemkommun för personer som inte längre är berättigade till hemkommun i Finland och uppgifterna i befolkningsdatasystemet skulle på den här punkten vara uppdaterade. Ett automatiskt erhållande av uppgifter om lagakraftvunna beslut om uppehållstillstånd ur systemet skulle också tjäna FPA, som utnyttjar dessa uppgifter i sin verksamhet.

Därtill föreslår arbetsgruppen att man, för att förbättra informationsutbytet mellan myndigheterna, också borde bedöma om det finns skäl att i lagen om hemkommun utvidga bestämmelsen om statliga och kommunala myndigheters skyldighet att lämna Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata uppgifter om en persons hemkommun och bostadsort, så att bestämmelsen skulle omfatta utlämnande av uppgifter på myndigheternas eget initiativ. I detta sammanhang bör man dock noggrant bedöma förhållandet mellan utlämnandet av uppgifter mellan myndigheter och sekretessbelagda uppgifter.

Arbetsgruppens förslag tas upp på nytt i samband med totalreformen av lagen om hemkommun.

Finlands Kommunförbund rf

Hanna Tainio Sari Raassina
vice verkställande direktör direktör, enheten för social- och hälsovård