Kunskapsgarantin inom den grundläggande utbildningen måste uppfyllas

Redan under flera år har det stått klart att inlärningsresultaten för elever inom den grundläggande utbildningen blir allt sämre. Även om den grundläggande utbildningen i Finland fortfarande är i toppklass i internationell jämförelse, måste vi kunna göra något åt de försämrade resultaten. 

Den nedåtgående trenden måste vändas genom målmedvetna åtgärder. Våra ambitiösa mål att höja kunskaps- och utbildningsnivån kan inte uppnås utan målmedvetna satsningar på den grundläggande utbildningen. 

Den arbetsgrupp som Undervisnings- och kulturministeriet tillsatt för att stärka inlärningsresultaten inom den grundläggande utbildningen överlämnade sin slutrapport till undervisningsminister Anders Adlercreutz den 29 april. Rapporten sammanfattar aktuell information från en omfattande undersökning om inlärningsresultat och presenterar flera åtgärder som kan vidtas för att vända utvecklingen. 

Inlärningsresultaten påverkas av många faktorer, och det finns inga snabba lösningar. För att inlärningsresultaten ska börja förbättras krävs det enligt Kommunförbundet ett långsiktigt utvecklingsarbete på nationell nivå, i kommunerna och i skolorna. Det behövs stöd från hela samhället för att förtroendet för humankapitalets betydelse och för utbildningen och bildningen ska bevaras. 

”I framtiden kommer mindre årskullar att stå för Finlands kompetens och bärkraft. Vi har inte råd med att en enda elev som gått ut grundskolan inte når sin potential eller inte klarar av en gymnasie- eller yrkesutbildning på andra stadiet”, säger Susanna Huovinen, vice verkställande direktör vid Kommunförbundet. 

Kunskapsgarantin kräver mer än en reform av bedömningen

Under denna regeringsperiod vidtas inledande åtgärder för kunskapsgarantin genom ändringar i elevbedömningen. Det räcker inte med att bara ändra lagstiftningen om elevbedömning för att kunskaperna ska stärkas.   

”Kunskapsgarantin måste lyckas. Den får inte bli enbart en precisering av bedömningen på lagnivå. Också läroplanen för den grundläggande utbildningen behöver ändras så att målen för och innehållet i läroämnena förtydligas och gallras”, säger Mari Sjöström, specialsakkunnig vid Kommunförbundet. 

”Redan tidigare har man försökt öka den nationella styrningen av bedömningen med hjälp av bedömningskriterier, men utan att lyckas. Kriterierna är svåra att tillämpa, och vitsorden är inte tillräckligt jämförbara. Vi vet alla hur stor betydelse avgångsbetygen har för elevernas fortsatta studier, fortsätter Sjöström. 

Eleverna borde också få en realistisk bild av hur deras kunskaper utvecklas under den grundläggande utbildningen. Kunskapsgarantin förutsätter att en miniminivå för kunskaperna fastställs, dvs. en nivå där den allmänna lärokursen inom den grundläggande utbildningen kan anses vara fullgjord. Kommunförbundet betonar att fastställandet av minimikunskaper inte får leda till en sänkt kravnivå på undervisningen eller att undervisningen blir likriktad.

”Kunskapsgarantin kan inte handla bara om att elever får stanna på klassen eller att man slutar ge femmor på nåder. Viktigare är att främja studiemotivationen och stödja inlärningen och skolgången genom ett gott samarbete mellan skolan och hemmet. Om vi ser på inlärningsresultatens utveckling i bredare perspektiv, behövs det också åtgärder för att elever med goda kunskaper ska kunna gå vidare och tillägna sig utmärkta kunskaper. Vi borde på ett övergripande sätt påverka inlärningsresultaten och därmed också betygsinflationen”, säger Sjöström. 

Kommunerna är olika som anordnare av grundläggande utbildning. Förhållandena har stor betydelse för hur en fungerande vardag kan byggas i grundskolorna. 

”När förändringarna genomförs anser vi det vara viktigt att kommunerna ges utrymme att fundera på hur undervisning enligt läroplanen kan genomföras lokalt. Jämlikhet uppnås inte genom att man urholkar flexibla modeller och inskränker kommunernas möjligheter att bedriva undervisning”, säger Sjöström.       

Elevantalet minskar, men inte kostnaderna

I offentligheten har det uppmärksammats att Finland halkat efter de övriga europeiska länderna i finansieringen av den grundläggande utbildningen. Nationellt har kostnaderna för att anordna grundläggande utbildning ökat redan under en längre tid, oavsett om elevantalet i kommunerna ökar eller minskar. 

Kommunerna har till uppgift att upprätthålla ett tillgängligt nätverk av skolor och se till att undervisningen håller hög kvalitet i hela Finland. Undervisningskostnaderna är inte isolerade från andra kostnader i ordnandet av grundläggande utbildning. Kommunerna ansvarar förutom för undervisningen också för faktorer som påverkar inlärningsförhållandena, såsom undervisningslokaler och skolskjutsar. Lite mer än hälften av kostnaderna gäller dock undervisning. 

Figur 1: Driftskostnader för den grundläggande utbildningen 2024

Åldersklassernas utveckling konkretiseras snabbt. Eleverna beräknas vara cirka 90 000 färre i början av 2030-talet, vilket kalkylmässigt innebär rentav 4 500 färre undervisningsgrupper. I praktiken fördelar sig förändringen dock inte jämnt: merparten av kommunerna får anpassa sin verksamhet till färre barn, medan växande regioner får stora behov av investeringar. En utmaning är att kostnaderna inte minskar i samma proportion som elevantalet.

Figur 2: Kostnader per enhet inom den grundläggande utbildningen (€/elev) år 2015–2024, utan inflationsjustering

Enligt Kommunförbundet är det inte möjligt att höja kunskapsnivån utan att finansieringen och strukturerna stöder detta mål tillsammans. Finansieringsansvaret mellan staten och kommunerna är en avgörande fråga: om kommunerna åläggs nya skyldigheter måste också finansieringen tryggas. 

”En höjd kunskapsnivå är en framtidsfråga för hela Finland. Det är viktigt att vi före riksdagsvalet för en bred diskussion om hur den grundläggande utbildningen ska finansieras och ordnas under de kommande åren. Tilläggsfinansiering av engångsnatur hjälper inte om man samtidigt försämrar kommunernas möjligheter att långsiktigt planera och ordna undervisningen i den pågående demografiska förändringen”, påpekar Susanna Huovinen, vice verkställande direktör vid Kommunförbundet. 

” Undervisningspersonalen inom den grundläggande utbildningen har utökats. Det finns fler trygga vuxna än någonsin som utför ett gediget,  multiprofessionellt och sektorsövergripande arbete. Förutom finansiering behövs mod att se över strukturerna, dvs. innehållet i undervisningen och hur den ordnas”, tillägger Sjöström. 

Vad kan man förvänta sig av den grundläggande utbildningen, om barnfamiljernas välbefinnande och ekonomiska handlingsutrymme försämras? 

Utöver nedgången i inlärningsresultaten har skillnaderna i välbefinnande bland barn och unga ökat och blivit könsbundna. Den allt tydligare kopplingen mellan skolresultat och familjens socioekonomiska bakgrund visar på ökad ojämlikhet när det gäller barnens möjligheter. Vissa elever har problem med sin mentala hälsa. Även barnens ursprung påverkar välbefinnandet i skolan och känslan av samhörighet. I den grundläggande kan man se hela spektrumet av välbefinnande hos barn inom hela årskullar. 

Det är uppenbart att om barnfamiljernas välbefinnande försämras och deras ekonomiska handlingsutrymme minskar, medför det ytterligare press på den grundläggande utbildningen att motverka segregeringen i samhället. 

”Vi måste värna om barnfamiljernas välbefinnande och ork. Familjernas välbefinnande påverkar direkt skolornas verksamhetsmiljö och barnens förmåga att lära sig. På nationell nivå behövs det mer förståelse för de sammantagna effekterna av politiska åtgärder, så att utbildningssystemet inte behöver ta på sig ett ännu större ansvar för att lösa problemen”, säger Huovinen. 

Enligt Kommunförbundet kräver en förbättring av inlärningsresultaten både pedagogiska reformer, tillräcklig finansiering och ett brett samhälleligt engagemang för barns och ungas välbefinnande.