Cirkulär 26/80/2009, Tarja Hartikainen/eg, 11.12.2009

Veterinärvårdslagen reviderades

Den nya veterinärvårdslagen (765/2009) trädde i kraft 1.11.2009. Statsrådets förordning om veterinärvård gavs 10.12.2009. Kommunen är skyldig att inom sitt område ordna grundläggande veterinärtjänster för alla husdjur när tjänsterna i fråga inte annars står till buds inom samarbetsområdet. I den nya veterinärvårdslagen anses de grundläggande veterinärtjänsterna omfatta även förebyggande tjänster i enlighet med ett djurhälsovårdsprogram. Tjänsterna ska erbjudas nyttodjur inom kommunens område.

Kommunen ska för alla husdjur ordna med jourtjänst för akut veterinärhjälp som behövs utanför tjänstetid i samarbete med andra kommuner inom ett jourområde som motsvarar en eller flera ekonomiska regioner eller ett eller flera landskap. För varje jourområde ska det ordnas med en centraliserad kontaktservice för vilken en liten avgift också kan tas ut. Grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp ska enligt den nya lagen ordnas inom ett år efter att lagen har trätt i kraft.

Kommunen har fortfarande rätt att ta ut en s.k. klinikavgift av ägaren till ett husdjur, förutsatt att djuret vårdas i en av kommunen ordnad lokal. Kommunen bör se till att klinikavgifterna tas ut eftersom de kostnader lokalerna medför för kommunen kan täckas med avgiften. Veterinären har fortfarande rätt att ta ut en avgift för sin veterinärservice.

Kommunen ska göra upp en plan för sina veterinärtjänster senast inom två år efter lagens ikraftträdande.

Kommunen måste sörja för förutsättningarna för kommunalveterinärens tillsynsuppgifter som föreskrivs i lagen om djursjukdomar (55/1980), lagen om bekämpande av djursjukdomar som med lätthet sprida sig (488/1960), djurskyddslagen (247/1996), lagen om transport av djur (1429/2006) och lagen om medicinsk behandling av djur (617/1997). Dessa tillsynsuppgifter är fortfarande på statens ansvar. I fortsättningen ersätter staten kommunen för kostnader för utförda tillsynsuppgifter.  Denna praxis är ny, eftersom staten tidigare har betalat förrättningsarvodet direkt till kommunalveterinären och kommunen inte har fått någon ersättning för kostnaderna för att anställa en veterinär.

När riksdagen godkände lagen förutsatte den en snabb bedömning av det veterinärmedicinska behovet av veterinärer i Finland och att ett eventuellt behov av fler utbildade veterinärer bedöms i rask ordning.

Närmare upplysningar:
Tarja Hartikainen, tfn (09) 771 24 78, 050 373 84 99
Johanna Karlström, tfn (09) 771 24 29
Tuula Taskula, tfn (09) 771 26 45
Tero Tyni, tfn (09) 771 22 46
e-post: fornamn.efternamn@kommunforbundet.fi

Dokumentkällor:
Regeringens proposition med förslag till veterinärvårdslag och till vissa lagar som har samband med den RP 81/2009rd
Jord- och skogsbruksutskottets betänkande 29.9.2009 (7/2009 rd)
Riksdagens svar 6.10.2009 (116/2009 rd
Lag om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet 12.6.2009/410

 

 

 

Kommunal veterinärvård

”Varje kommun ordnar inom sitt område med grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp samt med tillsyn över livsmedelssäkerheten och skötseln av för kommunalveterinären föreskrivna uppgifter i enlighet med vad som bestäms i denna lag. I kommunen sköts dessa uppgifter av en nämnd eller något annat av kommunen utsett kollegialt organ. Det som denna lag föreskriver om kommuner gäller också samkommuner och samarbetsområden enligt lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet (410/2009).

Kommunen kan komma överens med en annan kommun eller en samkommun om att en uppgift som enligt denna lag ska skötas av kommunen och där behörigheten tillkommer eller kan överföras på en tjänsteinnehavare anförtros en annan kommuns eller en samkommuns tjänsteinnehavare under tjänsteansvar. En samkommun får ingå avtal som avses ovan, om samkommunens medlemskommuner har gett sitt samtycke till det.”

Veterinärvården är en del av miljö-och hälsoskyddet (folkhälsolagen 66/1972 och lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet 410/2009, nedan kallad samarbetslagen). Enligt samarbetslagen ska en kommun för att ordna miljö- och hälsoskyddet och möjliggöra en ändamålsenlig arbetsfördelning och specialisering, för denna uppgift ha personalresurser som motsvarar minst 10 årsverken. Om kommunen ensam inte uppfyller kraven inrättas för skötseln av uppgifterna ett sådant gemensamt organ för samarbetsområdets kommuner som avses i 77 § i kommunallagen (365/1995), eller så sköts samarbetsområdets uppgifter av en samkommun. Organet svarar ensamt för tillhandahållandet av miljö- och hälsoskyddet. Kommunerna kan också ha gemensamma tjänsteinnehavare, till exempel kan den tjänsteveterinär som har hand om statens tillsynsuppgifter vara gemensam för flera samarbetsområden.

De grundläggande veterinärtjänsterna  och akut veterinärhjälp kan ordnas genom att anställa kommunalveterinärer eller köpa tjänster av privata serviceproducenter. För skötseln av de statliga uppgifter som föreskrivs kommunalveterinären måste kommunen eller samarbetsområdet ha en veterinärtjänst, eftersom man inte kan låta utföra dessa tillsynsuppgifter hos en privat verksamhetsutövare. Det rekommenderas fortfarande inte att kostnaderna för kommunerna när de tillhandahåller veterinärvård omfattas av miljö- och hälsoskyddets grunder.

Ordnandet av grundläggande veterinärtjänster

”Kommunen ska ordna med grundläggande veterinärtjänster som är tillgängliga vardagar under tjänstetid för husdjur som kommuninvånarna och sammanslutningar med hemort i kommunen håller. För andra husdjur än nyttodjur ska dock tjänsterna ordnas bara, om sådana tjänster inte annars finns tillgängliga inom samarbetsområdet.

Utöver vad som bestäms i 1 mom. ska kommunen inom ramen för de grundläggande veterinärtjänster som tillhandahålls inom kommunens område för nyttodjur se till att en veterinär som kan besöka djurhållningsplatserna är tillgänglig på vardagar under tjänstetid”.

Med grundläggande veterinärtjänster avses sådana tjänster som ges utgående från veterinärmedicinsk allmän undersökning eller klinisk undersökning på djurhållningsplatsen eller på en sedvanlig veterinärmottagning. Grundläggande veterinärtjänster är sådana veterinärtjänster som är nödvändiga för att sjukdomar som smittar från djur till människor ska kunna förebyggas och som kan motiveras produktionsekonomiskt, epidemiologiskt och djurskyddsmässigt. De grundläggande veterinärtjänsterna inbegriper tillhandahållande av veterinärhjälp, konstaterande och fastställande av djurs hälsotillstånd och sjukdomar, åtgärder för upprätthållande av djurs hälsa och välbefinnande samt avlivning av djur. Veterinärhjälp som ingår i de grundläggande veterinärtjänsterna består till exempel av grundläggande undersökning av kliniskt sjuka djur, bedömning av deras vårdbehov, vårdande av dem eller remittering av dem till fortsatt vård samt givande av förlossningshjälp. Bland åtgärderna för upprätthållande av djurens hälsa och välbefinnande ingår vaccinationer, steriliseringar och kastrationer samt andra vanliga operationer, däribland kejsarsnitt för sådana djurslag där ingreppet kan vidtas under de rådande förhållandena. Andra operationer räknas vanligen inte till de grundläggande veterinärtjänsterna.

Grundläggande veterinärtjänster ges på sedvanliga veterinärmottagningar och i djurstallar. Till de grundläggande veterinärtjänsterna hör inte att det ordnas med förvaringsplatser för djur som ska vårdas. Om kommunen själv sörjer för tillhandahållandet av grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp ska den också ordna lokaler och utrustning som anses nödvändiga med hänsyn till vilka slags och hur många husdjur som hålls på kommunens område. Till redskapen hör nödvändiga instrument och skyddsbeklädnad samt för kommunikationsmediernas del teleförbindelser, dator inklusive programvara, telefonsvarare och mobiltelefon.

Kommunen kan ta ut en s.k. klinikavgift av ägaren till ett husdjur, förutsatt att djuret vårdas i en av kommunen ordnad lokal. Med avgiften kan man täcka kostnaderna för lokaler och redskap och avlönandet av biträdande personal. Med hänsyn till den ekonomiska situationen i kommunerna är det mycket rekommendabelt att ta ut klinikavgifter.

Kommunen ska som en del av de grundläggande veterinärtjänsterna även ordna tjänster för nyttodjur som hålls på kommunens område i enlighet med de rikstäckande programmen för djurhälsovård. Med nyttodjur avses i lagen husdjur som hålls i samband med jordbruk eller annan näringsverksamhet eller utnyttjas för arbetsprestationer som människan behöver. Som nyttodjur räknas däremot inte t.ex. djur som hålls som sällskap, som hobby eller i tävlingssyfte.

Om det finns privata veterinärtjänster i regionen behöver kommunen inte ordna grundläggande veterinärtjänster för alla husdjur. Vid planeringen av hur tjänsterna ska dimensioneras ska kommunen beakta de tjänster som privata veterinärtjänsteproducenter tillhandahåller på kommunens område.

Ansvaret för tillhandahållandet av grundläggande veterinärtjänster är begränsat till kommuninvånarnas husdjur. Kommunerna har alltså inte skyldighet att dimensionera sina tjänster till exempel på basis av antalet sällskapsdjur hos semesterfirare.

Akut veterinärhjälp

”Kommunen ska ordna med akut veterinärhjälp som är tillgänglig under alla tider på dygnet för husdjur som finns på kommunens område.”

Akut veterinärhjälp innebär veterinärmedicinsk allmän undersökning eller klinisk undersökning av ett djur som insjuknat eller skadats plötsligt och allvarligt samt vårdåtgärder av förstahjälpstyp. Som åtgärder av förstahjälpstyp betraktas exempelvis att sy sår, behandla chocker, bistå med förlossningshjälp, sköta allvarliga infektioner, ge smärtlindring t.ex. i samband med frakturer och andra smärtsamma tillstånd och att förbereda ett skadat djur för transport till fortsatt vård. Med akut veterinärhjälp avses också att djur avlivas på djurskyddsgrunder.

Till de akuta veterinärtjänster som utförs på veterinärmottagningar räknas dock inte vårdåtgärder som är mer krävande än de vårdåtgärder som ingår i de grundläggande veterinärtjänsterna, inberäknat de åtgärder som för att de ska kunna vidtas på lämpligt sätt förutsätter assisterande personal eller särskilda redskap. Akut veterinärhjälp ska ges alla husdjur som finns på kommunens område.

Jourområde och centraliserad kontakttjänst

”Kommunen ska ordna med jourtjänst för akut veterinärhjälp som behövs utanför tjänstetid i samarbete med andra kommuner inom ett jourområde som motsvarar en eller flera ekonomiska regioner eller ett eller flera landskap.

Den akuta veterinärhjälpen inom jourområdet ska ordnas så att små husdjur som utan svårigheter kan transporteras till veterinärmottagningen i huvudsak vårdas av annan personal än sådana husdjur där veterinärhjälpen förutsätter att en veterinär besöker djurhållningsplatsen. Från detta krav får man dock avvika i ett jourområde där djurtätheten är låg eller där små husdjur som utan svårigheter kan transporteras till veterinärmottagningen utgör en liten andel av alla husdjur som hålls inom jourområdet, eller när det av andra särskilda skäl är motiverat. För varje jourområde ska det ordnas med en centraliserad kontaktservice.”

Om jourarrangemangen måste avtalas inom jourområden som motsvarar en eller flera ekonomiska regioner eller ett eller flera landskap. Arrangemangen förutsätter förhandlingar och avtal mellan flera enheter för övervakning av miljö- och hälsoskyddet. Målet är att skapa större jourområden, så att antalet veterinärer som har jour samtidigt minskar. Inom jourområdena kan det finnas flera jourkretsar för nyttodjur för att servicen ska vara tillgänglig inom rimlig tid. Målet är att koncentrera smådjursjouren landskapsvis till en mottagning.

Det är att rekommendera att personal anvisas för antingen små eller stora djur, men det är inget absolut krav.

I syfte att effektivera veterinärjouren borde veterinärtjänstkontakterna centraliseras till ett enda ställe varifrån klienter kan dirigeras till jourhavande mottagning eller där en veterinär kan beställas till djurhållningsplatsen. Vid behov skulle man vid kontaktstället också kunna ge råd om vården av djuret och i fall som inte är akuta anvisa kunderna tjänster som ges under tjänstetid. I praktiken bör kontaktservicen innefatta åtminstone centraliserad telefontjänst.

Den centraliserade tjänsten har inte begränsats så att den omfattar endast en ekonomisk region eller ett landskap, utan den kan betjäna flera jourområden. I den centraliserade tjänsten är det inte nödvändigt att det är en veterinär som besvarar telefonsamtalen, men personen ska ha tillräcklig sakkunskap.

För den centraliserade kontakttjänsten kan man ta ut en avgift för att täcka de kostnader som uppkommit.

Kommunen ska ordna akut veterinärhjälp i enlighet med den nya lagen inom ett år efter att lagen har trätt i kraft, dvs. före 1.11.2010.

Köp av grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp av en privat serviceproducent

Kommunen kan ingå avtal om ordnande av grundläggande veterinärtjänster (12 §) och akut veterinärhjälp (13 §) och om tillgången på andra veterinärtjänster med en fysisk person, en privaträttslig juridisk person eller en läroanstalt som tillhandahåller veterinärtjänster. Upphandling som överstiger det nationella tröskelvärdet konkurrensutsätts enligt upphandlingslagen. Tröskelvärdet för veterinärmedicinska tjänster är 50 000 euro under den tid tjänsterna upphandlas, vilket kan vara högst 4 år/avtal. Tröskelvärdet kommer under våren 2010 antagligen att stiga till 100 000 euro (RP 190/2009). Av anbudshandlingarna ska framgå vilka avgifter som tas ut för tjänsterna. En privat producent av veterinärtjänster kan för sina tjänster i enlighet med 12 och 13 § ta ut högst den avgift som producenten angett i de anbudshandlingar som avtalet grundar sig på samt ersättning för sina resekostnader. 

Kommunens deltagande i kostnader som veterinärtjänster förorsakar ägare till eller innehavare av husdjur

Kommunalveterinären tar ut ett arvode och resekostnadsersättning av klienten i enlighet med kommunalveterinärtaxan i tjänstekollektivavtalet. Privata tjänsteproducenter tar ut en avgift för sina tjänster. Veterinären och kommunen kommer överens om beloppet i avtal eller i offerthandlingar som lett till avtal. Kommunen har fortfarande möjlighet att delta i kostnader som veterinärtjänster förorsakar djurägaren (subvention).  Kommunen har möjlighet att besluta om subventioner på sitt eget område, även om ordnandet av veterinärvården anförtrotts samarbetsområdet. Subventionerna ingår alltså i kommunens egen budget och kommunen beslutar om grunderna för betalning av subventioner. I de flesta fall har subventioner betalats till ägare av nyttodjur för det sammanlagda beloppet av resekostnaderna och besöksarvodet. Typiskt för fastställandet av subventionerna är att det finns en självriskandel som är kopplad till kommunalveterinärtaxan och/eller en övre gräns per besök.

Avgifter som tas ut av kommunen

Kommunen har fortfarande rätt att ta ut en s.k. klinikavgift av ägaren till ett husdjur förutsatt att djuret vårdas i en av kommunen ordnad lokal. Meningen är att avgiften ska täcka kostnaderna för lokaler, redskap och eventuellt anställning av biträdande personal. Klinikavgiften förutsätter inte en mer avancerad utrustning än den som används för grundläggande veterinärtjänster. Kommunförbundet rekommenderar att man sörjer för att klinikavgifter tas ut för att täcka kostnaderna.

Kommunen har genom lagändringen rätt att ta ut en avgift också för att täcka kostnaderna för den centraliserade kontaktservicen. I kommunen kan ett avgiftsbelagt servicenummer tas i bruk under jourtid.

Ordnandet av tillsynsuppgifter

För skötseln av de statliga uppgifter som föreskrivs kommunalveterinären måste kommunen eller samarbetsområdet ha en veterinärtjänst, eftersom man inte kan låta utföra dessa tillsynsuppgifter hos en privat verksamhetsutövare.  Kommunalveterinärens tillsynsuppgifter som föreskrivs i lagen om djursjukdomar (55/1980), lagen om bekämpande av djursjukdomar som med lätthet sprida sig (488/1960), djurskyddslagen (247/1996), lagen om transport av djur (1429/2006), lagen om medicinsk behandling av djur (617/1997) är uppdrag som staten ger kommunerna. Kommunen ska dimensionera resurserna så att även statens uppdrag kan skötas.

Det är ändamålsenligt att ordna kommunalveterinärernas uppgifter på så sätt att kommunalveterinären inte svarar för tillsynen över sådana personer eller objekt som står i ett kontinuerligt kundförhållande till honom eller henne. Ett eventuellt kundförhållande eller sporadisk veterinärhjälp medför inte jäv. När arbetsarrangemangen fastställs bör målet vara att kommunalveterinärer som sköter tillsynsuppgifter om vilka det bestäms i livsmedelslagen, lagen om djursjukdomar eller djurskyddslagen inte ska ha tillsyn över kunder som står i ett varaktigt kundförhållande till dem när det handlar om att tillhandahålla veterinärtjänster. Detta hindrar inte att också någon annan kommunalveterinär inom samarbetsområdet för miljö- och hälsoskydd än den som normalt sköter uppgiften får både utföra tjänsteuppgifter och ge veterinärhjälp i undantagsfall.

Samarbetsområdena kan även tillsammans anställa en veterinär som är specialiserad på tillsyn för att sköta uppgifter på flera samarbetsområden.

När det gäller tillsynsuppgifterna har kommunerna enligt veterinärvårdslagen ingen skyldighet att hålla jour. De kommunala djurskyddsmyndigheterna kan överföra de svåraste djurskyddsuppgifterna till länsstyrelsen (regionförvaltningsverket fr.o.m. 1.1.2010). Nya veterinärtjänster tillsätts för uppgiften vid regionförvaltningsverket.

Statens ersättning till kommunerna för kostnader som tillsynsuppgiften ger upphov till

Kommunala arbetsmarknadsverket har i sitt cirkulär 14/2009 ”Den nya veterinärvårdslagens verkan på kommunalveterinärernas löner från 1.11.2009” gett kommunerna anvisningar om hur tillsynsuppgifterna beaktas när en veterinär anställs. I den uppgiftsbaserade lönen till praktiserande veterinärer ingår 3h/vecka tillsyns- och kontrolluppgifter eller andra tjänsteuppgifter som arbetsgivaren bestämmer. 

Staten ersätter kommunen för kostnader för utförande av uppdrag från 1.11.2009 i enlighet med statsrådets förordning om veterinärvård 10.12.2009. Kommunen får ersättning av statsmedel för de kostnader utförandet av tillsynsuppgifter som avses i 15 § 2 mom. i veterinärvårdslagen ger upphov till. Ersättningen betalas också för andra tillsynsuppgifter än dem som utförs av veterinärer (t.ex. hälsoinspektör).

Ersättningen grundar sig dels på kostnaderna, dels på den tid som använts för tilsynsuppgiften, inklusive den tid som använts för resor. Till de faktiska kostnader som ersättningen grundar sig på räknas

  1. lönekostnaderna, inklusive lönebikostnaderna, för den arbetstid som använts för tillsynsuppgiften,

  2. de nödvändiga, faktiska resekostnader som tillsynsuppgiften medför,

  3. de ämnen, förnödenheter och varor som använts för tillsynsuppgiften,

  4. köp av nödvändiga tjänster i anslutning till tillsynsuppgiften; och

  5. som andel av de sammanlagda kostnaderna fem procent av lönekostnadernas totala belopp.

Till lönekostnaderna i punkt 1 räknas timkostnaderna för den veterinär som sköter uppgiften på basis av veterinärens årliga arbetstid (1640 årstimmar ett genomsnittsår) och de årliga lönekostnaderna. I de årliga lönekostnaderna ingår utöver grundlönen ersättningarna enligt tjänstekollektivavtalet, semesterlönen och semesterpenningen inklusive lönebikostnaderna.

Till tillsynsuppgiften anses utöver de egentliga inspektionsbesöken höra alla upgifter som tillsynen omfattar, såsom tillsynsplanering, utbildning och handledning och rådgivning som ingår i djurskyddet. Den veterinär som utför tillsynen ska alltid ge kommunen en utredning över tillsynsuppgifterna och den arbetstid de krävt.

Regionförvaltningsverket betalar ut ersättningen till kommunen mot faktura. Till fakturan ska fogas en specifikation över använd arbetstid, tillsynsuppgifter och kostnader i enlighet med ett formulär som har fastställts av regionförvaltningsverket. Den sista fakturan för året ska lämnas in senast den 15 januari följande år.

Kommunala planer

Kommunen ska göra upp en plan över veterinärvården med uppgifter om sättet att producera veterinärtjänsterna, tillgången och kvaliteten på tjänsterna samt inspektioner, provtagningar och andra åtgärder som ingår i tillsynen. Vid planeringen av hur tjänsterna ska dimensioneras bör man beakta hurdana privata veterinärtjänster som tillhandahålls i området. Detta innebär att en kommun i ett sådant område där det tillhandahålls rikligt med privata tjänster t.ex. för vård av sällskaps- och hobbydjur inte till denna del har fullt lika omfattande skyldighet att ordna sin egen tjänsteproduktion. I det riksomfattande programmet för veterinärvårdstillsynen ges närmare anvisningar om kommunplanen och beaktandet av privata tjänster när kommunal service dimensioneras.

De uppgifter som kommunalveterinären ska sköta i samband med tillsynen över djursjukdomar och djurens välbefinnande är fortfarande statliga uppgifter, men kommunerna åläggs att planera hur dessa uppgifter ska ordnas på deras område. Kommunen ska i sin plan beakta det riksomfattande programmet och den regionala planen.

Kommunen ska senast inom två år efter lagens ikraftträdande (1.11.2011) ha gjort upp den plan som förutsätts i veterinärvårdslagen. Det rekommenderas att planen godkänns i organet. Kommunens plan ska ses över vid behov, dock med högst tre års mellanrum. Regionförvaltningsverket styr utarbetandet av kommunala planer och övervakar att de genomförs.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Kari-Pekka Mäki-Lohiluoma 

vice verkställande direktör

Jussi Merikallio
direktör, social- och hälsovård

tags