Intressebevakning i EU

Kommunerna och städerna utvecklar aktivt de offentliga tjänsterna och infrastrukturen och är plattformar för företagens och forskningsinstitutens innovationsverksamhet. De viktigaste EU-finansieringsprogrammen behöver därför kunna utnyttjas optimalt med tanke på kommunernas och städernas behov. Utgångspunkten i EU-finansieringsprogrammen bör vara att strukturen och innehållet uppmuntrar kommunerna att delta i EU-finansierade utvecklingsprojekt. Kommunerna bör också ha möjlighet att medverka i beredningen av program som de berörs av. Landskapens betydelse som regionala utvecklare är viktig.

Ur kommunernas synpunkt är det viktigt att under programperioden 2021–2027 utveckla i synnerhet den EU-finansiering som främjar kommunernas klimat-, energi- och miljöinsatser, hållbara transportsystem, tillgänglighet, innovationer och digitalisering samt stöder bland annat sysselsättning och kompetensutveckling.

Den nya programperioden måste ge möjlighet till flexibelt utnyttjande av de olika finansieringsinstrumenten och samordning av finansieringen på regional och lokal nivå. Med mindre administrativ börda blir det lättare i synnerhet för kommuner med små resurser att kunna vara med och genomföra investerings- och utvecklingsprojekt. Samtidigt måste blicken redan riktas mot den inledande beredningen av nästa programperiod, efter 2027.
 

2.1    EU:s återhämtningsstöd bör vara nära anknutet till de lokala och regionala ekonomiernas nya initiativ och åtgärder som har en stimulanseffekt
 

Kommunerna och städerna är viktiga drivkrafter för reformer och samarbetspartner i olika utvecklings- och investeringsåtgärder. Det är viktigt att kommunerna och de regionala aktörerna involveras i beslutsfattandet om projekt som stöder reformhelheter. De investeringar som görs med hjälp av EU:s återhämtningsinstrument, de regionala åtgärderna inom ramen för Fonden för en rättvis omställning och andra åtgärder på EU-nivå och nationell nivå bör också stödja regionernas och kommunernas insatser för en återhämtning efter krisen. Det är viktigt att kommunernas och städernas sakkunskap och erfarenhet av att utveckla olika ekosystem identifieras och utnyttjas som en del av återhämtnings- och reformåtgärderna samt beaktas vid inriktningen av finansieringen.

Ur kommunernas synvinkel är det viktigt att backa upp investeringar som stöder energiomställningen, klimatåtgärderna och tillgängligheten, främjar innovationer och digitalisering samt stöder sysselsättningen, företagandet och kompetensutvecklingen. Lösningarna ska grunda sig på kommunernas och regionernas olika behov och möjligheter och de ska stödja företagens återhämtning från coronakrisen.

2.2    Regional- och strukturpolitikens programfinansiering ett led i lindringen av krisen
 

Den nya programperioden inleddes på allvar i början av 2022 i en tid präglad av en exceptionell pandemi som föranledde en global ekonomisk kris. I halvtidsöversynen av EU:s budgetram år 2023 bör detta beaktas vid bedömningen av region- och strukturpolitiken som helhet. Det är viktigt att se till att kommunerna har en möjlighet att starkt bidra till genomförandet av målen för region- och strukturpolitiken. Kommunernas roll i den lokala närings- och sysselsättningspolitiken och det regionala klimatarbetet kopplas tätt samman med genomförandet av stimulansåtgärderna. 

Som en del av återhämtningen från coronakrisen bör man inom olika program vid behov söka flexibla sätt att bedriva projektverksamheten exempelvis genom en tidsbegränsad minskning av andelen kommunal och annan offentlig finansiering i början av programperioden. För projekt som finansieras med medel från EU:s facilitet för återhämtning och resiliens bör det vid det nationella genomförandet inte krävas några bidrag från kommunerna. Till exempel har man försökt slopa kravet på kommunal finansiering i fråga om lagen om stöd för byggande av bredband.

2.3    Möjligheter och behov på lokal och regional nivå bör beaktas i finansieringen av den gröna och digitala omställningen

I arbetet för ett grönare och koldioxidsnålare Europa är det viktigt att trygga de lokala och regionala möjligheterna att fortsätta utveckla klimatåtgärderna och åtgärderna för cirkulär ekonomi. Den gröna och digitala omställningen främjas genom flera olika EU-finansieringsprogram, vilket gör det nödvändigt att beakta kommunernas och städernas utvecklingsbehov även inom andra finansieringsinstrument än sådana som förvaltas nationellt (bl.a. Horisont Europa och Ett digitalt Europa).

EU-finansiering bör kunna användas också för att främja sysselsättning, social rättvisa, likabehandling och jämställdhet mellan könen samt integration av invandrare och för utveckling som utgår från medborgaraktörer i stadsregionerna och på landsbygden. 
 

2.4    Utöver Finlands CAP-plan bör också landsbygdens särdrag beaktas i finansieringsinstrumenten
 

Den lokala och regionala nivån bör få en större roll i det nationella genomförandet av sammanhållningspolitiken, den gemensamma lantbrukspolitiken och landsbygdsutvecklingen. Landsbygdspolitiken och Finlands CAP-plan samt regional- och strukturpolitiken är de viktigaste redskapen i landsbygdsutvecklingen, men också andra EU-finansieringsinstrument bör beakta landsbygdsområdenas särdrag (t.ex. Horisont Europa, InvestEU och Erasmus+ samt finansieringsinstrument för utveckling av transportförbindelser).

Städerna och stadsregionerna har en viktig roll som en del av den nationella samhällspolitik som syftar till ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välfärd. Städerna är en naturlig miljö för nya innovationer och ekonomisk förnyelse. De utgör knutpunkter i många internationella värdekedjor och i och med en ökande tjänsteexport stärks städernas roll ytterligare. De står också i centrum för hållbarhetsomställningen. Städerna har en särskild roll när det gäller att främja en grön omställning, cirkulär ekonomi och nya slags kompetenskluster och ekosystem för innovationsverksamhet. När det gäller att uppnå EU:s klimatmål spelar städerna också en avgörande roll. EU:s uppdrag för städerna ”100 klimatneutrala städer fram till 2030” är ett bra nytt verktyg för att stödja och främja städernas klimatmål. Stödet på EU-nivå och nationell nivå till de städer som deltar i uppdraget behöver vara fortsatt starkt under de kommande åren för att säkerställa att uppdraget har effekt.

Stadspolitiken betonar de särskilda frågor som gäller städerna och stadsregionerna. Städernas förmåga att investera i hållbar tillväxt och hållbar utveckling måste tryggas. Fungerande och hållbara transportsystem är ett viktigt utvecklingsobjekt. Man bör satsa ännu mer på utvecklingen av transportnätverket TEN-T och på ansökan om FSE-finansiering (CEF). När urbaniseringen framskrider är också förutsättningarna för bostadsutbudet och en minskning av segregationen centrala frågor med tanke på stadsutvecklingen. 

Stadsregionernas många olika förvaltningsstrukturer ställer sina egna utmaningar på regionernas utveckling och därför är det skäl att stödja främjandet av samarbetsstrukturer som visat sig fungera och spridningen av bästa praxis i dess olika former. 

Ur de finländska städernas perspektiv är implementeringen och utvecklingen av EU-agendan för städer (Urban Agenda) och en fortsättning på Leipzigstadgan om hållbara städer i Europa (Leipzig Charter) värda att understödas. Städernas synpunkter på utvecklingen av en bättre lagstiftning förtjänar mer uppmärksamhet. 

Program och finansieringsinstrument som syftar till att stärka kunskapsbasen samt främja digitaliseringen och ny teknik i vidare bemärkelse är centrala för städerna. Till exempel det nya programmet Ett digitalt Europa och dess finansiering av europeiska digitala innovationshubbar, testmiljöer och försöksplattformar samt projekt som hänför sig till data och artificiell intelligens stöder utvecklingen och införandet av innovativa digitala lösningar i städerna. Också andra centrala EU-finansieringsprogram än de som direkt gäller städerna bör beakta städernas utvecklingsbehov. Genom sin egen verksamhet främjar Kommunförbundet en hållbar stadspolitik i EU.

4.1    Klimat- och energilagstiftningen i klimatpaketet 55 bör stödja kommunernas klimatarbete på ett hållbart sätt
 

Syftet med klimat- och energipaketet som kommissionen lanserade 2021 är att säkerställa att EU uppnår sina mål, dvs. att minska utsläppen genom dem med minst 55 procent fram till 2030 jämfört med 1990 års nivå. En del av förslagen i det omfattande lagstiftningspaketet påverkar kommunerna direkt och en del indirekt.

Uppdateringen av lagstiftningen bör stödja kommunernas egna klimatmål och hjälpa kommunerna att minska bland annat utsläppen inom den byggda miljön och trafiksektorn på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt. I energi- och klimatarbetet är det viktigt att engagera privata och offentliga aktörer på regional och lokal nivå i medlemsländerna för att säkerställa att åtgärderna är effektiva och godtagbara. Man måste se till att lokala investeringar som stöder klimat- och energipaketets mål ges resurser. Den administrativa bördan när det gäller finansieringen får inte öka och olika finansieringsformer måste samordnas.

Överlappningar i styrmedlen bör undvikas. Till exempel när utsläppshandeln eventuellt utvidgas bör man beakta att målen och åtgärderna inom ansvarsfördelningssektorn inte överlappar varandra. I den snabba omställningen måste det finnas resurser för att bedöma och följa upp effekterna och verkningsfullheten av de allt stramare styrmedlen, så att de korrigerande åtgärderna sätts in i rätt tid och är motiverade.

Kommissionens initiativ om Europeiska socialfonden för klimatåtgärder fokuserar på rättvisa klimatåtgärder i EU. I strävan efter ett koldioxidneutralt samhälle måste man göra val om hurdana olägenheter och hur mycket kostnader klimatåtgärderna får medföra för att klimatförändringens negativa följder ska kunna avvärjas i framtiden. Målen och åtgärderna måste vara socialt acceptabla. Då den klimatpolitiska styrningen utvecklas, behövs nya metoder att kompensera de negativa effekterna. 

De enskilda medlemsländerna bör i enlighet med subsidiaritetsprincipen själva fullt ut kunna planera och genomföra kompensationen av de negativa följderna på nationell och lokal nivå. 

4.2    Flexibilitet i genomförandet av energidirektiven  

Kommissionens förslag till uppdatering av de s.k. energidirektiven i beredskapspaketet Fit for 55 innehåller flera åtstramningar som syftar till en minskning av utsläppen med 55 procent fram till 2030. Svagheten med förslagen till revidering av energieffektivitetsdirektivet (EED), direktivet om förnybar energi (RED III) och direktivet om byggnaders energiprestanda (EPBD) är dock att det införs detaljerade och kostnadsineffektiva krav, men utan att dessa krav skulle innebära särskilt stora framsteg för det huvudsakliga syftet med beredskapspaketet, att minska utsläppen, på alla håll i EU. 

De varierande effekterna beror på de stora skillnaderna mellan medlemsländerna i de framsteg som redan gjorts inom energianvändning och energisystemsystem. I Finland har arbetet för energieffektivitet redan länge varit resultatrikt, vilket i kombination med minskande utsläpp från energisystemet gör att Finland har ett bättre utgångsläge än många andra EU-länder. Medlemsländernas olika utgångslägen har inte just alls beaktats vid fastställandet av förpliktelserna i 55 %-beredskapspaketet. Avsikten har varit att öka förpliktelserna jämnt för alla.  

Av de föreslagna ändringarna i energieffektivitetsdirektivet (EED) medförde artiklarna 5–8 att skyldigheterna för de offentliga upphandlande enheterna skärptes i fråga om energieffektivitet. Ändringarna ska bland annat som ett nytt krav för den offentliga sektorn innehålla ett effektiviseringskrav på 1,7 % för slutanvändningen av energi, ett årligt krav på grundläggande renovering gällande hela det offentliga byggnadsbeståndet (minst 3 % av den totala arealen) till nästan nollenergibyggnaders nivå samt energieffektivitetskrav också för köp eller hyra av byggnader. Skyldigheten att renovera offentliga byggnader skulle innebära ytterligare årliga investeringar på ca 3,6 miljarder euro inom kommunsektorn, men Energimyndigheten beräknar att utsläppen av växthusgaser i Finland skulle minska med endast 0,02–0,03 ton per år. 

Förslaget till revidering av direktivet om förnybar energi (RED III) innehåller bland annat minimikrav för enskilda byggnader i fråga om förnybar energi. Växthusgasutsläppen från en byggnad har samband med den energi som den använder och vars utsläpp fastighetsägaren inte nödvändigtvis kan påverka alls genom sina val. Det föreslås också att hållbarhetskraven för biovärmeverk skärps, vilket skulle öka den administrativa bördan på ett orimligt sätt, särskilt för små värmeverk. 

Om kommissionens förslag till ändring av direktivet om byggnaders energiprestanda (EPBD) genomförs innebär det för nya byggnader en kravnivå på nollutsläpp samt minimikrav för befintliga byggnader. Kraven som gäller befintliga byggnader skulle omfatta också de byggnader där det inte görs några grundläggande renoveringar. Dessutom skulle förslaget väsentligt skärpa kraven på laddningsinfrastruktur, framför allt i byggnader som inte är bostadshus.  

Inom EU-intressebevakningen övergår fokus under 2023 gradvis till det nationella genomförandet, även om förhandlingar mellan kommissionen, parlamentet och medlemsländerna pågår ännu i början av året (s.k. trepartsmöten). I den mån det är möjligt måste ytterligare ansträngningar göras för att påverka de slutliga versionerna av direktiven, som kan skilja sig avsevärt från kommissionens förslag. Vid det nationella genomförandet ska målet vara att till fullo utnyttja flexibiliteten i energidirektiven, så att de regionala och lokala styrkorna kan utnyttjas på ett funktionellt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt i alla kommuner i Finland. Dessutom måste man noga följa upp eventuella nya åtgärder på EU-nivå som beror på den energikris som Rysslands anfallskrig orsakat och vid behov vara med och påverka dessa.

4.3    Tryggandet av den biologiska mångfalden och effektiva insatser för en giftfri miljö kräver att de lokala förhållandena beaktas och att kommunernas konkreta åtgärder stöds.

4.3.1    Genomförande av strategin för biologisk mångfald

Europeiska kommissionen offentliggjorde 20.5.2020 en ny strategi som syftar till att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2030. Strategin för biologisk mångfald anger mål för naturvården och återställandet och föreslår åtgärder för att uppnå dem. Strategin ställer upp ambitiösa mål för skyddsarealen på EU-nivå: 30 procent av EU:s land- och havsområden bör skyddas. Ett ytterligare mål är att förbättra den ekologiska statusen i olika livsmiljöer på land och i vatten genom ett omfattande program för återställande av naturen. 

I strategin föreslås för kommunernas del bland annat att alla kommuner med minst 20 000 invånare ska utarbeta stadsförgröningsplaner före utgången av 2021 (eng. Urban Greening Plan) för att få tillbaka naturen i städer och premiera samhällsinsatser. I Finland bedöms möjligheten att förverkliga en förgröningsplan som en del av Finlands strategi och handlingsprogram för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden.

År 2022 har kommissionen infört strategin tillsammans med strategin från jord till bord. Bland andra initiativ har kommissionen föreslagit nya regler för hållbar användning av bekämpningsmedel för att uppnå det mål på en 50 procents minskning fram till 2030 som fastställs i strategin för biologisk mångfald och strategin från jord till bord. Kommunförbundet anser det viktigt att minska användningen av bekämpningsmedel, för att de ekosystemtjänster som också kommunerna behöver ska kunna tryggas. Den prioritering som kommissionen har valt har inte en betydande inverkan på kommunernas åtgärder. 

Kommissionen har utöver detta föreslagit EU-lagstiftning om återställande av naturen, enligt vilken minst 20 procent av unionens land- och havsområden ska återställas senast 2030 och alla ekosystem som behöver det restaureras före 2050.

Förordningen skulle i dess föreslagna form ha betydande konsekvenser för kommunerna i Finland. Förordningen skulle påverka kommunernas verksamhet i deras planläggnings-, myndighets- och markägarroll. Förordningen har också konsekvenser för de kommunala tjänster som förutsätter byggande och infrastruktur och kostnaderna för dem.

Det är nödvändigt att artikel 6 i förslaget till förordning ändras i den fortsatta beredningen som bör ta kommunernas synpunkter i beaktande. För att trygga den biologiska mångfalden behövs effektiva och ändamålsenliga metoder som också beaktar utgångsläget i de olika medlemsländerna. Vid den fortsatta beredningen bör målinriktade lösningar utgå från lokala förhållanden på ett ändamålsenligt sätt med tanke på syftet. Man måste beakta de faktiska behoven i hela EU och de olika lokala förhållandena. Tillämpningsområdet för artikel 6 i förordningsförslaget som gäller den regionala nivån kräver en omarbetning för att undvika oskäliga situationer som i Finlands fall.

Kommunförbundet anser att det är viktigt att man vid genomförandet av strategin för biologisk mångfald förstår kommunernas roll som verkställare av målen för biologisk mångfald på ett mångsidigt sätt och samtidigt ser till att kommunerna har möjlighet att samordna markanvändningens övriga behov med målen för biologisk mångfald. De incitament som främjar naturskyddet i kommunerna bör stärkas så att de möjliggör olika, lokalt godtagbara naturvårdsåtgärder särskilt utanför skyddsområdena. 

Kommunerna måste få adekvat finansiering och informationsstöd för biodiversitetsåtgärder. Vid genomförandet av strategin bör frågor som gäller biologisk mångfald granskas tillsammans med klimatfrågor. Målet bör vara att integrera naturvårdsaspekten, och som en särskild fråga bör man se på den biologiska mångfaldens bidrag till välfärden i ett Europa som blir alltmer urbaniserat.

4.3.2     Nollföroreningspaketet

Som en del av den europeiska gröna given vill kommissionen skapa en giftfri miljö för att skydda Europas medborgare och ekosystem. För att uppnå detta mål avser kommissionen fortsätta att genomföra den så kallade nollföroreningsplanen för att motverka förorening av luft, vatten och mark. Uppföljningen av handlingsplanen för nollförorening kommer till exempel att genomföras inom ramen för en integrerad förvaltning av vattenresurserna för att bekämpa förorenande ämnen i ytvatten och grundvatten och förbättra luftkvaliteten i syfte att anpassa normerna till Världshälsoorganisationens rekommendationer. De nya förslagen till gränsvärden gavs hösten 2022. Kommissionen föreslår också åtgärder för att begränsa tillsättningen av mikroplaster i produkter och minska deras miljöpåverkan. Kommissionen kommer att ta itu med hållbarhetsproblemen för biologiskt nedbrytbara och komposterbara plaster och kartlägga var de kan vara till nytta för miljön. Kommissionen kommer också att se över lagstiftningen om klassificering, märkning och förpackning och sträva efter en målinriktad översyn av REACH-förordningen för att förbättra skyddet av människors hälsa och naturen.

Utöver dessa åtgärder lade kommissionen hösten 2022 fram ett förslag till en omfattande översyn av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Av direktivförslaget att döma är dess konsekvenser för avloppsvattenbehandlingen och avloppshanteringen större än beräknat. Direktivet innehåller också mål som, om de förverkligas, medför en risk för avsevärt ökade kostnader för kommunernas vattentjänstverk. En del av åtgärderna är motiverade, men Kommunförbundet är oroat över att direktivförslaget innehåller flera åtgärder som är olämpliga med tanke på förhållandena i Finland samt över att kommissionen ges delegerad beslutanderätt. Enligt förslaget ska kommissionen i fortsättningen t.ex. kunna fastställa kraven på behandling av fastighetsvisa avloppsreningsverk i vissa områden. De kyliga klimatförhållandena i Finland skulle inte heller beaktas i kraven på kväverening på samma sätt som tidigare. Detta skulle medföra betydande kostnader för Finland i förhållande till resten av Europa. 

Kommissionen kommer att lägga fram ett lagstiftningsförslag (Q2 2023) om markhälsa. Livsmedel, natur och ekonomi är beroende av marken och måste skyddas på samma sätt som vatten, luft och den marina miljön. Lagstiftningsförslaget om markhälsa meddelades i EU:s markstrategi som sträcker sig fram till 2030. Regleringen kommer att påverka kommunerna i deras olika roller bland annat som markägare, planläggare, byggare av infrastruktur och tillståndsmyndighet. Ett viktigt perspektiv är i synnerhet de direkta och indirekta konsekvenserna för kommunernas markanvändning och planläggning, och det är nödvändigt att de inbördes relationerna och sammanlagda effekterna av olika författningar bedöms ingående.

EU:s miljölagstiftning påverkar i hög grad kommunens uppgifter inom miljövård. Kommunförbundet anser att det är viktigt att EU:s miljöpolitik stöder medlemsländernas möjligheter att på ett hållbart och rimligt sätt trygga en ren miljö. Det skapar också en grund för kommunernas basservice, kommuninvånarnas välfärd och näringar som är beroende av en ren miljö. 

I framtiden bör fokus i allt högre grad ligga på ett effektivt genomförande och utveckling av befintlig lagstiftning. I länder som Finland, där de lokala myndigheterna har ett betydande ansvar för genomförandet av miljöbestämmelserna och tillsynen över dem, bör stödet för genomförandet riktas till kommunerna. De finländska kommunernas behov samt kommunernas och landskapens särförhållanden bör beaktas vid beredningen och genomförandet av nollföroreningspaketet. Åtgärder inom ramen för nollföroreningspaketet, såsom översynen av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och åtgärder för förvaltning av vattenresurser, får inte leda till onödig överreglering som äventyrar de nödvändighetstjänster som kommunerna producerar och som förbättrar miljöns tillstånd. Till dessa hör bland annat en heltäckande vattenförsörjning till rimligt pris. 

Kommunförbundet anser att det är viktigt att kommissionen håller fast vid idén om att minimera regleringsbördan och till fullo följer principen ”en in, en ut”. Kommunförbundet välkomnar kommissionens förslag där de förväntade kostnaderna av EU-lagstiftningen ska fastställas på ett mer transparent sätt än tidigare och att de administrativa kostnaderna ska kompenseras. 

Närmare upplysningar: 
Tommi Maasilta, miljöchef och Tuulia Innala, specialsakkunnig                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

4.4    Utveckling av den europeiska modellen för cirkulär ekonomi kräver produktpolitiska åtgärder utöver begränsning av utsläppen
Under 2023 kommer kommissionen att fortsätta att genomföra handlingsplanen för en cirkulär ekonomi genom att föreslå åtgärder för att minska avfallet och dess miljöpåverkan. Fokus läggs i synnerhet på livsmedels- och textilavfall. Kommissionen kommer att inrikta sig på åtgärder för att främja återvinningen av textilavfall och föreslå att producentansvaret utvidgas till att omfatta textilavfall. Kommissionen kommer att fortsätta att främja initiativ för en hållbar produktpolitik och kommer också att sträva efter att förbättra konsumenternas rätt att låta reparera produkter till rättvisa priser. Om åtgärden genomförs bidrar det till att öka varornas livslängd och främjar därmed målen för cirkulär ekonomi. Kommissionen föreslår också åtgärder för att begränsa mikroplaster i produkter och minska deras miljöpåverkan. Kommissionen tar också itu med hållbarhetsproblemen för biologiskt nedbrytbara och komposterbara plaster och kartlägger var de kan vara till nytta för miljön. Avsikten är också att se över den lagstiftning om klassificering, märkning och förpackning som förslaget som lades fram i slutet av november 2022 gäller.  

Kommunförbundet stöder kommissionens strävan att utveckla kraven på produktdesign mot mer miljövänliga och hållbara produkter. Dessutom är det viktigt att skapa förutsättningar för reparerbara produkter och arbeta för att det ska löna sig att reparera i stället för att skaffa nytt. När det gäller produktdesign och utsläppande på marknaden av nya material ska man se till att produkterna är hållbara och ofarliga och att nya produkter och material faktiskt är lämpliga för sina användningsändamål. Det är viktigt att särskilt uppmärksamma källorna till utsläpp av mikroplaster. Begränsningen av utsläppen får inte i slutändan leda till ohållbara och dyra lösningar för kommunerna, såsom onödigt tunga krav på behandling av dagvatten. Kommunförbundet förhåller sig i princip positivt till de åtgärder som syftar till att minska matsvinn samt till att främja återvinning av textilavfall. Kommunförbundet förhåller sig dock reserverat till det utvidgade producentansvaret för textilier, eftersom genomförandet av det medför vissa utmaningar på grund av att man i Finland redan har utvecklat ett relativt långt kommunbaserat system för insamling och behandling. När nya initiativ och ny lagstiftning utarbetas och genomförs är det särskilt viktigt att också beakta kommunernas synpunkter. 

4.5    Finlands tillgänglighet samt  övergång till hållbar och smart mobilitet

Finlands logistiska och geopolitiska ställning har förändrats. Finland måste på ett mer målinriktat sätt än tidigare se till att landet och dess olika regioner och centralorter är tillgängliga och har internationella kontakter. Ett viktigt verktyg är de TEN-T-projekt som finansieras genom Fonden för ett sammanlänkat Europa (CEF) samt intressebevakning i samband med den pågående revideringen av TEN-T-förordningen.

Vid revideringen av TEN-T-förordningen är det viktigt att hamnarna i norra Finland inkluderas i stomnätet och att hamnarna i det övergripande nätet behåller sin ställning. De krav på urbana knutpunkter som kommissionen föreslår samt kraven på insamling och rapportering av uppgifter bör vara flexibla och förenliga med finansieringsmöjligheterna.

Överföringen av de sista avsnitten till gränsen mellan Ryssland och Belarus från stomnätet till det övergripande nätet får inte äventyra CEF-stödberättigande. Tillgängligheten till olika regioner i medlemsländerna, såsom Östra Finland, får inte i onödan försämras till följd av det förändrade geopolitiska läget. Även om Finland behöver en möjlighet att avvika från den europeiska standardens spårvidd, bör frågan också granskas med tanke på framtidens möjligheter och integration, t.ex. Finlands förbindelser med Sverige och Norge och Rail Baltica.

I Finland bör man satsa mer långsiktigt och i rätt tid på planering och prioritering av CEF-stödberättigade projekt, t.ex. järnvägsprojekt, för att förbättra möjligheterna att få EU-stöd för projekten. Detta förutsätter också en ökning av den nationella finansieringen för projektens självfinansieringsandel. Det är viktigt att Finland för egen del främjar Rail Baltica-projektet, som ger en snabb förbindelse mellan Mellersta och Norra Europa.

Övergången till hållbar och smart mobilitet inom EU är nödvändig. Kommissionen håller på att utarbeta flera initiativ med anknytning till detta mål, såsom en reform av ITS-direktivet (intelligenta transportsystem) och en uppdatering av förordningen om multimodal passagerarinformation (MMTIS) samt ett initiativ för att främja multimodala digitala mobilitetstjänster (MDMS). Kommissionen överväger politiska åtgärder bland annat i fråga om passagerares rättigheter vid multimodala resor. Dessutom fortsätter behandlingen av AFIR-förordningen som gäller infrastruktur för distribution av alternativa bränslen.

Den gröna och digitala omställningen kräver gemensamma mål och gemensamma åtaganden. Det behövs också en förståelse av de regionala förhållandena i medlemsländerna och av verksamheten och ramvillkoren för de aktörer som tilldelas nya ansvarsområden. De skyldigheter som åläggs de lokala och regionala offentliga aktörerna ska stå i proportion till de fördelar som uppnås samt till möjligheterna, utmaningarna och de ekonomiska ramvillkoren för det praktiska genomförandet av skyldigheterna. En alltför detaljerad reglering på EU-nivå bör undvikas. Offentliga aktörer bör ha prövningsrätt vid genomförandet för att de ska kunna ta i bruk de lämpligaste och mest kostnadseffektiva lösningarna.

Regelverket om mobilitet ska stödja mobiliteten och kombinationen av mobilitetstjänster så att andelen hållbara färdsätt ökar, särskilt i stadsregionerna. Man bör undvika sådana ändringar i lagstiftningen som försämrar den juridiska grunden (PSA-förordningen) och den ekonomiska grunden för ordnandet av kollektivtrafik i stadsregioner. Stadsregionernas roll är avgörande för att utsläppsminskningsmålen för trafiken ska nås.

Direktivet om största tillåtna dimensioner och högsta tillåtna vikter för fordon kommer att ses över. Med tanke på gatunätet är det väsentligt att HCT-förbindelserna riktas till noggrant genomtänkta rutter som leder till t.ex. hamnar, logistikcentrum och industriområden. Trånga centrumområden bör undvikas.  Gatunätet har en central roll för säkerheten vid gång och cykling.

Den digitala omställningen behandlas på EU-nivån som ett genomgående samhälleligt tema, till exempel inom trafik-, ekonomi- och miljöfrågor. Kommunförbundets intressebevakning i EU tar fasta på just på denna aspekt i den digitala omställningen; framtidens städer och kommuner behöver en lagstiftning som stöder digitala innovationer inom service och för medborgarna.

I ett alltmer osäkert världsläge vill EU utarbeta en lagstiftning som styr digitaliseringen. Målet är en mer enhetlig inre marknad där vi tillsammans möter utmaningar som till exempel tillgång till råvaror, säkra leveranskedjor och oavhängighet i fråga om data. Flera av digitaliseringsinitiativen som kommissionen presenterar i sitt arbetsprogram för år 2023 återfinns i dagens kommun- och stadsutvecklingsprogram. 

Kommunernas och städernas roll som tillhandahållare av tjänster och främjare av innovationer får inte glömmas i denna ekvation. Det är de som står invånarna närmast. Vi behöver en EU-lagstiftning som stöder möjligheterna till detta också i den offentliga sektorn. I våra städer och kommuner finns redan både behov, intresse och förståelse för en digitalisering av det dagliga livet. Till exempel inom utvecklingen av dataekonomin har städerna identifierat möjligheter att skapa nya tjänster för invånare och företag samt främja innovations- och forskningsverksamheten.

Med beaktande av detta har Kommunförbundet sett vikten av att med sikte på framtiden följa både den teknologiska utvecklingen och förutsättningarna för den, såsom kompetens, infrastruktur och cybersäkerhet. Till exempel har virtuell verklighet lyfts fram i kommissionens arbetsprogram för första gången år 2023.

Vi fortsätter att bevaka och påverka kommissionens pågående digitala initiativ, i synnerhet dataförvaltningsakten och rättsakten om artificiell intelligens. Båda kommer att påverka kommunsektorn på flera plan, som till exempel i trafikfrågor. I det här sammanhanget betonas också cybersäkerheten, till exempel i fråga om produkter. 

Inom digitaliseringen prioriterar vi följande:  

• utnyttjande av data och gemensamma europeiska dataområden i städernas och kommunernas verksamhet
• digitalisering av trafik- och mobilitetstjänster
• engagerande och framtidsorienterade teknologier i städernas och kommunernas verksamhet
• den offentliga sektorns behov ska mer än hittills beaktas i lagstiftningen som styr digitaliseringen i EU

Fördjupandet av kapitalmarknadsunionen och genomförandet av bankunionen förutsätter att den lokala och regionala nivån bättre än i dagsläget beaktas i EU:s ekonomiska politik.

I kommissionens arbetsprogram 2023 ingår flera andra initiativ med direkt inverkan på ekonomin, vilket också kan påverka kommunernas ekonomi.

Konsekvenserna av regleringen efter finanskrisen är fortfarande oklara i fråga om den ekonomiska aktiviteten, sysselsättningen och den offentliga ekonomin. Situationen förvärrades av åtgärderna under covid-19-pandemin och nu har vi en energikris till stor del som en följd av kriget i Ukraina. EU måste fortfarande fatta beslut för att åstadkomma ekonomisk tillväxt, förbättra sysselsättningen och säkerställa en hållbar offentlig ekonomi. Kapitalmarknadens funktion och verksamhetsförutsättningar samt hanteringen av finansieringsrisker behöver fortfarande utvecklas.

I princip finns det inget behov av ny eller strängare EU-reglering, snarare bör de gällande reglerna när det gäller EU:s ekonomiska styrning främjas. Effektiv ekonomisk styrning förutsätter att den regionala och lokala nivån beaktas mer än hittills, särskilt i den europeiska planeringsterminen. Budgetövervakningen får dock inte stramas åt ytterligare. Kommunerna ska också i fortsättningen självständigt få fatta beslut om innehållet i sina budgetar. Kommissionens roll är att säkerställa att medlemsländernas ekonomiska politik inte äventyrar en klanderfri verksamhet för den ekonomiska och monetära unionen.

Detta ligger som grund bakom initiativen i kommissionens arbetsprogram 2023 gällande kapitalmarknadsunionen och bankunionen. Med tanke på näringspolitiken i finländska kommuner och regioner är det viktigt med en fungerande kapitalmarknad och banksektor. Nya tankar om solidaritet har redan tidigare diskuterats särskilt beträffande kapitalmarknadsunionen. Det handlar om att medlemsstaterna förbinder sig till ersättningar om något EU-land inte klarar av sina ansvar. Ett sådant solidariskt ansvar kan belasta Finlands kreditvärdighet. Belastningen skulle sannolikt sprida sig från staten till kommunerna, det vill säga till kommunernas finansieringskostnader. Kommunförbundet upprepar sina förbehåll rörande det solidariska ansvaret och anser att förutsättningarna för skötseln av ansvaret måste vara i ordning.
 

7.1    Migrations- och asylsystemet behöver förnyas
 

Kriserna i Finlands närområden har visat att EU måste ha ett tydligt och starkt migrations- och asylsystem.  Kommissionen meddelade hösten 2020 om reformen av EU:s asyl- och migrationspolitik. Meddelandet gav förnyandet av det gemensamma asylsystemet ny fart. Migrationshanteringen har framskridit enligt asyl- och migrationsavtalet och kommissionen har som mål att presentera resten av förslagen i den gemensamma planen under parlamentets pågående mandatperiod. 

Konflikter ute i världen, humanitära kriser och också naturkatastrofer kan påverka flyktingströmmarna till Finland. Till följd av det ryska anfallskriget har direktivet om tillfälligt skydd för första gången aktiveras för att hjälpa personer som flytt från Ukraina. Tillfälligt skydd är avsett för personer som flytt kriget. Beviljandet av tillfälligt skydd gör det möjligt att erbjuda skydd för en begränsad grupp snabbt och i en process som är lättare än asylförfarandet. Rådets beslut trädde i kraft 4.3.2022 och gav medlemsländerna prövningsrätt att fastställa den exakta målgruppen för skyddet. Finland ger skydd åt en större grupp flyktingar från Ukraina än vad som beslutats på EU-nivå. EU har också med hjälp av sammanhållningspolitiska stödåtgärder stött medlemsländerna och regionerna i att hjälpa dem som flyr från kriget i Ukraina. 

Nytt kompetenspaket för att främja laglig migration 

I sitt arbetsprogram har kommissionen också tagit upp frågor som rör integration och arbetsrelaterad invandring. Avsikten med nästa års kompetenspaket är att främja laglig migration. Det nya initiativet syftar till att underlätta erkännandet av examina för tredjelandsmedborgare och samtidigt locka till sig den kompetenta arbetskraft som Europa behöver. Kunnig arbetskraft stärker också kommunernas och regionernas livskraft. 

Rekryteringen från tredje land bör också beakta behoven inom den offentliga sektorn och man bör utveckla fungerande praxis för rekryteringen av professionella inom social- och hälsovården. Tillståndsförfarandena i anslutning till rekryteringen av tredjelandsmedborgare bör också i fortsättningen höra till de enskilda ländernas befogenheter. 

I Finland ansvarar staten för mottagandet av asylsökande. Integration hör till kommunernas uppgifter enligt lagen om främjande av integration, därför spelar kommunerna en viktig roll i att se till att Finlands humanitära förpliktelser uppfylls.

Kommunförbundet betonar att EU och Finland ska ge skyddsbehövande skydd som är av hög internationell nivå. Kommunernas integrationsfrämjande arbete är en viktig del av en framgångsrik invandringspolitik. Att invandrare är delaktiga på alla plan stärker samhällets sociala hållbarhet. Integration måste förbli en nationell befogenhet.

Som en del av migrations- och asylpolitiken har kommissionen hösten 2020 lagt fram en handlingsplan för integration och inkludering 2021–2027. I handlingsplanen betonas att en lyckad integration är en väsentlig del av en god och effektiv migrations- och asylpolitik. Kommissionen har konstaterat att samarbetet på EU-nivå kan ge betydande fördelar när det gäller integrationen av invandrare, även om integrationen hör till de nationella behörigheterna. En förutsättning för en lyckad integration och delaktighet är tidiga åtgärder och ett långsiktigt engagemang. 

Det är ytterst viktigt att säkerställa att kommunerna också under den nya programperioden har möjlighet att använda EU:s finansieringsstöd för integration av tredjelandsmedborgare. Det finns också skäl att förbereda sig på ett ökat behov av integrationstjänster efter en eventuell massinvandring.

 
7.2    Europaåret för kompetens 2023 och uppdatering av ramen för rörlighet i utbildningssyfte

Kommissionen har utsett 2023 till Europaåret för kompetens. Kommissionens mål är att locka människor med de färdigheter som behövs till sektorer där det råder brist på arbetskraft i Europa genom att underlätta erkännandet av kvalifikationer, även sådana som utfärdats utanför EU. Kommissionens plan för EU:s strategi för högskolorna och målet att effektivisera det europeiska samarbetet inom högre utbildning är viktig för Finlands del. Högskolorna är viktiga livskraftsfaktorer för landskapen och kommunerna. Det är viktigt att locka experter till vårt land för att fylla ett stort, existerande kompetensunderskott. Studerande som kommer till Finland ska kunna delta i samhället och få arbete här, så att de har möjlighet att stanna kvar i landet. Det är också viktigt att bromsa kompetensflykten från områden som är på tillbakagång. 

Den oroväckande befolkningsutvecklingen i Finland kräver att arbetskraftsinvandringen underlättas. Särskilt ur kommunernas synvinkel är insatserna för att identifiera och erkänna kompetens värda att stödja.

Endast 15 % av ungdomarna i EU har studerat, deltagit i praktik eller gått i läroavtalsutbildning i ett annat EU-land. Därför kommer kommissionen att föreslå en uppdatering av EU:s nuvarande ram för rörlighet i utbildningssyfte för att underlätta studenternas rörlighet mellan utbildningssystem i olika länder. Även om ungdomsfrågor i princip omfattas av den nationella lagstiftningen, är det bra att uppmuntra unga att röra sig över gränserna. Att få nya influenser och lära sig av god praxis på alla nivåer är till nytta för utvecklingen. Dessutom måste kommissionens initiativ om uppdatering av kvalitetsramen för praktikprogram följas upp för att ta hänsyn till alla relevanta faktorer.

I formuleringen av EU:s riktlinjer och rekommendationer är det viktigt att den nationella beslutanderätten - i Finland på kommunal nivå - kvarstår inom utbildningen, kulturen, bildningsväsendet och idrotts- och ungdomsarbetet. Finland har konsekvent betonat detta i sina ställningstaganden om utbildning.