Tankar om lagberedningen

Nivån på lagberedningen är ett evigt samtalsämne. En god lagberedning förutsätter att det finns tillräckliga ekonomiska resurser och behövlig kompetens för beredningsmaskineriet. Arbetet kräver tid och ett brett perspektiv på de olika frågorna. Ministerietjänstemännens skrivbord är ett alltför snävt forum för beredningsarbetet.

Det här är grundläggande saker som ingen förnekar, med de glöms ofta bort i den politiska styrningen av lagberedningen.

Lagstiftningens mål, metoder och resurser möts inte

Under alla de år jag som på ett eller annat sätt har haft att göra med lagberedning har jag funderat på vissa frågor som det inte har talats särskilt mycket om.

Är de mål som skrivits in i våra lagar realistiska i förhållande till de metoder och resurser som anvisats för måluppfyllelsen? Beklagligt ofta innehåller regeringspropositionerna politisk hype som inte fungerar i verkligheten när lagarna verkställs. Det handlar om det traditionella syndromet ”bumaga och praktika”, dvs. papper är papper och praktik är praktik.

Lagarna stiftas för att de ska ha vissa effekter och därför är konsekvensbedömningar viktiga. I anvisningarna för lagberedningen ställs krav på en mycket omfattande konsekvensbedömning. En lag har alltid ett huvudsakligt mål, och fokus ligger på bedömning av hur detta mål kommer att uppfyllas. Om man genom en lag eftersträvar till exempel miljöeffekter, ska naturligtvis dessa bedömas. I allmänhet läggs också mycket energi på att bedöma olika dimensioner av de ekonomiska konsekvenserna. Men man kan fråga sig om andra obligatoriska konsekvensbedömningar, såsom bedömningen av konsekvenserna för barn, jämställdheten, hushåll och företag, i slutändan har någon betydelse, om lagstiftningen inte direkt gäller just dessa livsområden?

Ibland verkar det som om de mest avgörande konsekvensbedömningarna har gjorts redan vid förhandlingarna om regeringsprogrammet. Men visst kan ju den som skriver lagen hitta ytterligare motiveringar till goda förhandlingslösningar.

Förmåga att läsa regeringspropositioner behövs

Vid sidan av medie- och informationskunnighet borde vi få lära oss att läsa regeringspropositioner. I regeringspropositionerna överbetonas ofta lagförslagens positiva konsekvenser och problem i nuläget dramatiseras.

I propositionerna bör man också behandla olika alternativa lösningar, dvs. varför alternativen är sämre än den valda lösningen. Jag har ibland funderat på i vilken ordning de olika alternativen har behandlats. Det verkar som om ett alternativ ibland är dåligt för att det inte råkar vara det som man har kommit överens om eller beslutat om.

Remissyttrandena om propositionsutkasten har i allmänhet en marginell inverkan på propositionernas innehåll i förhållande till den arbetsmängd som remissbehandlingen kräver.

Nästan alla regeringspropositioner innehåller en internationell jämförelse. Jag kommer inte på många propositioner som på något sätt skulle ha påverkats av dessa jämförelser. Jämförelserna är i allmänhet ytliga redogörelser som skrivits in i propositionen.

Det är önskvärt att rådet för bedömning av lagstiftningen skulle fästa större vikt vid om motiveringarna i regeringspropositionerna är korrekta och relevanta för beslutsfattandet.

Ibland är regeringens propositioner så omfattande och svårtolkade att det inte ens vid en grundlig beredning är möjligt att särskilt noggrant bedöma deras konsekvenser på förhand. Jag har funderat på vilka tidtabeller och resurser för beredningen som hade kunnat ge oss en tillförlitlig konsekvensbedömning av social- och hälsovårdsreformen, som nu befinner sig i genomförandefasen. Kanske inga. Det finns en gräns för faktabaserat beslutsfattande.
 

Arto Sulonen var direktör för Kommunförbundets juridiska enhet 2010–2019, och 2019–2022 ansvarade han som ledande jurist för uppgifter inom förvaltningsutveckling, i synnerhet i anslutning till social- och hälsovårdsreformen. Före Kommunförbundet arbetade han drygt 20 år i juridiska sakkunnig- och ledningsuppgifter vid tre olika ministerier.