Bloggserie: Finansiella frågor i AN-reformen

Reformen av AN-tjänsterna och finansieringen: Avtal

Den detalj i reformen som väckt mest diskussion gäller kriterierna för organiseringsansvaret. Enligt de antagna lagarna ska en kommun för att kunna ordna sysselsättningstjänster ha ett arbetskraftsunderlag på minst 20 000 invånare bland befolkningen i arbetsför ålder. Eftersom merparten av kommunerna inte uppfyller det här kravet, behöver de ordna samarbetsområden över kommungränserna. Så som tidigare konstaterats i denna bloggserie (länk till del 2), faller såväl statsandelsfinansieringen som kostnaderna direkt på kommunerna. Det här gäller alla kommuner, oberoende av om de ordnar servicen på egen hand eller genom samarbete. Fördelningen av organiseringsansvaret, finansieringen och kostnaderna mellan olika organisationer leder till en obalanserad konstellation. Man måste nå en överenskommelse i de här frågorna.

Vem betalar arbetslöshetskostnaderna?

När det gäller ekonomin är en viktig fråga i överenskommelsen mellan kommunerna: Vem betalar kostnaderna för arbetslösheten? Snävt betraktat är det fråga om en fördelning mellan kommunerna i fråga om sysselsättningsområdets kostnader, dvs. betalningsandelar. Om kostnaderna fördelas solidariskt lika, kan betalningsandelarna beräknas till exempel i proportion till invånarantalet eller rentav fördelas helt jämnt mellan kommunerna. Alternativt kan man till exempel utgå från befolkningen i arbetsför ålder, vilket preciserar beräkningarna något.

Den andra ytterligheten skulle vara att fördela kostnaderna enligt upphovsprincipen. Den som ger upphov till kostnader betalar, det vill säga i det här fallet kommunerna med flest arbetslösa. Då skulle kostnaderna fördelas till exempel på basis av antalet kunder eller arbetslösa personer, eller i extremfall enligt antalet prestationer inom serviceproduktionen. Jag tror ändå inte att arbets- och näringstjänsterna som helhet kan produktifieras fullt ut.

Statsandelskriterierna i AN-reformen är en mellanform, eftersom de innefattar både befolkningen i arbetsför ålder och omfattande arbetslöshet, dvs. grovt taget antalet kunder. Naturligtvis kan man komma överens om fördelningen av kostnaderna så att upphovsprincipen tillämpas i sådan grad som det är ändamålsenligt i praktiken.

Figur 1: Fördelning av arbetslöshetskostnader

Hittills har jag endast reflekterat över fördelningen av anordnarens kostnader. Varför inte utvidga tanken till att gälla även bötesavgifter? Jag vet inte om det finns något juridiskt hinder för att kommunerna i ett sysselsättningsområde också skulle dela på den ekonomiska risken i samband med bötesavgifter. Skulle man på så sätt öka hela regionens intresse för enskilda kommuners bötesavgifter? Bötesavgifterna i en kommun kan också öka plötsligt till följd av någon stor arbetsgivares nedläggningsbeslut. Då kommer den kommunens kostnader att öka snabbt.

Ekonomiska risker och vinster

En annan viktig ekonomisk fråga är om man i sysselsättningsområdet sköter sysselsättningen eller arbetslösheten. Svaret är båda, naturligtvis. De ovan nämnda kostnadsfördelningsmodellerna har varit starkt kopplade till fördelningen av kostnaderna för skötseln av arbetslösheten. Om man talar om täckande av kostnader och ekonomiska risker är man samtidigt inne på myntets baksida, dvs. ekonomisk vinst. Om arbetslösheten minskar, hur ska vinsterna fördelas mellan kommunerna i regionen. Fördelas en enskild kommuns ansträngningar till förmån för hela regionen?

Man bör inte glömma kommunens egen roll. I AN-reformhelheten handlar det åtminstone om främjande av näringslivet, offentliga och privata investeringar, sysselsättning genom upphandling samt ägarstyrning av yrkesutbildningen. En enskild kommun kan lyckas locka till sig stora investeringar på sitt område och därigenom förbättra sysselsättnings- och arbetslöshetsläget i kommunen, vilket leder till lägre kostnader för skötseln av sysselsättningen. För den egna kommunen syns det direkt som minskade bötesavgifter, men det gagnar också andra kommuner inom samma sysselsättningsområde. Modellen för fördelning av kostnader inverkar på hur den ekonomiska nyttan sprids över kommungränserna. Kommunerna bär nu i högre grad än tidigare de ekonomiska riskerna (och vinsterna) för arbetslöshetsutvecklingen. Kommunerna avtalar ändå sinsemellan om riskfördelningen inom sysselsättningsområdet.

Avtal som mål

En helt optimal modell för kostnadsfördelning och incitament kan knappast uppnås inom denna tidsram. På grund av den snäva tidsplanen behöver kommunerna snabbt enas också om de ekonomiska frågorna. Jag tror att en kompromisslösning som är lätt att beräkna och som orsakar minst oenighet kommer att bli vanligare åtminstone i början. En allt för preciserad modell kan å andra sidan uppmuntra till deloptimering.(läs mer: Sanna Lehtonens blogg). Det lönar sig ändå att ägna åtminstone en tanke åt ovannämnda aspekter. Varje mellankommunalt sysselsättningsområde kommer i vilket fall som helst att fatta beslut om fördelningen av ekonomiska risker och vinster, omedvetet eller medvetet.

Kommunförbundet tillhandahåller mallar för samarbetsavtal:

Ärenden som ska bestämmas i ett samarbetsavtal

Mall för grundavtal för samkommuner

Ytterligare aspekter:

Ur medlemskommunens synvinkel finns det skäl att dryfta åtminstone följande frågor:

  • hur inverkar kommunens egen utveckling inom sysselsättningen på finansieringen som tillkommer anordnaren
  • hur säkerställer medlemskommunen att den får den service (och de resultat) som den betalar för
  • vad kan kommunen själv göra för att förbättra arbetslöshetsläget och hur påverkar det betalningsandelen?

Ur anordnarens synvinkel finns det skäl att dryfta åtminstone följande frågor:

  • hur återspeglas det på finansieringen då medlemskommunerna själva gör satsningar på sysselsättningen
  • täcks de indirekta kostnaderna (förvaltningen, lokaler, utveckling, osv.)
  • hur behandlas över- och underskottet i sysselsättningsområdet
  • hur beaktar finansieringen de kommunvisa skillnaderna när det gäller behoven
  • hur kommer man överens om samarbete inom produktionen i de situationer där en enskild medlemskommun getts ansvaret för en viss service
  • hur säkerställer man att en plötslig utökning av uppgifterna, till exempel till följd av arbetslöshet eller lagändringar, beaktas i finansieringen av anordningsuppdraget?

Kort om skribenten

Skribenten är utvecklingschef vid Kommunförbundet.

På Twitter: @MikkoMeh