Bloggserie: Markanvändning och byggande i framtidens kommun

Uppdelningen av markanvändnings- och bygglagen – vad innebär det?

Reformen av markanvändnings- och bygglagen inleddes med stora förhoppningar för fyra år sedan. Man ville bereda reformen parlamentariskt för att arbetet skulle framskrida i samförstånd mellan alla parter. Så blev det sist och slutligen inte, då Miljöministeriet efter kritiska remissvar och en politisk dragkamp beslöt att endast gå vidare med paragraferna som gäller byggande och digitaliseringen av områdesanvändningen.  

Koldioxidneutralt byggande och digitaliseringen går framåt – i motsats till de övriga målen

De ursprungliga målen för reformen var att svara mot framtidens utmaningar, förenkla planeringssystemet och förtydliga olika processer. Man ville också förbättra lagens struktur, som luckrats upp till följd av olika lagändringar. Den nuvarande regeringens prioriterade mål är ett koldioxidneutralt samhälle, stärkande av den biologiska mångfalden, bättre kvalitet på byggandet och främjande av digitaliseringen.

Av dessa mål verkar närmast koldioxidneutralt byggande och utveckling av digitala verksamhetssätt förverkligas. När det gäller digitaliseringen borde man dock fokusera på interoperabla data och utveckling av informationstjänster, inte på att skapa överlappande register.

De mer omfattande målen som gäller klimatförändringen, den biologiska mångfalden och smidigare processer kommer däremot inte att uppnås, då den del som gäller områdesanvändningen förblir oförändrad.

I förslaget till bygglag har metoderna för att bekämpa klimatförändringen reducerats till en rad tekniska lösningar i anknytning till bygglov och byggprocessen. Tekniska krav eller utredningsskyldigheter som enbart gäller byggandet möjliggör inte ett lika bra slutresultat ur ett klimatperspektiv, som att utveckla områdesanvändningen och byggandet som en helhet i en mer ekologiskt hållbar riktning.

I förslaget till bygglag har man inte identifierat kontaktytorna mellan planläggningssystemet och byggandet i tillräcklig utsträckning. Detta medför ställvis risk för en utveckling som rentav går i motsatt riktning jämfört med målen. Den föreslagna regleringen om förutsättningarna för tillstånd för placering försvagar till exempel de växande kommunernas och städernas möjligheter att styra samhällsstrukturen utanför detaljplaneområden. Detta gör det svårare att uppnå de mål i regeringsprogrammet som gäller bland annat koldioxidavtrycket från markanvändningen och trafiken, en hållbar samhällsstruktur och stärkandet av den biologiska mångfalden.

Den övergripande styrningen av markanvändningen och byggandet försvåras 

Att dela upp lagen i två delar är en stor ändring utan tillräcklig grund. Man har heller inte kunnat bedöma konsekvenserna inom den snäva tidtabellen. Exempelvis skulle den gällande lagens första paragraf om hållbar utveckling inom områdesanvändningen och byggandet, som i stor utsträckning ansetts vara bra, i fortsättningen endast gälla områdesanvändningen. Kommer de två lagarna i framtiden också i övrigt att börja gå allt mer isär både när det gäller mål och regleringsprinciper?

Det är inte alls självklart vilken del av den nuvarande markanvändnings- och bygglagen som gäller områdesanvändning och vilken som gäller byggande. Exempelvis är myndighetsstyrning av byggandet också genomförande av planläggning. Därför kan man med fog hävda att dessa borde regleras i samma lag.

Ett av de centrala motiven för revideringen av markanvändnings- och bygglagen har varit att den nuvarande lagens struktur och tydlighet har påverkats negativt av ett stort antal reformer som alla haft enskilda perspektiv i fokus. Att dela upp lagen i två delar skulle förvärra situationen avsevärt jämfört med nuläget.

I framtiden skulle planläggare och byggnadsinspektörer bli tvungna att tillämpa båda lagarna i sitt arbete. I områdesanvändningslagen finns närmare 20 hänvisningar till bygglagen och i bygglagen på motsvarande sätt över 30 hänvisningar till områdesanvändningslagen eller till planläggningsförfaranden enligt den. Förvirrande är också att det enligt förslaget ingår bestämmelser om den i sig viktiga och välkomna digitaliseringen i tre olika lagar: områdesanvändningslagen, bygglagen och lagen om ett datasystem för den byggda miljön.

Än kan situationen rättas till 

Avsikten är att bygglagen och lagen om ett datasystem för den byggda miljön, samt de ändringar som ska göras i markanvändnings- och bygglagen på grund av dessa lagar ska gå vidare till riksdagsbehandling i början av hösten. Nu är det dags att fundera på vad som krävs för att få lagarna att fungera utifrån kommunernas och hela samhällets synvinkel.  

Det finns skäl att tänka över reformen ytterligare. De ändringar som föreslås i den nya bygglagen kan, med vissa korrigeringar, göras i markanvändnings- och bygglagen. På samma gång kunde man genomföra de förslag inom områdesanvändningen som gäller klimatförändringen och smidigare planläggning, som understöds av många, men som nu lagts på hyllan. De mest kontroversiella punkterna kan man återkomma till under nästa regeringsperiod.

En delreform är ännu möjlig – en tudelning av lagen är inte nödvändig.

Skribent

Skribenten är utvecklingschef för markanvändning och planläggning vid Kommunförbundet.

På Twitter: @annekjarva