Att inkludera alla i samhället kräver arbete och är inte gratis

En stor del av människornas vardag berörs av kommunernas verksamhet. Kommunerna handlar i sin tur om alla människor och deras behov. Det är viktigt att tänka på hur kommunerna kan inkludera alla människor i samhället och ge dem samma möjligheter att delta i verksamheter och ta del av vardagen, oberoende av deras förutsättningar.

Det råder ingen tvekan om att målet att inkludera alla i samhället är positivt. För att inte lämna det som ett festtal krävs både kunskap, arbete och resurser. Lagar ställer både allmänna och specifika krav, men det är inte alltid klart hur kommunerna kan leva upp till dem och målsättningarna med lagstiftningen. Ofta är det oklart om vilka resurser som skall användas för att uppfylla dessa åtaganden.

Från september 2020 omfattas nästan alla offentliga webbtjänster av lagen om digitala tjänster, som bland annat implementerar det europeiska direktivet om webbtillgänglighet. Målsättningen är webbtjänsterna med innehåll som är tillgängligt för alla användare, oberoende av eventuella variationer i hur tjänsten används. Tillgängliga webbtjänster är bra för alla, även för de som ser sig som experter.

Det är lätt att tro att man kan åstadkomma tillgängliga webbtjänster genom att köpa rätt teknik. Lite på samma sätt som att man skulle uppfylla miljökraven för en bil. Det finns till och med listor för att kontrollera kraven. En del krav är förstås tekniska, men mycket handlar om att innehållet görs på rätt sätt.

Kommunerna har länge använt webben som informationskanal. Offentlighetsprincipen betyder att kommunerna öppet berättar om det mesta. Senast kommunallagen uppdaterades inkluderades också krav på att öka informationen om beslutsfattandet för att stärka demokratin och deltagandet. Många kommuner sänder direkt på nätet från fullmäktigesammanträden, så att invånarna kan följa med, också på distans.

Problemet är förstås att inte alla kan följa med sändningarna. Tillgängliga webbsändningar går att ordna, men det kräver resurser och kunskap att tolka i direktsändning eller texta i efterhand. I lagen görs ingen skillnad mellan en två minuters video och ett flera timmars streamat fullmäktigemöte. Om kommunen vill ha kvar mötesinspelningen på webben måste det finnas ett alternativ till videoinnehållet som är tillgängligt.

I en vanlig kommun kan det handla om några tiotal personer som tittar på en sändning från ett fullmäktige, i vissa fall kan det bli flera hundra. Textning av en sändning kräver lika mycket arbete oberoende av hur många som ser den. Kommunerna har begränsade resurser, och textningen av sändningar från fullmäktigesammanträden prioriteras inte.

Prioriteringar handlar inte om att någonting inte är viktigt, de handlar om att kostnaderna är större än den uppskattade nyttan. Följden blir att en del kommuner tar bort sändningarna från nätet två veckor efter direktsändningen. Detta uppfyller kravet i lagen, men inte målsättningen.

Kommunförbundet genomförde sin senaste undersökning om kommunernas webbkommunikation och användning av sociala medier 2020. Av svaren i undersökningen framgår att arbetet med webbtillgänglighet orsakar tilläggskostnader för nästan tre av fyra kommuner. Inte ens hälften av de svarande kommunerna uppger att deras tjänster uppfyller kraven, så det behövs ett tillskott av resurser för att föra arbetet framåt.

Oproportionerlig börda. I lagen finns möjlighet att göra undantag vid så kallad oproportionerlig börda. Ibland är kostnaderna för att göra innehåll tillgängligt är oproportionerligt stora i förhållande till behovet hos användarna och tillgängliga resurser. Då kan kommunen erbjuda sig att göra detta innehåll tillgängligt efter en förfrågan.

I Finland har direktivet tolkats så att detta undantag endast får göras under begränsad tid, högst några månader. Det innebär att möjligheten att väga kostnader och nytta blir begränsad, då resultatet skall vara det samma senast inom några månader. Det kan leda till att information inte alls publiceras, då resurserna inte finns för att göra all information tillgänglig.

Den allmänna tanken är att då kommunerna får nya uppgifter skall finansiering följa med. I fallet med tillgänglighet och arbetet med att inkludera alla är resonemanget ofta att det inte kostar något, eller att det borde ingå i kommunernas basuppgifter. Kommunförbundet konstaterade redan år 2018 i sitt utlåtande att åtgärder för att uppfylla kraven leder till ökade kostnader och att staten måste skjuta till pengar. Staten har inte beaktat dessa kostnader alls i statsandelar eller i övrig finansiering.

Varför utgår man ifrån att det som i grunden är positivt inte kan kosta något?

Skribent
Mattias Lindroth

Mattias Lindroth är sakkunnig vid Kommunförbundet.

Tony Hagerlund

Tony Hagerlund arbetar som webbkommunikationschef vid Kommunförbundet.

Tony Hagerlund på Twitter: @TonyHagerlund