Ändringarna i markanvändnings- och bygglagen (1441/2006) och markanvändnings- och byggförordningen (118/2007) träder i kraft 1.3.2007

De centrala målen för ändringarna i markanvändnings- och bygglagen (MBL) och markanvändnings- och byggförordningen (MBF) är att trygga tomtutbudet enligt behoven inom bostadsproduktionen, göra planläggningsprocessen smidigare och förkorta dröjsmålen inom planläggningen och bygglovsförfarandet med anledning av ändringssökande. Ändringarna påverkar bland annat bestämmelserna om planläggningsförfarande och ändringssökande.

Närmare upplysningar:
Ritva Laine, tfn (09) 771 24 90 
Ulla Hurmeranta, tfn (09) 771 25 39

Bilagor 
Lagen om ändring av markanvändnings- och bygglagen 1441/2006 
Förordningen om ändring av markanvändnings- och byggförordningen 118/2007
Mall för besvärsanvisning

För kännedom 
Miljöministeriet
De regionala miljöcentralerna

Ändringarna i markanvändnings- och bygglagen (1441/2006) och markanvändnings- och byggförordningen (118/2007) träder i kraft 1.3.2007

1. Allmänt

Bestämmelserna om målen för planläggningen och bestämmelserna om behovet att utarbeta och uppdatera detaljplaner har setts över för att trygga tomtutbudet. Kommunen ska också bedöma om det har reserverats tillräckligt med bostadstomter såvida efterfrågan förutsätter det. Bestämmelserna om utvecklingsområdena som hör till kommunens markpolitiska redskap har ändrats.

Med lagändringen försöker man rikta in myndigheternas samråd kring planläggningsförfarandet på planer som är verkligt betydelsefulla. Ändringarna i MBF gäller behovet av och tidpunkten för samråd mellan myndigheter i fråga om planer och beredning av små detaljplaneändringar. Genom ändringarna försöker man tidigarelägga myndigheternas framförande av sin syn på de undersöknings- och forskningsbehov som planen förutsätter och förenkla förfarandena i detaljplaneändringar som är ringa till sina verkningar. Ändringarna av planläggningsförfarandet avser att göra regleringen av planläggningsprocessen smidigare.

Bestämmelserna om ändringssökande kommer att ändras. Rätten att anföra fortsatta besvär hos högsta förvaltningsdomstolen har begränsats för detaljplaner. Besvärsrätten för kommunmedlemmar har slopats när det gäller detaljplaneändringar med ringa verkningar. Endast de har besvärsrätt vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. För myndigheter och sammanslutningar kvarstår besvärsrätten. När det gäller bygglov och gatuplaner begränsas också framställan av fortsatta besvär hos högsta förvaltningsdomstolen och i vissa fall förutsätts också besvärstillstånd. Ändringarna förutsätter att besvärsanvisningarna ses över i kommunerna.

På begäran av kommunen måste fullföljdsdomstolen ge en bedömning av besvärens behandlingstid när det gäller betydande detaljplaneärenden. Bygglovsförfaranden kan inledas och tillstånd beviljas även om en detaljplan ännu inte vunnit laga kraft. I tydliga och klara fall kan besvärsinstansen med kommunens samtycke göra små justeringar i general- eller detaljplaner. Förvaltningsdomstolen delger sina beslut i fortsättningen genom anslag.

Ändringarna av MBL och MBF träder i kraft 1.3.2007 så att lagen tillämpas hos förvaltningsmyndigheter eller domstolar också i de ärenden som är anhängiga när denna lag träder i kraft. På beslut som fattats i kommunerna innan lagändringen träder i kraft tillämpas paragraferna 188, 190 och 191, dock sådana de var när lagändringen träder i kraft.

2. Ändringar som gäller tryggande av tomtutbudet och utveckling av bestämmelserna om utvecklingsområde

Till MBL 5 § har fogats en ny 2 a punkt om målen för planeringen av områdesanvändningen, enligt vilken förutsättningarna för en tillräcklig bostadsproduktion ska beaktas vid planeringen av områdesanvändningen. Avsikten är att målen för planeringen ska omfatta en aspekt om tryggande av tillräcklig bostadsproduktion. Med bestämmelsen försöker man säkerställa att förutsättningarna för bostadsproduktion beaktas som en uppgift vid planeringen av områdesanvändningen. Motsvarande aspekt finns redan i de rättsliga krav som ställs på innehållet i general- och detaljplaner.

Till MBL 7 § om planläggningsöversikt har fogats en bestämmelse enligt vilken när efterfrågan så förutsätter ska i samband med planläggningsöversikten bedömas om det finns tillräckligt med tomter reserverade för boende. Bestämmelsen förpliktar till att ta in en sådan bedömning i planläggningsöversikten när efterfrågan på bostadstomter är stor. Situationer av detta slag uppstår närmast i kommuner med ökande befolkning där trycket på bostadsbyggande är starkt. Avsikten med bestämmelsen är att kommunerna regelbundet ska fästa uppmärksamhet vid utövandet av god markpolitik.

MBL 51 §, som gäller behovet av att utarbeta detaljplan, har kompletterats så att när behovet av utarbetande övervägs bör behovet av bostadsproduktion tydligare än nu betonas i planläggningen som en viktig beståndsdel av kommunens utveckling. Förutsättningarna för utvecklingen och det behov som uppstår som en följd av detta bedöms av kommunen själv inom ramen för kommunens eget planläggningsmonopol. Planläggningen måste dock i praktiken ställas i relation till kommunernas skyldighet att ordna service som motsvarar kommuninvånarnas behov, vilket hänger samman med kommunernas ekonomiska resurser.

MBL 110 § 1 mom. om utvecklingsområden har ändrats så att områden från två eller till och med flera kommuners administrativa områden kan höra till ett utvecklingsområde. Syftet är att på detta sätt främja kommunernas samarbete inom regionutvecklingen.

Enligt ändringen av 111 § 1 mom. kan beslut om att utse ett område till utvecklingsområde när det gäller ett utvecklingsområde som är gemensamt för flera kommuner fattas antingen i likalydande beslut av kommunerna eller, om ett gemensamt organ har utsetts, av detta organ. Beslutet kan också fattas i samma situationer som besluten fattas om ett utvecklingsområde för en kommun, dvs. i samband med ett beslut om utarbetande eller ändring av en plan eller i själva planen. När det gemensamma organet fattar beslut om ett utvecklingsområde som är gemensamt för flera kommuner iakttas i tillämpliga delar bestämmelsen i 47 § 1 och 2 mom. om gemensamma generalplaner för kommunerna. Uppgiften att utse ett gemensamt utvecklingsområde kan då skötas av en för uppgiften lämplig samkommun eller kommunernas gemensamma organ. På organet tillämpas markanvändnings- och bygglagens bestämmelser om kommunen.

Till MBL 111 § 3 mom. har fogats ett krav att samråd ska hållas med de statliga myndigheterna, om kommunen ämnar föreslå att ett område ska omfattas av de särskilda statliga stödåtgärder som avses i 112 § 1 mom. 5 punkten. Ett samråd som är avsett för utredning av eventuella stöd och samordning av olika myndigheters åtgärder ska hållas innan utvecklingsområdet utses. Statliga myndigheter av detta slag är till exempel Statens bostadsfond och de regionala arbetskrafts- och näringscentralerna.

MBL 112 § om specialarrangemang på utvecklingsområden har ändrats. Enligt den nuvarande 5 punkten i bestämmelsen riktas särskilda bostads- eller näringspolitiska stödåtgärder till utvecklingsområdet enligt vad som särskilt överenskoms med de statliga myndigheterna i fråga. De särskilda statliga åtgärder som riktas till området kan även vara andra än de som nu anges i bestämmelsen. Till exempel det statliga stödet till kommunernas serviceinvesteringar kan vara ett sådant annat stöd. Bestämmelsen utvidgas genom att omnämnandet om att det endast rör sig om bostads- eller näringspolitiska stödåtgärder stryks. När det gäller statliga åtgärder kommer man särskilt överens om stödåtgärderna med den behöriga statliga myndigheten.

3. Flexiblare planläggningsprocesser

I MBL 62 § finns bestämmelser om växelverkan när planer bereds. Till författningen har, som ett nytt 2 moment, fogats en bestämmelse om bemyndigande att utfärda förordning.

Bestämmelserna om växelverkan i MBL är flexibla. Avsikten är att förfarandet med växelverkan anpassas efter behov och krav i varje planläggningssituation. För att skapa klarhet i frågan har en bestämmelse tagits in i 30 § i förordningen enligt vilken när detaljplaneändringar med ringa verkningar bereds kan information ges samtidigt om att planläggningen har inletts och att intressenterna har möjlighet att framföra sina åsikter. Då är det inte heller nödvändigt att annonsera i tidningar om möjligheten att framföra åsikter. I detaljplaneändringar med ringa verkningar är intressenterna relativt få och det är lättare att få kontakt med dem på andra sätt än genom annonsering i tidningar, till exempel med brev.

MBL 66 §, som gäller behovet av samråd mellan myndigheter, har justerats så att samrådet tydligare än förr gäller de allra viktigaste planerna och att antalet samråd minskas. Som ny bedömningsgrund används planens konsekvenser för samhällsstrukturen i stället för markanvändningens betydelse som tidigare har använts som bedömningsgrund. Tröskeln för samråd höjs något genom bestämmelsen om att det är nödvändigt att hålla samråd när en plan är särskilt viktig enligt kriterierna i bestämmelsen eller viktig enligt de statliga myndigheternas genomförandeskyldighet. Med ändringen försöker man rikta in myndigheternas samråd på planer som är verkligt betydelsefulla. Vad gäller statens genomförandeskyldighet är avsikten att behovet att hålla samråd ska förbli oförändrat, trots att ordalydelsen har ändrats något.

Det är alltid planens betydelse och innehåll som avgör behovet av samråd. Strändernas markanvändning betraktas som en så viktig fråga att samråd mellan myndigheter alltid är nödvändigt när en generalplan eller en stranddetaljplan bereds för ett strandområde i huvudsak för att reglera fritidsbebyggelse.

Någon förteckning över de situationer som förutsätter samråd kan inte ges. Bedömningen av behovet att hålla samråd görs med beaktande av kriterierna i lagen (MBL 66 §). Planen ska gälla riksomfattande mål eller viktiga regionala mål för områdesanvändningen eller annars ha särskild betydelse för konsekvenserna för samhällsstrukturen, naturvärden eller kulturmiljön eller för de statliga myndigheternas genomförandeskyldighet. Bestämmelsen gäller myndigheternas samråd, övriga samråd kan hållas vid behov.

Generalplanerna gäller i allmänhet sådana frågor som det är nödvändigt att hålla samråd om. Visserligen kan det också i fråga om dessa uppstå situationer som kräver övervägande. En del av delgeneralplanerna kan vara viktiga i första hand för kommunen. När delgeneralplaner justeras finns det inte heller alltid behov av samråd mellan myndigheter.

Detaljplanerna kan ha mycket olika betydelse, och därför är man tvungen att från fall till fall överväga behovet av samråd mellan myndigheterna. Utöver lagens kriterier påverkas behovet av samråd av om markanvändningen inom området har behandlats tillräckligt noggrant i en plan med rättsverkningar eller om den har baserats på tillräckligt grundläggande utredningar och bedömningar av verkningarna med tanke på behovet av detaljplan. Av betydelse är också om det i planläggningsprojektet förekommer konflikter mellan myndigheterna i de frågor som föranlett behovet av samråd.

I MBF 18 § finns noggrannare bestämmelser om ordnande av samråd mellan myndigheter vid generalplaner, om innehållet, intressenterna och förfarandena i samrådet. Tidpunkterna för ordnande av samråd luckras upp. Ett samråd kan ordnas när det bäst gagnar en rättidig informationsgång mellan kommunen och olika myndigheter. Samråd kan hållas i det inledande skedet av planläggningen om det anses nödvändigt, men samrådet kan också förläggas till ett annat skede av beredningen, dock innan kommunen reserverar intressenterna tillfälle att framföra sina åsikter. Antalet samråd om generalplaner har setts över. Ett andra samråd mellan myndigheterna ordnas bara vid behov efter det att planförslaget varit framlagt.

I MBF 18 § 2 mom. preciseras syftet med myndigheternas samråd genom att de omständigheter nämns som kommunen bör ha kännedom om för att planläggningen ska hålla hög klass och uppfylla legalitetskraven. Dessa är riksomfattande och viktiga regionala mål och andra centrala mål, frågor som är viktiga om man ser till statens genomförandeskyldighet och myndigheternas syn på vilka utredningar som behövs. I 18 § i det nya 3 momentet finns ett omnämnande om att myndigheterna är skyldiga att framföra sin åsikt om forsknings- och utredningsbehoven i ett så tidigt skede som möjligt. Detta ger både kommunen och de övriga myndigheterna större ansvar för tidpunkten vid vilken ett samråd ska hållas och hur de utredningskrav som framförs vid samrådet ska riktas rätt enligt tidsplanen för beredningen av planen. Bestämmelsen är ändå inget hinder för att man efter myndigheternas samråd i beredningsskedet kan ta upp ett nytt eller nya utredningsbehov, om det finns vägande skäl på grund av nya uppgifter, ändring av målen eller av någon annan orsak.

Med anledning av att de nya momenten 2 och 3 införs övergår de tidigare momenten 2–4 till momenten 4–6.

MBF 26 § innehåller bestämmelser om myndigheters samråd vid detaljplaner. Tidpunkten för myndigheternas samråd vid detaljplanering har luckrats upp så att ett samråd mellan myndigheterna nu ska ordnas medan planen bereds innan kommunen ger intressenterna tillfälle att framföra sina åsikter.

4. Förkortning av dröjsmål till följd av ändringssökande, begränsningar i rätten till fortsatta besvär och begränsningar av rätten till ändringssökande för små detaljplaneändringar

4.1 Planläggningsärenden

För att behandlingstiden för besvär bättre ska kunna förutses har en skyldighet för besvärsmyndigheten fogats till MBL 188 § 2 mom. att på kommunens begäran lägga fram en bedömning av när beslutet med anledning av besvären meddelas. Bestämmelsen gäller detaljplaner som betraktas som betydelsefulla för bostadsbyggandet eller som annars är samhälleligt viktiga.

Enligt MBL 188 § 5 mom. får ändring inte sökas genom besvär i ett beslut av förvaltningsdomstolen som gäller godkännande av en detaljplan till den del den huvudsakliga markanvändningen inom området har avgjorts i en lagakraftvunnen generalplan med rättsverkningar. Det ovan nämnda tillämpas dock inte på stranddetaljplaner. Syftet med bestämmelsen är att försöka påverka det faktum att om en viss fråga redan har avgjorts i en plan med rättsverkningar ska denna fråga inte ifrågasättas en gång till på plannivå eller i ett tillståndsärende. I vilken omfattning bestämmelsen ska tillämpas beror givetvis på hur detaljerad generalplan det är fråga om. Därför har till exempel för ett område som generellt anvisats som bostadsområde i en generalplan inte avgjorts hur och var gator, parker och närservice placeras, utan detta avgörs först i samband med detaljplanen. Däremot har det huvudsakliga användningsändamålet för området avgjorts i generalplanen.

Begränsningen av besvärsgrunden gäller alltså bara överklaganden av förvaltningsdomstolens beslut till högsta förvaltningsdomstolen. Begränsningen gäller också redan gällande generalplaner med rättsverkningar.

Kommunmedlemmarnas allmänna rätt att anföra besvär över sådana ändringar i andra detaljplaner än i stranddetaljplaner som är ringa till sina verkningar enligt 92 § i kommunallagen har strukits. Enligt det nya momentet 3 i MBL 191 § har de vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av ett beslut besvärsrätt i fråga om sådana ändringar i andra detaljplaner än i stranddetaljplaner som är ringa till sina verkningar. Berättigade att anföra sådana besvär anses vara förutom de som äger eller innehar mark också invånarna eller företagen i det område som planen direkt påverkar. För myndigheter och sammanslutningar som är berättigade att anföra besvär kvarstår besvärsrätten oförändrad.

En detaljplaneändring ska enligt lagen inte anses ha ringa verkningar om den innebär att ett byggnadskvarters eller ett annat områdes huvudsakliga användningsändamål ändras, att parker eller andra för rekreation anvisade områden minskas, att byggrätten eller den tillåtna byggnadshöjden ökas så att detta får mera omfattande konsekvenser för omgivningen, att värden i den byggda miljön eller naturmiljön försämras eller att planen ändras på något annat jämförbart sätt. Begreppet ringa verkningar har begränsats till lokala, små verkningar som varken är betydelsefulla regionalt eller innehållsligt sett. Som exempel kan nämnas ändring av byggnaders vindslokaler till bostäder, små ändringar av antalet våningar eller våningsytan, små justeringar av gränsen för gatuområdet, delning eller sammanslagning av tomter, små ändringar i byggnadsytorna eller i de detaljplanebestämmelser som styr byggandet närmare. Ringa till sina verkningar är fortfarande sådana ändringar i tomtens eller kvarterets användningsändamål genom vilka det huvudsakliga användningsändamålet inte ändras. Sådana är till exempel tillåtelse att använda affärslokal, arbetsrum eller servicelokaler i liten skala på en bostadstomt så att boendet också efter ändringen är det huvudsakliga användningsändamålet. Det finns skäl att tolka bestämmelsens tillämpningsområde snävt.

När det gäller små detaljplaneändringar bör kommunernas besvärsanvisningar ses över. Kommunen kan emellertid inte slutgiltigt avgöra om en detaljplaneändring har ringa verkningar utan detta hör till förvaltningsdomstolen. Också i övrigt finns det skäl att samtidigt granska tidpunkten för inledning av besvärstiden i besvärsanvisningarna. Besvärstiden börjar för alla som är berättigade att anföra besvär alltid från och med att protokollet läggs fram till påseende, alltså även för parter. När beslut meddelas dem som gjort en anmärkning och även andra måste man försäkra sig om att man inte felaktigt meddelar någon annan tidpunkt för inledning av besvärstiden. En rättelseuppmaning från en regional miljöcentral avbryter genomförandet av en plan helt, även om rättelseuppmaningen endast gäller en del av planen. MBL 201 § 1 mom. har nu ändrats så att kommunstyrelsen efter det att besvärstiden har löpt ut kan besluta att en generalplan och detaljplan som inte har vunnit laga kraft ska träda i kraft också för den del av planområdet som rättelseuppmaningen inte kan anses gälla. Kommunen ska meddela ett sådant beslut till den regionala miljöcentralen för kännedom, om det gäller en plan som är föremål för rättelseuppmaning. I detta sammanhang är det inte nödvändigt att delge besvärsmyndigheten beslutet, om inga besvär har anförts över planen. Dessutom har MBL 201 § 2 mom. klarlagts. Den avbrytande effekt som en rättelseuppmaning har gäller inte en sådan del av en plan som kommunstyrelsen har bestämt att ska träda i kraft. Samtidigt har ordet ”kommun” i bestämmelsen ändrats till kommunfullmäktige, eftersom det enligt 195 § 4 mom. i lagen alltid är kommunfullmäktige som fattar beslut om planer efter en rättelseuppmaning.

I regel kan domstolarna inte ingripa i de planläggningsbeslut som de undersöker, utan besluten hålls antingen oförändrade, upphävs eller återställs för ny beredning. Till MBL 203 § har fogats en ny bestämmelse om att besvärsmyndigheten med kommunens samtycke även kan göra mindre justeringar i planen, om de vars fördel eller rätt saken påverkar ger sitt samtycke till justeringen. Planen kan innehålla små brister och felaktigheter i sak, med anledning av vilka besvärsmyndigheten tidigare var tvungen att återställa planen för ny behandling i fullmäktige. Detta innebär en besvärande fördröjning för processen när planer vinner laga kraft. Genom bestämmelsen försöker man påskynda behandlingen av planerna. Besvärsmyndigheten kan höra dem vars fördel eller rätt påverkas av en mindre justering och kan efter att ha fått deras och kommunens eller landskapsstyrelsens samtycke avgöra planärendet och samtidigt göra en mindre justering i planen.

4.2. Tillståndsärenden och gatuplaner

I MBL 190 § 2 mom. om ändringssökande bestäms om bland annat bygglov, åtgärdstillstånd och gatuplaner. Enligt det ändrade 2 momentet förutsätter fortsatta besvär över förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen i vissa fall besvärstillstånd.

Systemet med besvärstillstånd gäller sökande av ändring i ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen i ärenden om bygglov, åtgärdstillstånd och gatuplaner som inte ändrar det myndighetsbeslut eller de villkor i beslutet som besvären gäller. Om förvaltningsmyndigheten (t.ex. en nämnd som är byggnadstillsynsmyndighet) och förvaltningsdomstolen har avgjort ett ärende på samma sätt ska fortsatta besvär vara möjliga enbart om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Att ett ärende avgörs på samma sätt innebär att beslutet och dess bestämmelser och villkor är likadana, men inte motiveringar eller annat som inte hör till sakinnehållet i det egentliga tillståndsbeslutet. I ett ärende av detta slag blir förvaltningsdomstolens beslut genast verkställbart, om högsta förvaltningsdomstolen inte särskilt förbjuder verkställandet. Detta gäller till exempel en situation där en granne som har överklagat ett beviljat bygglov har fått avslag i förvaltningsdomstolen och bygglovet förblir oförändrat. Det samma gäller då en ansökan om bygglov har avslagits i kommunen och den som ansöker om tillstånd överklagar och får avslag i förvaltningsdomstolen och den kommunala myndighetens beslut om avslag kvarstår.

Alla som har besvärsrätt ska också ha möjlighet att begära besvärstillstånd. I 13 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om grunderna för beviljande av besvärstillstånd, enligt paragrafen ska besvärstillstånd bland annat beviljas om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall är viktigt (s.k. grund för prejudikat) eller om det finns något annat vägande skäl till det.

I det nya 3 momentet i MBL 190 § finns en bestämmelse om besvärsförbud i fråga om sådana beslut av förvaltningsdomstolen som gäller bygglov, åtgärdstillstånd och gatuplaner till den del som ärendet redan har avgjorts i detaljplanen. I dessa fall har rättsmedel redan stått till förfogande en gång i samband med beslutsfattandet om planläggningen.

Begränsningen i ändringssökandet gäller alltså när ändring söks i förvaltningsdomstolens beslut.

Ändringen har ingen inverkan på kommunens besvärsanvisningar till denna del. Ändringen av MBL gör det möjligt att behandla bygglov på grundval av en detaljplan som inte vunnit laga kraft. Samtidig behandling av besvär som anförts över planläggningsbeslut och över eventuella bygglov gör att tomterna snabbare kan tas i bruk för byggande. Enligt den nya 201 a § kan bygglov beviljas efter det att besvärstiden för ett detaljplanebeslut har löpt ut, utan att 53 § 3 mom. och 81 § 1 och 2 mom. hindrar detta på grundval av en godkänd detaljplan som inte vunnit laga kraft. Då ska i bygglovet emellertid alltid föreskrivas att byggandet inte får inledas innan detaljplanen har trätt i kraft. Hinder för behandling av bygglov är alltså inte byggförbud som träder i kraft när planen godkänns eller byggförbud som beror på avsaknad av tomtindelning eller på oregistrerade tomter. Det finns skäl att notera att det är en godkänd plan som blir tillämplig, inte en plan som eventuellt tidigare varit i kraft och att ett bygglovbeslut inte kan fattas förrän tiden för framställan av besvär över planbeslutet löpt ut. Genom ett villkor som tas in i bygglovet kan man säkerställa att innehavaren av byggplatsen sköter registreringen av tomten, till exempel före slutsynen.

Den nya 201 a § gäller alla detaljplaner, också stranddetaljplaner. Det finns inget hinder för beviljande av en mindre avvikelse i samband med bygglov. Ett bygglov som beviljats på grundval av en detaljplan som inte vunnit laga kraft kan upphöra att gälla om planen inte träder i kraft. Också i dessa fall fastställs bygglovets giltighetstid enligt MBL 143 §. Det är inte möjligt att bevilja rätt att påbörja arbete med stöd av MBL 144 §. Om bygglovet ännu inte har vunnit laga kraft när detaljplanen träder i kraft är förutsättningar för att man ska kunna inleda arbetet antingen att invänta att bygglovet vinner laga kraft eller att få rätt att påbörja arbetet.

5. Ikraftträdelse och övergångsbestämmelse

Lagen och förordningen träder i kraft den 1 mars 2007.

Enligt lagens övergångsbestämmelse tillämpas den nya lagen på ärenden som är anhängiga vid förvaltningar eller domstolar. På detta sätt träder de verksamhetsformer genast i kraft som mildrar besvärens fördröjande effekter och ger möjlighet att genast bevilja tillstånd. Bestämmelserna i paragraferna 188, 190 ja 191 om besvärsrätt tillämpas dock först på de beslut som fattas i kommunen efter att lagen trätt i kraft. För tydlighetens och rättsskyddets skull kan ändringar i besvärsrätten inte göras under en besvärsprocess i förvaltningsdomstolen för de beslut som gäller redan anhängiga ärenden.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Timo Kietäväinen   
vice verkställande direktör

Leena Karessuo
direktör för enheten samhälle, teknik och miljö