Sami Uotinen och Aila Puustinen-Korhonen 9.3.2022

Omhändertagande och barnets grundläggande rättigheter

Det är oroväckande att antalet barn som placerats brådskande har ökat med omkring 4 000 under de senaste årtiondena, och antalet omhändertagna barn med omkring 5 000. Omhändertagande och vård utom hemmet har på sätt och vis blivit en primär tjänst i vissa situationer, trots att de enligt lagstiftningen är åtgärder som samhället ska vidta i sista hand.

Man kan fråga sig om barnets bästa tillgodoses i dessa situationer

Pojke med teddy

Omhändertagande ska endast ske på vägande grunder

Ett omhändertagande innebär ett ingripande i barnets och familjens grundlagsenliga grundläggande fri- och rättigheter, såsom skyddet för privatlivet och den personliga friheten. Dessutom kan de grundläggande fri- och rättigheterna för ett barn i vård utom hemmet begränsas genom åtgärder såsom kroppsvisitation eller -besiktning, att barnet isoleras från andra barn på placeringsplatsen eller att barnets rörelsefrihet eller kontakt med föräldrarna begränsas.

Ett barn bör aldrig omhändertas på någons begäran

Vi vill betona och lyfta fram till diskussion att de grundläggande fri- och rättigheterna endast kan överträdas när det finns en laglig grund till det. En förälders, läkares eller lärares begäran om omhändertagande av ett barn är inte i sig en laglig grund.

De grunder och förutsättningar som anges i lag ska uppfyllas vid varje omhändertagande. De ska bedömas och socialtjänstens utredning ska göras omsorgsfullt även i sådana fall då föräldrarna inte motsätter sig det planerade omhändertagandet.

Vi vill särskilt betona att grunderna för omhändertagande är de samma oberoende av om det är kommunen som fattar beslutet om omhändertagande av barnet med vårdnadshavarens och barnets samtycke eller om förvaltningsdomstolen gör det utifrån tjänsteinnehavares ansökan. Grunderna för omhändertagande på föräldrarnas begäran kan alltså inte vara mindre vägande eller väsentliga än grunderna för ett ofrivilligt omhändertagande som förvaltningsdomstolen fattar beslut om.

De åtgärder som vidtas under tiden för omhändertagande och vård utom hemmet är till sin natur sådana, att de inkräktar djupt på de grundläggande fri- och rättigheterna. Både de som arbetar inom barnskyddet och yrkespersoner inom det övriga servicesystemet måste förstå detta.

Grunderna och förutsättningarna för omhändertagande regleras i barnskyddslagen

När det gäller omhändertagande aktualiseras också frågan om barnets rätt till nödvändig omsorg, som också den är en grundläggande rättighet. Barnkonventionen förbjuder att ett barn skiljs från sina föräldrar utan särskild grund. Det är tillåtet endast då ett sådant åtskiljande är förenligt med barnets bästa.

Omhändertagande och ordnande av vård utom hemmet är också enligt barnskyddslagens systematik en åtgärd som ska tas till i sista hand. Ett sådant beslut är endast möjligt när de stödåtgärder inom öppenvården som föreskrivs i barnskyddslagen inte är lämpliga eller har visat sig vara otillräckliga. Dessutom måste man göra en helhetsbedömning med tanke på barnets bästa.

I barnskyddslagen har detta uttryckts så att omhändertagande och vård utom hemmet endast kan tillgripas om vården utom hemmet bedöms motsvara barnets bästa.

Att en åtgärd ska vidtas i sista hand innebär ändå inte att alla stödåtgärder inom öppenvården bör prövas före omhändertagandet på bekostnad av barnets bästa. Barnet har rätt att omhändertas omedelbart då förutsättningarna i lagen uppfylls.

Att beakta barnets bästa innebär också att situationen efter omhändertagandet ska vara bättre än utgångsläget med avseende på barnets bästa.

Grunder för omhändertagande är brister i barnets uppväxtförhållanden och/eller barnets eget beteende.

Brister i uppväxtförhållandena kan på olika sätt ha att göra med till exempel

  • föräldrarnas problem med missbruk eller den psykiska hälsan
  • brister i föräldrarnas förmåga att fostra barnet
  • försummelse av barnets basvård eller hälso- och sjukvård
  • att barnet behandlas illa
  • föräldrarnas kriminella livsstil.

Psykisk eller fysisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos barnet är inte i sig en grund för omhändertagande, inte heller att den psykiatriska vårdenhet som barnet behöver saknas eller att det är lång kö till vårdenheten.

Brister i tillgången till mentalvårdstjänster bör inte leda till omhändertaganden

Enligt Kommunförbundets kommunenkät (2018) bor hälften av finländarna i kommuner där barn ofta omhändertas och placeras i vård utom hemmet på grund av att den mentalvård barnet skulle behöva av någon anledning inte kan ordnas.

Således har omhändertagande och vård utom hemmet på sätt och vis blivit en primär tjänst i vissa situationer, trots att omhändertagande med därpå följande vård utom hemmet enligt lagstiftningen är åtgärder som samhället ska vidta i sista hand. Tillgodoses barnets bästa i dessa situationer?

Om den offentliga hälso- och sjukvårdens tjänster inte är tillräckliga ska kommunen ordna nödvändig mentalvård genom att köpa in service av till exempel en privat serviceproducent.

Om föräldrarna inte ser till att barnet förs för att få hälso- och sjukvårdstjänster eller om föräldrarna helt hindrar att barnet får hälso- och sjukvårdstjänster, måste omhändertagande övervägas.

Rätten till hälso- och sjukvårdstjänster för barn som vårdas utom hemmet är densamma som för andra barn

Vi anser det vara särskilt oroväckande att omhändertagna barn ofta har psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser, missbruksproblem och andra problem som rör välbefinnandet. Är detta ett tecken på att det saknas tillräcklig service och förståelse i vårt servicesystem för att kunna hantera dessa problem? Är omhändertagande och vård utom hemmet i själva verket nästan det enda sättet för dessa barn att få ens någon form av service?

Vård utom hemmet får aldrig ordnas i stället för psykiatrisk vård, annan hälso- och sjukvård eller handikappservice. Har vården utom hemmet på sätt och vis blivit ett parallellt system med servicesystemet, där en stor grupp barn till synes vårdas och de facto saknar de hälso- och sjukvårdstjänster de behöver?

Av Kommunförbundets kommunenkät om barnskyddet framgick att barnets vårdkontakt med barn- eller ungdomspsykiatrin ibland hade kunnat avbrytas när barnet var placerat i vård utom hemmet, eftersom barnet redan ansågs vårdas där.

Å andra sidan måste man komma ihåg att barn som vårdas utom hemmet har samma rätt som andra barn att få de hälso- och sjukvårdstjänster de behöver. Hälso- och sjukvården kan till exempel inte förutsätta omhändertagande som ett villkor för att tillhandahålla mentalvårdstjänster.

Man kan påverka antalet omhändertaganden genom att stärka de primära tjänsterna

I Finland har man i åratal förundrat sig över det ökade behovet av vård utom hemmet och över de växande kostnaderna. Som en följd av detta har man försökt förbättra barnskyddet med ett tiotal paragrafändringar i barnskyddslagen (på finska).

Om man vill påverka antalet omhändertaganden

  • måste de tjänster för mental- och missbrukarvård som barnen och deras föräldrar behöver kunna ordnas bättre inom hälso- och sjukvården än för närvarande
  • måste skolhälsovårdens förmåga att reagera på psykiska problem förbättras
  • måste utredningen av inlärningssvårigheter och andra skolsvårigheter hos barn förbättras inom skolhälsovården och den specialiserade sjukvården
  • måste de neurologiska orsakerna bakom skol- och andra svårigheter utredas i tid och barn och deras familjer måste garanteras tillräcklig vård och rehabilitering.

Vi tror att man redan med dessa åtgärder kan minska antalet omhändertaganden avsevärt.

Fakta om omhändertaganden

År 2020 placerades ungefär 4 700 barn brådskande och antalet omhändertagna barn var nästan 11 400.

År 2020 använde kommunerna nästan en miljard euro på ordnande av anstalts- och familjevård inom barnskyddet. Kostnaderna har fördubblats under de senaste 15 åren.

Bristerna i tillgången till psykiatrisk vård eller andra mentalvårdstjänster har gjort att antalet omhändertaganden och kostnaderna för vård utom hemmet har ökat i Finland under de senaste decennierna.

 

Skribent

Skribenten är ledande jurist vid Kommunförbundet.

Skribenten är sakkunnig vid Kommunförbundet.

på Twitter: @KorhonenAila