Riksdagsvalet 2023

Kommunförbundets mål för regeringsprogrammet 2023

Livskraftiga kommuner som förnyas och utvecklas åt olika håll

Kommunen skapar grunden: kommunen är grundenheten för alla som bor i Finland. Kommunen skapar en trygg och fungerande vardag för sina invånare. Kommunen implementerar politiska beslut i en mänsklig skala och tar tag i små och stora utmaningar i det dagliga livet och i samhälleliga omvälvningar. Kommunerna måste svara också på framtida utmaningar på ett ekonomiskt, socialt, ekologiskt och digitalt hållbart sätt.

Kommunerna har ett nära samarbete med staten och från och med 2023 också med välfärdsområdena. Kommunerna har också andra partner, såsom tredje sektorn och näringslivet, med vilka det är viktigt att hålla jämna steg i utvecklingen. I centrum för all verksamhet är dock alltid kommuninvånarna.

Kommunerna står inför en historisk omvälvning när social och hälsovårdsreformen träder i kraft i början av 2023 och ansvaret för att ordna sysselsättningstjänsterna överförs till kommunerna året därpå.

När reformerna genomförts och en ny regeringsperiod inletts är det dags att prova nya metoder och försäkra sig om att kommunerna är välmående och livskraftiga, har ekonomin i balans och utvecklas hållbart.

I en nära framtid är kommunerna föregångare i den gröna omställningen, centrum för bildning, vitala arbetsgivare och plattformar för företagande, samt framtidsorienterade proffs inom välfärdsarbetet.

Stora globala omvälvningar, såsom Rysslands anfallskrig i Ukraina, energikrisen och coronapandemin påverkar också kommunerna. Den akuta klimatkrisen väntar inte heller. Vi måste ambitiöst och effektivt gå mot ett koldioxidneutralt Finland fram till 2023.

Den kulturella mångfalden och flerspråkigheten ökar i kommunerna, vilket har konsekvenser för organiseringen av tjänster. Med den förlängda läroplikten höjs kommuninvånarnas utbildningsnivå. Trots att sysselsättningsgraden ökar kraftigt råder det skriande brist på yrkeskunnig arbetskraft inom många sektorer.

Under nästa regeringsperiod måste man hitta snabba men långsiktiga lösningar som stöder kommunernas resa mot alltmer självständiga centrum för livskraft och delaktighet, där invånarna, miljön, näringslivet och beslutsfattandet mår bra.

Lämpliga lösningar på olika utmaningar och utvecklingsbehov ser olika ut i olika kommuner, till exempel på grund av kommunens storlek eller geografiska läge. Därför är det viktigt att regeringen som väljs våren 2023 luckrar upp statens normstyrning och möjliggör flexiblare sätt att arbeta i kommunerna. Till exempel minskar kommunernas klimatutsläpp effektivare om den enskilda kommunens särdrag beaktas

För att säkerställa att de framtida kommunerna lyckas i arbetet har vi sammanställt kommunsektorns 13 viktigaste mål för förhandlingarna om regeringsprogrammet våren 2023. Vi hoppas att de utgör en fungerande ram för det viktiga arbetet med olika teman.

Vi ger gärna mer detaljerade bakgrundsuppgifter om varje mål och kommer gärna för att höras eller diskutera. Kontaktinformation finns i slutet av varje mål. För kommunförbundets mål för regeringsprogrammet i sin helhet svarar:

José Valanta, relationsdirektör, 050 523 1116
Laura Lyly, sakkunnig inom intressebevakning, 050 439 5068
Susanna Luukinen, sakkunnig i kommunikation, 09 771 2228

e-post: fornamn.efternamn@kommunforbundet.fi

Tillsammans lyfter vi fram kommunernas sak i regeringsprogrammet. Ta kontakt!

Bilagor:

Kommunförbundets mål för regeringsprogrammet 2023 (en kort PowerPoint)

Lataa hallitusohjelmatavoitteet PDF-julkaisuna (på finska, kommer snart på svenska)

Öppna alla

Statliga styrningen bör möjliggöra en flexibel och effektiv verksamhet i de alltmer olika kommunerna och städerna.

Kommunsektorn står inför de största reformerna någonsin. Under den kommande regeringsperioden behöver Finland en kommunpolitik som grundar sig på förtroende och öppen dialog mellan kommunerna och staten.

Staten är en viktig partner för kommunerna. Staten kan med sina riktlinjer ge kommunerna svängrum att självständigt tillhandahålla effektfulla tjänster. Kommunernas verksamhet bör inte begränsas av alltför detaljerad reglering, staten bör i stället fokusera på att styra med målsättningar och utvärdering av verksamhetens resultat.

Förnyelse och utveckling i kommunerna kräver resurser. Kommunernas ekonomi kommer att vara mycket ansträngd de närmaste åren. Stora reformer förutsätter att finansieringssystemet revideras. Kommunernas inkomstbas behöver breddas och omorganiseras för att minska kommunernas beroende av statlig finansiering.

Kommunerna och välfärdsområdena kommer att ha nära samarbete för invånarnas välfärd. Statens främsta uppgift är att säkerställa att kommunerna och välfärdsområdena kan samarbeta flexibelt på ett sätt som passar lokala och regionala behov.

Mål 1. Kommunernas självstyrelse bör stärkas, den detaljerade regleringen av uppgifterna lättas upp och kommunförsök möjliggöras.

1.1 Det är nödvändigt att gallra i dimensioneringen av kommunernas verksamhet och uppgifter och att lätta upp den detaljerade regleringen av genomförandet, för att skapa flexibla, kostnadseffektiva och verkningsfulla lokala lösningar.

Statens styrning är nu inriktad på kommunorganisationen, dess förvaltning och att i detalj styra genomförandet av uppgifter och service. För samhällets funktion är det viktigare med likvärdiga tjänster i kommunerna än att alla kommuner har likadan förvaltning eller likadana metoder.

1.2 Statens normstyrning bör i första hand inriktas på mål som gäller uppgifter och tjänster samt på uppföljning och utvärdering av dessa mål.

I stället för att i detalj styra genomförandet av uppgifterna bör staten styra verksamhetens mål och effektfullhet. På så sätt kan kommunerna i samarbete med sina partner besluta om de lämpligaste sätten att tillhandahålla likvärdiga tjänster av hög kvalitet inom det egna området.

1.3 Kommunpolitiken bör utgå från att kommunerna är olika. På så sätt möjliggörs olika uppgiftsspecifika ansvar och olika arbetsfördelning mellan olika typer av kommuner och städer. 

Olika stora kommuner måste garanteras den frihet som hör till kommunal självstyrelse att besluta hur de tillhandahåller service i rätt tid, hållbart, effektfullt och innovativt.

1.4 När det gäller ansvar och arbetsfördelning samt minskningen av regleringen och främjandet av målstyrningen bör man också kunna gå framåt genom försök.

Det behövs försöksprogram där kommunerna har möjlighet att utarbeta de bästa metoderna utan lagliga hinder att främja invånarnas välfärd och regionens livskraft. Lagstiftningen som omfattar försöksverksamheten fastställs separat.

Försöksprogrammet kan gälla kommunernas praxis, arbets- och uppgiftsfördelningen mellan kommuner och städer, samt andra försök inom kommunens område. Försöken kan vara regionala, tematiska eller kommungruppvisa.

Helsingfors särställning i social- och hälsovårdsreformen är ett steg i den riktningen att olika kommuner och städer kan ha olika lagstadgade uppgifter och ansvar i framtiden.

1.5 Kommunpolitiken ska bygga på förtroende mellan kommunerna och centralförvaltningen och en öppen dialog som beaktar nationalspråken.

Kommunerna upplever att staten inte litar på dem. Misstron grundar sig på regeringsprogram som svänger hit och dit, sätten och tiderna för höranden och utlåtanden, detaljstyrningen och bristen på genuint samarbete. Kommunerna upplever också att deras verksamhet, kompetens, förändrings- och innovationsförmåga inte erkänns.

Förtroendet kan återställas genom att utarbeta en gemensam vision, över regeringsperioderna, av kommunerna, den kommunala självstyrelsen och förhållandet mellan kommun och stat. Dessutom behöver växelverkan mellan kommunerna och staten utvecklas.

Mål 2. Finansieringen av de lagstadgade kommunala tjänster-na bör tryggas och finansieringssystemet revideras.

2.1 Kommunerna måste ges förutsättningar att finansiera sina lagstadgade uppgifter och skyldigheter. Kommunerna måste få full ersättning för ekonomiska förluster (inkomstbortfall eller kostnadsökningar) till följd av statliga beslut.

Statens andel av finansieringen av kommunernas lagstadgade uppgifter har minskat under 2000-talet. Detta märks bland annat i att statsandelsprocenten minskat med över 10 procentenheter.

Kommunernas lagstadgade uppgifter och finansieringen av dem bör vara i balans. Alla kommuner ska kunna ordna basservice med en rimlig skatte- och avgiftsbörda. Kommunerna behöver tryggas en möjlighet att klara av sina lagstadgade uppgifter, såväl i hela landet som i de enskilda kommunerna.

2.2 Statsandelssystemet bör revideras efter vårdreformen och arbets- och näringsreformen 2024.

Vårdreformen halverar kommunernas ekonomi. Kommunernas statsandelar jämnar ut reformernas effekter i hela landet och på kommunnivå. Detta innebär att omfattande förändringsbegränsningar och utjämningsrater blir bestående delar i enskilda kommuners statsfinansiering.

Statsandelssystemet ska motsvara en nya kommunens nya uppgifter. Element som hör hemma i den tidigare uppgiftsfördelningen bör omgående slopas och grunderna för finansieringen ändras så att de motsvarar den nya kommunens lagstadgade uppgifter.

2.3 Revideringen av finansieringssystemet bör stärka kommunernas inkomstbas.

  • Finansieringssystemet bör möjliggöra och sporra till olika och flexibla lösningar och samarbete vid tillhandahållandet av tjänster.
  • Kommunerna finansierar hälften av det grundläggande utkomststödet också efter vårdreformen. Detta finansieringsansvar bör undanröjas så snart som möjligt.
  • Alla ändringar i skattegrunderna som minskar kommunernas skatteinkomster bör ersättas fullt ut.
  • Grunderna för värderingen av fastigheter i fastighetsbeskattningen måste ses över så att skattesatserna bättre motsvarar fastigheternas gängse värde.
     

2.4 Kommunerna bör belönas för effektiva metoder. 

  • För att uppmuntra olika stora kommuner att utveckla digitala tjänster, uppnå hållbarhetsmålen och ta ledningen i klimatarbetet behövs det incitament.

Mål 3. Välfärdsområdena bör ges arbetsro, och inga fler uppgifter överföras från kommunerna.

3.1 Välfärdsområdenas uppgifter bör inte utvidgas och inga fler skyldigheter överföras från kommunerna genom lagstiftning.

Överförandet av social- och hälsovårdens samt räddningsväsendets uppgifter från kommunerna till välfärdsområdena i början av 2023 är den största reformen någonsin i Finlands förvaltningshistoria.

Det kommer att ta flera år för välfärdsområdena att komma till rätta med och omorganisera uppgifterna de tar över från kommunerna.

Dessutom förväntas välfärdsområdena målmedvetet förnya servicen, genomförandet och strukturerna med tanke på servicesystemets utmaningar i dag.

3.2 Lagstiftningen bör utvecklas så att kommunerna och välfärdsområdena på ett smidigt sätt, med beaktande av regionala behov och särdrag, kan komma överens om arbetsfördelningen och samarbetsformerna för kontaktytorna mellan kommunerna och välfärdsområdena.

Kommunerna och välfärdsområdena har gemensamma invånare och ett stort behov av samarbete kring servicen för invånarna och klienterna.

Samarbete behövs till exempel inom främjandet av välfärd, hälsa och säkerhet, i servicen för barn, unga och familjer, i sysselsättningen, integrationen, miljö- och hälsoskyddet och beredskapen.

Lösningar som tar avstamp i invånarnas behov och lokala förhållanden förutsätter att välfärdsområdena och kommunerna kommer överens om samarbetet, dess strukturer, arbetsfördelningen och verksamhetsmodellerna.

Gällande lagstiftning förpliktar kommunerna och välfärdsområdena att samarbeta men ger inte tillräckliga möjligheter att komma överens om arbetsfördelningen och samarbetsformerna. Lagstiftningen måste också utvecklas för att säkerställa informationsflödet mellan kommuner och välfärdsområden.

3.3 Den statliga styrningen och samrådsförfarandet mellan staten, kommunerna och välfärdsområdena behöver förnyas så att de bättre beaktar sambandet mellan kommunernas och välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi.

Kommunerna måste tillsammans med välfärdsområdena garanteras representation i alla strukturer för styrning av verksamheten och ekonomin, där man behandlar teman och mål som är gemensamma för hela sektorns verksamhet.

Det är också viktigt med tanke på den offentliga ekonomins hållbarhet och tryggandet av välfärdstjänsterna att man tillsammans med alla parter förhandlar om uppgifterna och finansieringen.

Statens verksamhetsprinciper bör stödja samarbetet mellan kommunerna och välfärdsområdena och bildandet av samarbetsstrukturer på olika nivåer i verksamheten. Kommunerna och välfärdsområdena får inte ställas mot varandra till följd av statliga åtgärder.

Sari Raassina

Sari Raassina

Direktör, enheten för social- och hälsovård
Enheten för social- och hälsovård
+358 9 771 2808, +358 50 523 2808
Ansvarsområden
  • specialiserad sjukvård och jour
  • kvalitetsfrågor och läkemedel
  • EU-frågor inom hälso- och sjukvården

Den hållbara utvecklingen, förnyelseförmågan och kriståligheten i kommunerna bör stödjas.

Inom den närmaste framtiden påverkas kommunerna inte bara av de stora nationella reformerna utan också klimatförändringar, Rysslands anfallskrig mot Ukraina, digitaliseringen, förändringar i befolkningsstrukturen och av att kommunerna utvecklas åt olika håll.

Omvärldsförändringarna kräver att städer och kommuner vidtar många slags åtgärder och utvecklar sin verksamhet. För det arbetet behöver kommunerna den nya regeringens stöd och ett starkt partnerskap med staten och andra intressentgrupper. 

Kommuner och städer är föregångare till exempel i arbetet mot ett koldioxidneutralt Finland och i krisberedskap. Staten måste garantera kommunerna betryggande resurser och stöd för detta arbete också i framtiden.

Mål 4. Tillväxt- och verksamhetsförutsättningarna i stä-derna måste tryggas.

4. 1 I statens och stadsregionernas gemensamma utvecklingsteman bör man gå in för tillväxtavtal enligt internationell modell.

Med urbaniseringsutvecklingen uppstår ett behov att lösa komplexa utmaningar som överskrider kommungränser. Samarbetet mellan kommunerna och staten är ofta naturligt och samtidigt nödvändigt.

Avtalsbaserad stadsutveckling är en partnerskapsform. I partnerskapsmodellen söker man lösningarna tillsammans och förbinder sig till dem. Modellen kan tillämpas i ett flertal situationer. Det finns rikligt med exempel både i Finland och utomlands.

Avtalen mellan staten och kommunerna i stadsregioner om regional samordning av markanvändningen, boendet och trafiken (MBT-avtalen) är de viktigaste stadspolitiska instrumenten i bruk för närvarande i Finland.

Enligt färska bedömningar fungerar MBT-avtalen i allmänhet som förväntat. De och andra ekosystemavtal som ingåtts med flera städer representerar den avtalsbaserade partnerskapmodellen.

Det avtalsbaserade förfarandet inom olika teman och stadsgrupper bör utvidgas genom att ta i bruk tillväxtavtal mellan staten och städerna enligt internationell modell. Innehållet i dem kunde skräddarsys för olika behov och situationer. 

4.2 MBT-avtalen behöver utvecklas till avtal mellan staten och de nuvarande MBT-regionerna om markanvändning, boende och trafik. Staten måste konsekvent förbinda sig att stå bakom avtalen.

  • Staten och MBT-stadsregionerna bör förhandla om de allmänna principerna för en samfinansieringsmodell för trafikprojekt före nästa MBT-avtalsomgång.

Genom att stärka det avtalsbaseade förfarandet och utveckla den samordnande samarbetsmodellen för stadsregionerna skapas förutsättningar för att utveckla markanvändningen och trafiken samt trygga en tillräcklig bostadsproduktion.

Med hjälp av planeringssamarbetet och gemensamma riktlinjer för markanvändningspolitiken kan man stärka hela regionens konkurrenskraft. Trafikinvesteringarna som avtalas som en del av MBT-avtalen är viktiga för främjandet av tillgängligheten inom stadsregionerna. Det går inte att öka städernas finansieringsansvar för trafikinfrastruktur.

4.3 Staten bör tillsammans med städerna tvärsektoriellt lösa de negativa effekterna av urbaniseringen, såsom segregering, fattigdom och förlust av biologisk mångfald.

Den sociala segregationen är en utmaning i synnerhet för städer. Fenomenet märks tydligast i de större städerna. Socioekonomisk segregation berör i särskilt barnfamiljer och unga. Men social segregation påverkar också över generationerna.

Utöver bostadspolitiska åtgärder för att minska bostadsområdenas segregation behövs riktade tjänster till dem som behöver särskilt stöd. Det behövs också allmänna åtgärder för att minska fattigdom och utsatthet. Åtgärderna stöder arbetet mot segregation.

Det behövs smidiga kundresor, mera samråd och bättre hörande av kunderna. Städernas och statens åtgärder bör utgöra en helhet av åtgärder som stöder varandra. Städernas specialkunnande och agilitet bör erkännas.

Frågor som gäller naturens mångfald gäller i synnerhet städerna. En tillväxt som främjar naturens mångfald förutsätter nya lösningar och partnerskap.

4.4 Staten bör satsa mer på trafikinvesteringar mellan och inom stadsregioner, för att öka konkurrenskraften på ett nationellt plan. Dessutom måste lagstiftningsmässiga hinder undanröjas.

I och med urbaniseringen behöver tillgängligheten och servicenivån i trafiksystemen förbättras både mellan och inom regionstäderna.

Sådana åtgärder främjar en fungerande arbetsmarknad och de regionala ekonomiernas utveckling. De stöder hela samhällsekonomin samt målen för en hållbar utveckling och den gröna omställningen. Snabba tågförbindelser mellan städerna bidrar till ett sammanlänkat nätverk av städer.

Internationella förbindelser är också livsviktiga för små, öppna ekonomier som Finland. De geopolitiska riskerna och omvärldsförändringarna gör att de internationella trafikförbindelserna blivit allt viktigare.

4.5 EU:s finansieringsinstrument för stadsutveckling bör utnyttjas till fullo. Utvecklingen av ett nytt nationellt finansieringsinstrument, som också lämpar sig för medfinansiering, bör främjas.

Städernas möjligheter att stödja och samordna plattformar för utveckling och testbäddar samt uppkomsten av nya företagsekosystem bör stödjas mer än hittills. För att lyckas med detta behöver man utveckla nationell medfinansiering och medfinansieringsintrument för EU:s finansieringsinstrument.

Finansiering till exempel genom EU:s facilitet för återhämtning och resiliens (RFF), som styrs via Business Finland, uppfyller inte nödvändigtvis behoven för det är svårt att få medfinansiering för nya projekt av företag.

4.6 Den roll som stadsregionerna och deras ekonomiska ekosystem har i den gröna omställningen bör stärkas.

  • Det nationella avtalet om koldioxidsnål cirkulär ekonomi måste utvecklas till ett genuint avtalsbaserat instrument, som gynnar alla parter. Avtalet bör stödja åtgärder som städerna fastställt.

Många ärenden som är väsentliga för övergången till en cirkulär ekonomin avgörs i kommunerna. Ekosystemen förutsätter ett samarbete, som kommunerna kan vara med och bygga upp. Att utveckla avtal som beaktar lokala förhållanden och möjligheter ökar dess genomslag och påskyndar utvecklingen inom cirkulär ekonomi.

Henrik Lönnqvist

Henrik Lönnqvist

Stadsforskningschef
Enheten för kundrelationer, nätverk och internationella ärenden, Kundrelationsteamet
Ansvarsområden
  • beredning och utveckling av Kommunförbundets stadspolitiska arbete
  • samordning av Kommunförbundets interna stadspolitiska arbete
  • framställning av stadsdata

Mål 5. De små och medelstora städernas och kommu-nernas särskilda behov bör beaktas.

5.1 Utgångspunkten för kommunpolitiken bör vara att beakta olikheterna i kommunsektorn. De olika kommunerna behöver olika effektfulla åtgärder.

Utmaningarna inom serviceproduktionen är olika beroende på befolkningsstrukturen och avstånden. Kommuner där invånarantalet minskar är inte heller sinsemellan likadana.

Kranskommuner i närheten av större centrum, medelstora regionstäder och glest befolkade landsbygdskommuner har olika behov av verktyg och lösningar till exempel för att ordna tjänster, En kommun där invånarantalet minskar kan vara livskraftig och välmående.

Främjandet av livskraften och invånarnas välfärd samt utvecklingen av servicenätverken i glesbebyggda landsbygdskommuner kräver nya sätt att tillhandahålla service. Det behövs försök och lokala utvecklingsåtgärder. Ett mångsidigt samarbete mellan kommuner och bland annat organisationer bör främjas. ”Fördelen av närhet” ska utnyttjas i utvecklingsarbetet.

5.2 Den statliga styrningen bör möjliggöra förnyelse och effektfull verksamhet i städer och kommuner som är olika, med utgångspunkt i deras egna förutsättningar.

Lagstiftningen bör möjliggöra olika samarbetsformer med vilka man kan säkerställa bland annat ett ändamålsenligt sätt att tillhandahålla tjänster och tillgång till kompetent arbetskraft. I lagberedningen och genomförandet bör man också gå in för landsbygdssäkring och i förväg bedöma lagförslagens konsekvenser i synnerhet i glesbygden. 

Man bör försäkra sig om att kommunerna har möjlighet att utnyttja fördelarna med digitaliseringen i sin lokala serviceproduktion, särskilt i områden med stora avstånd. Sådana är till exempel distansundervisning i grundskolan och samprojekt för utveckling och anskaffning av digitala tjänster.

Dessutom bör staten möjliggöra flexibilitet, beakta regionala och lokala förhållanden samt utveckling med lokal förankring. Små kommuner kan vara testbäddar för nya servicemodeller och samarbeten.

5.3 Främjandet av den så kallade smarta anpassningen och de nya möjligheter som till exempel distansarbetet medför bör beaktas.

Kommunerna bör ges förutsättningar att anpassa sin serviceproduktion till förändringar i befolkningsstrukturen. Detta kräver långsiktighet och flexibilitet i lagstiftningen.

Viktiga element är bland annat samarbete mellan kommunerna, gemensamt bruk av lokaler och distanslösningar, samt att återinföra rivningsunderstöden. Dessutom bör man i lagstiftningsarbetet tillämpa landsbygdssäkring.

Det allt vanligare multilokala boendet och distansarbetets popularitet skapar nya förutsättningar för utveckling av livskraften också på landsbygden. Forskningsprojekt om multilokalt boende och resultat från pilotprojekt som genomförts i kommunerna bör beaktas och platsoberoende rekrytering ökas.

5.4 Tillgången till inhemska livsmedel, energi och råvaror för industrin bör tryggas, liksom också försörjningsberedskapen.

En snabbare utökning av inhemsk och diversifierad energiproduktion stöder den riksomfattande beredskapen och försörjningsberedskapen. Samtidigt främjas den gröna omställningens mål och livskraften i de små och medelstora kommunerna och städerna samt på landsbygden.

För att trygga försörjningsberedskapen och kontinuiteten i den inhemska livsmedelsproduktionen och livsmedelsindustrin bör man fästa särskild vikt vid självförsörjningen i produktionen. Man bör också beakta behovet av matförsörjning om det uppstår en situation med massinvandring.

5.5 Kommunernas och städernas särskilda behov när det gäller mobilitet, tillgänglighet, flexibla försök, distansarbete och platsoberoende arbete bör beaktas.

Vägnätets skick och framkomligheten året om för invånare, företag och i synnerhet för tung trafik bör tryggas i hela landet. Försörjningsberedskapen, inhemsk livsmedelsproduktion och råvarutransporter för industrin förutsätter att det lägre vägnätet och enskilda vägar är framkomliga.

På landsbygden har det allmänna vägnätet blivit glesare. För en hållbar mobilitet behövs bland annat utveckling av modellerna för persontransporttjänster och fungerande kommunikationer vid stomnätets knutpunkter.

Servicens tillgänglighet, arbete och företagande förutsätter snabba och funktionssäkra trafikförbindelser i hela landet. I synnerhet på landsbygden erbjuder digitala tjänster möjligheter till nya servicelösningar.

Snabba och funktionssäkra dataförbindelser förutsätter nedgrävd fiberkabel, som samtidigt ger möjlighet att utnyttja trådlösa (5G) förbindelser. Bredband med fiberanslutning är också en säkerhetsfråga.

Kommunikationsministeriets riksomfattande bredbandsstödprogram erbjuder stöd för bredbandsinvesteringar i områden där de inte genomförs på marknadsvillkor. De knappa anslagen, ansökningsprocessens strama tidsplaner och kravet på en kommunandel i finansieringen hindrar ett effektivt genomförande av programmets mål.

Taina Väre

Taina Väre

Sakkunnig, utveckling av landsbygden
Enheten för livskraft och ekonomi, Vitality, employment and regional development
+358 9 771 2030, +358 50 462 7279
Ansvarsområden
  • Utveckling av landsbygden
  • Ärenden som gäller små kommuner

Mål 6. Kommunernas roll i klimatarbetet bör stärkas.

6.1 Statens och kommunernas partnerskap för ett klimatsäkert Finland bör stärkas.

  • Stödet till kommunernas klimatarbete bör vara mer övergripande och beakta omfånget av kommunernas arbete.

Klimatfrågorna utmanar samarbetet och samordningen i kommunerna och nu börjar bristerna synas i kommunernas klimatstyrning, som är splittrad. Stöd och ekonomiska incitament har varit oförutsägbara och utspridda. Projekt- och investeringsstöd söks vid olika ministerier. Incitamenten motsvarar inte heller åtgärdernas omfattning i kommunerna.

För att uppnå klimatmålen behövs partnerskap där de konkreta åtgärderna är i linje med varandra. Kommunens möjlighet att påverka till exempel utsläppen från trafiken är begränsade och där behövs statligt stöd, exempelvis för hållbar mobilitet i stadsregionerna.

  • EU:s och statens klimatpolitik behöver förenklas för att ge den demokratiska dialogen en möjlighet, undvika överlappande politiska åtgärder och säkerställa deras transparens och effekt.

Det är krävande att ha kontroll över helheten, identifiera samverkande faktorer och säkerställa effektiviteten. Klimatpolitiska åtgärder blir effektiva och accepteras av allmänheten endast om de utarbetas tillsammans med privata och offentliga aktörer på regional och lokal nivå. Klimatpolitikens komplexitet äventyrar dess transparens och genomslagskraft.

6.2 Finansieringen av kommunernas klimatskyldigheter bör tryggas.

  • Till exempel behöver kommunerna tillräckliga ekonomiska resurser för att fullgöra de skyldigheter som EU:s gröna giv innebär.

Kommunerna behöver tryggas finansiering för den nya skyldigheten att utarbeta en klimatplan, enligt klimatlagen.

6.3 De kommunekonomiska konsekvenserna av den gröna omställningen måste bedömas i sin helhet och inte för en enskild politisk åtgärd åt gången.

Den gröna omställningens betydelse för kommunerna bör beaktas mer övergripande i bedömningen av konsekvenserna för den kommunala ekonomin och hur finansieringen kanaliseras. Istället för att finansiera enskilda politiska åtgärder behöver finansieringen utvecklas mer systematiskt.

6.4 Stödet till kommunernas klimatarbete bör inkludera anpassning till klimatförändringar.

  • För att uppnå konkreta framsteg behöver rollerna för de olika aktörerna inom anpassning och beredskap definieras tydligare. 

Ansvar och regleringar bör förtydligas särskilt inom anpassnings- och beredskapsarbetet nu när kärnverksamheter överförs från kommunerna till välfärdsområdena. Helheten bör granskas mycket kritiskt för att identifiera glapp som kan vara avgörande med tanke på risker och sårbarheter. Pengarna bör fördelas i proportion till ansvaret.

Den nationella planen för anpassning till klimatförändringar, som är under beredning, bör innehålla ett riktat stöd till kommunerna för investeringar i sådan infrastruktur som är viktig för klimatberedskapen.

Samordningen av anpassningsåtgärderna på regional nivå bör förtydligas. Samordningen av den regionala och lokala anpassningen bör tilldelas stöd.

6.5 En hållbar energiomställning bör påskyndas genom att stödja kommunerna att kontrollerat övergå till förnybara energiformer och sådana som inte kräver förbränning.

  • Detta innebär till exempel utveckling av avtal, pilotprojekt med koldioxidsnåla tekniska lösningar samt ekonomiska incitament.

Investeringar som möjliggör en grön omställning bör påskyndas genom en grundlig utvärdering av hinder och incitament. För att gynna diversifieringen av energiproduktionen behövs många olika åtgärder, för energilösningarna måste vara mångsidiga och beakta lokala förhållanden.

Mål 7. Förutsättningarna för kommunernas beredskap bör stärkas.

7.1 Kommunernas och regionernas kristålighet måste stärkas. 

Det är viktigt att kommunerna och välfärdsområdena har kapacitet att lindra konsekvenserna av samhällsstörningar, säkerställa kontinuitetshanteringen inom servicen och upprätthålla invånarnas kristålighet.

Kommunernas och välfärdsområdenas ansvar som samordnare av de olika sektorerna och lagstadgade ansvarsskyldigheterna, lokalt och regionalt, förutsätter övergripande tvärsektoriell beredskap.

  • För att stärka kriståligheten behövs ett gemensamt system för lägesbilder. Samhällets säkerhetsfrämjande ledning på olika nivåer och informationsflödena inom säkerheten mellan kommunerna, regionerna och centralförvaltningen bör bilda en fungerande helhet. 
  • Helhetens funktionsduglighet bör definieras i beredskapslagstiftningen. 

Den bild som kommunerna fått av läget under senaste tidens kriser har baserat sig på information från media. Dialogen mellan kommunerna och staten har varit otillräcklig.

I det gemensamma systemet för lägesbilder bör informationsutbytet mellan olika aktörer säkerställas på ett lokalt, regionalt och nationellt plan. Det behövs också bättre förutsättningar för utbyte av sekretessbelagd information.

7.2 Helhetsbilden av försörjningsberedskapen, hotbedömningen och de olika aktörernas ansvar bör vara klara i en situation då myndigheterna (inklusive kommunerna) inte kan fullgöra sina lagstadgade skyldigheter för att marknaden fungerar bristfälligt. 

Helhetsbilden av försörjningsberedskapen är oklar i situationer där marknaden fungerar bristfälligt. Det mest konkreta exemplet på detta var bristen på munskydd under coronapandemin.

Kommunerna och välfärdsområdena har lagstadgade skyldigheter att sköta invånarnas utkomst också för måltidsservicens del. Skolmaten är ett exempel på sådan service. Men det finns fortfarande inte någon helhetsbild av försörjningsberedskapen och ansvarsfördelningen mellan aktörerna.

7.3 De ekonomiska och operativa förutsättningarna att sköta kritisk infrastruktur (bl.a. vatten- och energiförsörjning samt avfallshantering) bör tryggas.

Kritisk infrastruktur samt invånarnas förmåga att agera i kriser och andra frågor som är vitala för det dagliga livet bör beaktas som en del av det kriståliga samhället i alla samhällsstörningar. Till den kritiska infrastrukturen hör bland annat vatten-, mat-, el-, värme- och läkemedelsförsörjningen, räddningsverksamheten, evakueringsförmågan, trafiken, telenäten och skyddsrummen.

Detta kräver att det råder en samsyn om hotbilden aktörerna emellan, ett fungerande system för lägesbilder och kommunikationssystem, tvärsektoriell beredskap och gemensamma övningar.

7.4 Kommuner samt andra myndigheter och aktörer bör i samverkan stärka säkerheten i det dagliga livet. I en föränderlig värld behöver man satsa på att minska känslan av otrygghet.

Arbetet för att främja säkerheten i det dagliga livet stärker kommunernas och invånarnas kristålighet. Genom säkerhetsfrämjande åtgärder kan man minska antalet brott, brottsrelaterade störningar och skador, samt upprätthålla en känsla av säkerhet. Säkerhet i vardagen är en viktig del av ett hållbart samhälle. Den upplevda känslan av säkerhet varierar i olika befolkningsgrupper.

Säkerhet i vardagen är en del av hälsa och välfärd och främjas i lagstadgat samarbete mellan kommuner och välfärdsområden.

Ari Korhonen

Ari Korhonen

Sakkunnig, beredskap och säkerhet
Enheten för samhälle och miljö, Tekniikka ja turvallisuustiimi TT
+358 9 771 2533, +358 44 797 1550
Ansvarsområden
  • beredskap och säkerhet i kommunerna

Mål 8. Utvecklingen av digitaliseringen och informations-hanteringen i kommunerna kräver finansiering och ge-mensamma lösningar.

8.1 Hinder i lagstiftningen för utnyttjande av data bör elimineras och interoperabiliteten, tillgången och fritt flöde av data måste förbättras.

  • Kommunernas och forskarnas tillgång till nationella aktörers forsknings- och datamaterial måste förbättras.
  • Prissättningen av datamaterial ska hållas på en nivå som är hållbar ur användarens synvinkel.
  • Kommunernas informationsbehov bör beaktas i den nationella informationspolitiken.

Hinder för fritt flöde av data mellan olika förvaltningsnivåer och myndigheterna bör elimineras för en effektiv kundservice, enligt modellen med flera aktörer, och kundernas behov måste beaktas i sin helhet. Vid utvecklingen av dataskyddet bör man se till att det inte mer än nödvändigt försvårar myndighetsbruket eller invånarnas tillgång till sina egna uppgifter.

Interoperabiliteten bör främjas på alla nivåer i samhället. Kommunerna är viktiga producenter, upprätthållare och nyttjare av information och behöver därför finansiering för genomförandet av interoperabiliteten. I kommunerna uppstår till exempel planer, byggnader, adresser och uppgifter om infrastruktur.

8.2 Arbetet med digitaliseringen inom den offentliga förvaltningen bör vara övergripande och konsekvent. Det är viktigt att undvika sektorisering och finansieringen bör vara samordnad.

  • Kommunerna behöver stöd för inriktningen av utvecklingen, stärkandet av kompetensen, planeringen och ledningen, samordningen av samarbetet mellan kommunerna, kostnaderna och spridningen av resultaten.

Digitaliseringen inom den offentliga förvaltningen bör basera sig på kommunernas och statsförvaltningens gemensamma, likvärdiga och rättvisa beredning.

Med en helhetsinriktad utveckling kan man dra full nytta av digitaliseringens fördelar i samhället. Varken kommunerna eller någon annan aktör kan ensamma åstadkomma systemförändringar i samhället. Det behövs samarbete på ett nationellt plan mellan olika förvaltningsnivåer, myndigheter, företag, medborgarsamhället och forskare.

Översynen bör omfatta lagstiftningen, finansieringsmekanismerna, ämbetsverkens styrning och kunden, som hamnar mellan tjänster och myndigheter. Fungerande överföring av information gör samarbetet mellan olika aktörer smidigare och effektivare.

Utvecklingen av den riksomfattande informationshanteringen bör stödja utvecklingen av servicen i kommunerna, inte tynga eller komplicera den eller föra med sig överlappande och onödiga skyldigheter att upprätthålla information.

8.3 Vid lagstiftnings- och förvaltningsreformer behövs en konsekvensbedömning av digitaliseringen, där man beaktar förändringens språkliga och verksamhetsmässiga konsekvenser samt behovet av tilläggsfinansiering i kommunerna. 

Flera förvaltningsreformer och lagstiftningsprojekt orsakar svårförutsägbara kostnader i kommunerna på grund av de förändringar i datasystem och processer de för med sig. Kommunerna bör få full ersättning för dessa extrakostnader, även om det inte handlar om en ny lagstadgad uppgift.

Hinder för utvecklingen och motsägelser i den administrativa styrningen bör röjas ur vägen för systemförändringen. Förvaltningsreformer bör ses som möjligheter till aktivt utvecklingsarbete och inte förminska dem till enbart sparprojekt. Samhällsnyttan ska mätas i sin helhet och inte som deloptimeringar ur enskilda myndigheters synvinkel.

8.4 Användningen av gemensamma digitala lösningar som kan tillämpas på flera ställen bör öka och utvecklas tillsammans med användarna. Vi behöver en modell för spridning av lösningar som tas fram på serviceplanet.

  • Behovet av gemensamma serviceformer är särskilt stort inom digital säkerhet.

Den offentliga förvaltningen bör utveckla moderna digitala verktyg som möjliggör samarbete mellan flera aktörer, enkelt och informationssäkert också med kunden som aktiv deltagare. Behoven inom digitaliseringen ska höras och utredas också från kommunernas håll gentemot staten och ur det praktiska arbetets synvinkel.

8.5 Heltäckande funktionssäkra fasta datakommunikationsförbindelser bör byggas i hela landet.   

  • Kommunernas finansieringsansvar vid bredbandsinvesteringar bör slopas som villkor för statsunderstöd.
  • EU-finansiering bör utnyttjas effektivt i hela landet vid bredbandsinvesteringar.

Bredbandsförbindelser är en del av den kritiska infrastrukturen. Den offentliga förvaltningen har en viktig roll i att säkerställa att medborgarna har jämlik tillgång till bredband också i områden där det inte finns en fungerande marknad.

Det ingår inte i kommunens uppgifter att erbjuda kommuninvånare teletjänster. Men tillgången till infrastrukturen kan dock främjas i kommunerna bland annat genom planläggning och sambyggnad när annan infrastruktur byggs eller repareras. 

Staten bör se till att befintliga fibernätverk är öppna för konkurrens och användbara på marknaden. På så sätt undviker man att i onödan lägga dyra kablar där sådana redan finns.

Elisa Kettunen

Elisa Kettunen

Utvecklingschef för digitaliseringen i kommunerna, chef för utvecklingsgrupp
Strategienheten, Digitalisering och informationssamhället
Ansvarsområden
  • ledningsansvar för Kommunernas digitaliseringsteam
  • identifiering och projektering av nya digitaliseringsbehov
  • koordinering av kommunernas digitaliseringsprojekt
  • intressebevakning i frågor som gäller informationspolitik och öppna data

Kommunernas roll i att främja livskraft, kompetens, välfärd och en god livsmiljö inom sitt område bör stärkas.

I kommunernas framtida uppgifter betonas utveckling av livskraft och kompetens, förebyggande välfärdsarbete och främjande av en god livsmiljö för invånare och företag. Kommunernas och städernas nya roll behöver erkännas och beaktas när regeringsprogrammet utarbetas.

Det nuvarande systemet och lagstiftningen behöver ses över för att ge kommunerna möjlighet att sköta sina uppgifter framgångsrikt. Finlands livskraft är summan av många olika faktorer där kommuner och städer har en viktig roll.

Vi har inte råd att låta någon stanna utanför samhället. Därför måste vi satsa på att utveckla utbildningssystemet och stärka kompetensen. Utanförskap förebyggs genom satsningar på välfärd och smidiga tjänster. Under den kommande regeringsperioden måste kraftfulla, sektorsöverskridande åtgärder vidtas för att främja tillgången på arbetskraft.

Mål 9. Utbildningssystemet bör reformeras så att det motsvarar omvärldsförändringarna och elevernas behov.

9.1 Utnyttjandet av resurserna i utbildningen bör effektiveras genom att luckra upp lagstiftningen, så att man kan utveckla verksamheten och digitala verktyg enligt lokala behov.

Det nuvarande reglerings- och finansieringssystemet styr utbildningsanordnare mot oändamålsenliga deloptimeringar. Digitaliseringens möjligheter i stärkandet av kontinuiteten i utbildningen bör identifieras, från småbarnspedagogik till kontinuerligt lärande. Den grundläggande utbildningen får inte alltför mycket glida ifrån utbildningstjänsterna efter den. 

9.2 Vid genomförandet av utbildningstjänster bör det vara möjligt att ordna servicen på ett mångsidigt och flexibelt sätt.

Samarbetet mellan kommunerna och utbildningsanordnarna är viktigt för att säkerställa tillgång och tillgänglighet i utbildningen i hela landet.

Den låga nativiteten leder till att antalet läropliktiga minskar i så gott som hela landet. Samtidigt minskar och åldras befolkningen i arbetsför ålder medan antalet och andelen pensionärer ökar. Den demografiska utvecklingen försvagar försörjningskvoten ytterligare. Förändringarna i befolkningsstrukturen påverkar tillgängligheten och tillgången till utbildningstjänster men också antalet studerande/elever.

9.3 Det regionala samarbetet på operativ nivå mellan utbildningsanordnare på andra stadiet behöver stödjas.

  • Finansieringen av utbildningen på andra stadiet behöver förnyas för att stödja regionala specialbehov. Statens bör justera finansieringen av gymnasieutbildning, så att den motsvarar de verkliga kostnaderna och slopa nedskärningen i finansieringen av gymnasieutbildningen. Kommunernas invånarbaserade finansieringsandel samt statens finansieringsandel skulle därmed öka och finansieringsansvaret skulle fördelas jämnare mellan kommunerna.
  • Om kostnaderna för ordnandet av gymnasieutbildning är högre än statens finansiering enligt pris per enhet bör man utreda möjligheten att fakturera studerandes hemkommun för mellanskillnaden.

Utmaningen för gymnasie- och yrkesutbildningsanordnarna under de kommande åren är utvecklingen i åldersklasserna unga och den arbetsföra befolkningen. Det naturliga sättet att möta utmaningen är ett regionalt och lokalt samarbete mellan utbildningsanordnare. Statligt stöd för regionala projekt gynnar samarbetet.

Ett utvecklingsarbete som tar avstamp i områdets behov och förutsättningar baserar sig fram för allt på utbildningsanordnarnas operativa samarbete. Utöver en tidsbegränsad finansiering för att stödja samarbetet mellan utbildningsanordnare, regionalt och lokalt, behöver finansieringssystemet för utbildningen revideras så att det stöder ordnandet av högklassig utbildning och tillgängligheten.

Finansieringen i systemet motsvarar inte kostnaderna för att ordna gymnasieutbildning. Nedskärningen, som införts i lagstiftningen, i finansieringen av gymnasieutbildning leder till en ohållbar situation i synnerhet för de kommuner som tar emot många gymnasiestuderande från andra kommuner. Kommunen behöver i så fall lappa finansieringsunderskottet också för de här studerandenas del.  

9.4 Lagstiftningen om den grundläggande utbildningen bör ses över i sin helhet. Med mångsidiga sätt att ordna utbildningen kan man säkerställa att eleverna får tillräckliga kunskaper och främja välfärden i olika regioner.

  • Distansundervisningens möjligheter bör utredas som ett kompletterande sätt att ordna undervisningen. 

Ändringarna i lagen om grundläggande utbildning efter att den trädde i kraft 1998 har inte lyckats svara på förändringar i omvärlden som påverkat ordnandet av undervisningen och de utvecklingsbehov för elevernas bästa som kommunerna identifierat.

På fastlandet finns det drygt 2 100 kommunala grundskolor. I varje kommun på fastlandet finns det en grundskola, men det finns redan 61 kommuner med endast en grundskola. Totalkostnaderna för den grundläggande utbildningen i kommunerna uppgår till cirka 5,2 miljarder euro.

Om man vill vända den rådande utvecklingen bör utgångspunkterna och strukturerna för ordnandet av den grundläggande utbildningen granskas som en helhet under den kommande regeringsperioden.

Mål 10. Man måste satsa kraftigt på att förebygga ut-slagning genom att utveckla ett sömlöst och effektfullt servicesystem.

10.1 Kommunernas roll i förebyggandet av utmaningarna i samhället bör beaktas mer än hittills. 

Vårdreformen fråntar inte kommunerna deras lagstadgade skyldighet att främja invånarnas hälsa och välfärd. Kommunernas roll består främst i att skapa förutsättningar för en god och fungerande vardag genom ett brett och sektorsövergripande samarbete. Kommunens främjande av välfärd och hälsa sker på bred front bland annat genom markanvändningen, servicen och delaktigheten.

Olika metoder som syftar till att öka delaktighet och gemenskap har stor betydelse för invånarnas dagliga liv. Kommunen fullföljer sitt ansvar framledes i samarbete med välfärdsområdet och andra lokala och regionala aktörer. Med förebyggande verksamhet kan man minska risken för sociala och ekonomiska problem ur individens, kommunens och regionens synvinkel.

Främjandet av välfärden kommer att vara en av kommunens mest centrala roller. Det är i synnerhet viktigt att i den nya förvaltningsstrukturen se detta som en helhet som täcker alla verksamhetsområden i kommunen. Teman som är nära knutna till välfärden, såsom jämlikhet, delaktighet, jämställdhet och samhällelig rättvisa, ger välfärdsbegreppet större betydelse.

10.2 Kommunerna bör genom flexibel lagstiftning tryggas möjlighet att tillhandahålla tröskelfria tjänster i invånarnas dagliga liv.

  • Servicen bör riktas till att förebygga riskerna för utanförskap i ett tidigt skede. Finansieringen av förebyggande tjänster får inte skäras ned.

Det ska gå att flexibelt komma överens om hur kommunerna och välfärdsområdena sköter sina gemensamma uppgifter.  De viktigaste förebyggande tjänsterna (t.ex. kurators-, psykolog- och integrationsfrämjande tjänster) bör finnas tillhanda flexibelt och i rätt tid för att trygga invånarnas välfärd.

Användningen av tjänsterna ska vara möjlig för alla oberoende av digital färdighet eller utrustning. Åtkomst och tillgänglighet bör beaktas för olika ålders- och befolkningsgruppers del.

Vid utvecklingen av servicesystemet bör man se till att välfärden tryggas i alla livsskeden, i synnerhet i övergångsskeden, och fästa vikt vid kundupplevelsen och informationsutbytet för en smidig serviceprocess. Dessutom måste man kunna identifiera de olika könens olika utmaningar och behov.

10.3 Service- och förmånssystemet bör utvecklas så att alla alltid garanteras  tillräckliga primära förmåner i stället för långvarigt beroende av utkomststöd.

Socialskydds- och servicesystemen ska fungera mer samstämmigt för att förebygga ett långvarigt behov av social trygghet och utkomststöd.

Systemet för social trygghet bör fortsättningsvis grunda sig på motprestation. På så sätt kan man bättre än hittills sporra människor att söka sig till arbete och företagsamhet.

Detta förutsätter en bättre samordning av service- och förmånssystemen. Systemen bör utvecklas så att service- och förmånssystemen inte motarbetar varandra och att motprestationskravet inte har nedslående eller andra oväntade effekter.

Service- och förmånssystemen bör arbeta i samma riktning och sporra individen till aktivt medborgarskap, deltagande och ansvar för sin utkomst efter sin förmåga.

Samtidigt bör inkomstlöshet och fullständigt beroende av utkomststöd, särskilt bland unga, förhindras genom att alla garanteras en tillräcklig primär förmån om man inte kan försörja sig själv med sina förvärvs- eller företagsinkomster.

Den sociala tryggheten bör i sin helhet utvecklas i en riktning där man stöder också små steg ut i arbetslivet istället för att stödja sysslolöshet. 

10.4 De komplexa problemen som orsakar utslagning och överförs från en generation till en annan bör åtgärdas genom samarbete som involverar flera aktörer på nationell nivå.

  • För att förstå utmaningarna, grundorsakerna, följdeffekterna och de nödvändiga strukturerna behövs finansiering av forskning som gäller särskilt barn och unga.

Finländarnas välfärd har i genomsnitt utvecklats i en positiv riktning, men det finns stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper. Utsatthet och problem hopar sig i vissa befolkningsgrupper.

Ojämlikheten kan ha att göra med olika delområden i livet: välbefinnandet, hälsan, ekonomin, ursprunget, könet, åldern eller boendet. En persons inkomstnivå, utbildningsbakgrund och yrke har ett klart samband med personens välbefinnande och hälsa.

Under årens lopp har ett flertal projekt haft som syfte att minska ojämlikheten i samhället, men metoderna man kommit fram till har inte tagits i bruk i någon stor omfattning. I stället för storskaliga utvecklingsprogram bör man mer effektivt använda metoder som visat sig fungera i förebyggandet av generationsöverskridande utsatthet.

Det behövs ett närmare samarbete för att få till stånd systemändringar för att lösa komplexa problem. Istället för att styra kommunernas metoder bör staten sporra kommunerna att utveckla egna och kanske olika lösningar.

Sami Niemi

Sami Niemi

Specialsakkunnig
Enheten för välfärd och bildning
+358 50 589 9187
Ansvarsområden
  • ledning och utveckling av välfärds- och hälsofrämjande i kommunerna
Ellen Vogt

Ellen Vogt

Specialsakkunnig, utkomststöd och socialtjänster för personer i arbetsför ålder
Enheten för social- och hälsovård
+358 9 771 2346, +358 44 313 0170
Ansvarsområden
  • utkomststöd, social kreditgivning och social trygghet
  • socialt arbete för vuxna och socialservice för övriga i arbetsför ålder
  • rehabilitering och sysselsättning för partiellt arbetsföra
  • missbrukar- och mentalvårdstjänster
  • kommunnätverket för utkomststöd och socialt arbete för vuxna
  • Utvecklingsnätverket för regionalt socialarbete för vuxna

Mål 11. Kommunernas förutsättningar att främja syssel-sättningen och företagsverksamheten bör stärkas.

11.1 Arbets- och näringsreformen måste möjliggöra ett effektfullt och kostnadseffektivt genomförande av sysselsättningstjänsterna i kommunerna.

  • Reformens finansieringsmodell måste bedömas ur kommunernas synvinkel. Man måste vara beredd att göra nödvändiga ändringar.

Sysselsättnings- och företagstjänster, integrationsfrämjande tjänster samt utbildningstjänster är den starka grunden för kommunens allt viktigare livskraftsuppgift.

Målet med reformen av sysselsättningstjänsterna är en mer effektfull service genom att tjänsterna införlivas i kommunernas åtgärder för främjande av sysselsättningen och företagsamheten. Det här förutsätter att kommunerna har en genuin möjlighet att organisera tjänsterna kostnadseffektivt på ett sätt som smidigt beaktar lokala förhållanden. Finansieringsmodellen bör utvecklas så att den sporrar kommunerna utan att äventyra någon kommuns ekonomiska hållbarhet.

Hur väl reformen fungerar ska följas upp och villkoren för kommunernas verksamhet ska kunna ändras. Med tanke på fortsättningen är det viktigt att granska företagsservicen som helhet och bedöma förutsättningarna för att överföra den till kommunerna.

Ett smidigt informationsutbyte mellan myndigheter måste tryggas. Enligt offentlighetslagen ska dataskyddet i samband med reformen bedömas för sysselsättnings- och integrationsservicens del. Dataskyddet bör uppdateras så att det motsvarar den nya uppgiftsfördelningen. Alltför strama dataskyddstolkningar bromsar och rentav hindrar kundservicen och utvecklingen av den.

11.2 Arbetskraftsunderskottet måste åtgärdas med alla medel.

  • Det är viktigt att till exempel öka antalet högskoleplatser och flexibla utbildningsvägar för att möta behovet av kompetens, luckra upp behörighetskraven och prövningen av behovet i den offentliga sektorns uppgifter samt förenkla och försnabba tillståndspraxisen.
  • Arbetskraftsinvandringen behöver ökas rejält och åtgärderna påskyndas.
  • Sysselsättningen bland invandrare som bott en längre tid i Finland behöver främjas bland annat genom att erkänna avlagda examina, identifiera kompetenser samt erbjuda kompletterande utbildning och språkundervisning.

11.3 Befolkningsutvecklingen, digitaliseringen och den gröna omställningen förutsätter investeringar på nationell nivå för kompetensutvecklingen. 

Då befolkningen i arbetsför ålder minskar ökar kraven på att förbättra arbetets produktivitet. Den gröna omställningen och digitaliseringen öppnar för nya möjligheter att utveckla nya sektorer och teknologier.

Utvecklingen av befolkningens kunnande gör det lättare att möta den dubbla omställningens utmaningar. Samtidigt kan man på kort sikt utnyttja EU-finansiering för grön omställning i utvecklingen av nya teknologier och öppna för nya sysselsättningsmöjligheter.

11.4 Den nuvarande varierande modellen för ordnande av yrkesutbildning bör utvecklas så att kommunerna ges en genuin möjlighet att använda sig av kompetensutveckling som ett instrument i integrationen och i sysselsättnings- och näringspolitiken. På så sätt stärker man kommunens roll i utbildningen.

  • Det här betyder bland annat att utbildningsanordnare ges större möjlighet att besluta om utbildningsutbudet (reglering om anordnartillstånd).

Utbildningsutbudet kan flexibelt och snabbt riktas om för att tillgodose regionala kompetensbehov. På så sätt kan man på lokal nivå förbättra möjligheterna att byta jobb, särskilt då risk för arbetslöshet föreligger, och förkorta arbetslöshetsperioderna.

  • Det behövs incitament och möjligheter för samarbete inom yrkesutbildningen, företagen och kommunerna kring internationell rekrytering.

Utvecklingen av yrkeskunnandet är ett viktigt redskap i främjandet av sysselsättningen och integrationen. Kommunerna lyckas bättre med sin nya uppgift inom arbets- och näringstjänsterna om de har tillgång till det stora utbudet av yrkesutbildning.

Mål 12. Lagstiftningen om den byggda miljön måste gö-ras till en enhetlig och fungerande helhet.

12.1 Lagstiftningen bör trygga kommunernas rätt till självständiga val i markpolitiken, planläggningen och genomförandet. Kommunernas planläggningsmonopol bör kvarstå.

Kommunerna bär huvudansvaret för samhällsfunktionerna, kommuninvånarnas livsmiljö och tjänster. Planläggning, markpolitik, kommunal infrastruktur och styrningen av byggandet är grundstenen i kommunens livskraft och kommuninvånarnas välfärd. Genom markanvändningen kan kommunerna främja hållbar utveckling i samhället på ett sätt som passar de lokala förhållandena.

Målet är ett system för planering och styrning av den byggda miljön som låter olika kommuner erbjuda sina invånare ett fungerande samhälle, en god livsmiljö, smidiga tjänster samt goda förutsättningar för näringslivet. Kommunerna måste ges möjlighet att sköta dessa uppgifter på det sätt som de anser vara bäst.

I samarbetet mellan kommuner och privata aktörer behöver man utveckla fungerade praxis för hanteringen av privata initiativ och beredningen av planer i anknytning dessa.

Kommunerna ansvarar för gatuhållningen. De bör ha tillräckliga möjligheter att sammanjämka olika intressen i fråga om gator och gatuområden. I utvecklingen av lagstiftningen bör utgångspunkten vara gatuområdets primära syfte: att låta människor förflytta sig tryggt i stadsmiljön. Lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden behöver revideras.

12.2 Smidiga processer i den byggda miljön bör främjas.

Den byggda miljön formas av samarbetet mellan olika aktörer. Smidigare processer och bättre kvalitet i byggandet förutsätter en flexibel och möjliggörande lagstiftning samt partnerskap och utveckling av förfaringssätten. Reglering som försvårar förfaringssätten bör elimineras.

Kommunerna behöver finansiering för att utveckla och ta i bruk metoder som främjar interoperabiliteten och gör processerna smidiga. Kommunerna ska inte i lag ges överlappande skyldigheter att upprätthålla information i statliga system.

Möjligheterna att ta ut kostnaden för utarbetandet av en generalplan bör utvidgas till alla generalplaner som påkallats av enskilt intresse.

12.3 Regleringen av markpolitiken måste vara hållbar ur kommunalekonomiskt perspektiv.

Markpolitiken och planläggningen styr kommunens tillväxt och dess ekonomiska betydelse. Genom en långsiktig markpolitik säkerställer kommunen ett tillräckligt utbud av tomtmark till rimligt pris, närservice och kommunaltekniska nätverk. Markanskaffning i rätt tid, smidig planläggning och service möjliggör en konkurrenskraftig skattegrad, en viktig faktor som stärker kommunens livskraft.

Regleringen av markpolitiken bör säkerställa kommunens möjlighet att skaffa mark för byggande. I tillväxtcentrumen är byggandet ofta kompletteringsbyggande. Processerna för förvaltning av jordegendom i samband med byggandet ska inte försvåras genom alltför detaljerad reglering.

Förfarandet med utvecklingsområden enligt markanvändnings- och bygglagen, i syfte att sammanjämka markägarnas olika intressen, bör utvecklas så att det bättre motsvarar de praktiska behoven.

12.4 Styrningen av byggandet bör stödja den hållbara utvecklingen av kommunens samhällsstruktur och närmiljö.

Den byggda miljön har stor betydelse för den kommunala ekonomin och kommunernas klimatarbete. Om bygglagen godkänns måste man åtgärda dess brister och satsa på genomförandet.

12.5 Kommunerna behöver resurser för att utveckla verktyg och kompetens att uppnå målen för koldioxidneutralitet i den byggda miljön, för cirkulär ekonomi, och för att motarbeta utarmningen av den biologiska mångfalden.

En ren miljö och biologisk mångfald stöder kommuninvånarnas välfärd och är faktorer som attraherar och håller kvar invånare. Biologisk mångfald är en fråga som kommer att bli allt viktigare.

Dessutom har EU-kommissionen föreslagit, som en del av åtgärderna i strategin för biologisk mångfald, juridiskt bindande åtaganden bland annat gällande mängden grönområden och träd i städer.

Kommunernas förutsättningar att bedöma olika åtgärders konsekvenser för den biologiska mångfalden bör stödjas med information, beräkningsinstrument och finansiering.

Planeringen av markanvändningen och en regionutveckling som beaktar cirkulär ekonomi gynnar den gröna omställningen. Detta förutsätter ny sakkunskap och kompetens som samordnar den cirkulära ekonomin och planeringen av markanvändningen. Kommunernas förutsättningar för byggande som bevarar kulturvärden bör stödjas.

12.6. Grunderna för ersättningar vid inlösning av mark bör kvarstå i sin nuvarande form i inlösningslagstiftningen.

  • Kommunernas kostnader för anskaffning av mark får inte öka.
  • Inlösningsersättningen ska fastställas till marknadspris, vid behov bör man kunna lätta på beskattningen av överlåtelsevinsten.

En inlösningsersättning som är högre än marknadspriset skulle sätta stopp för frivillig markanskaffning och leda till en kontinuerlig prisökning, som är oberoende av konjunkturerna, vilket skulle göra byggplatserna och bostäderna dyrare.

I Sverige har inlösningsersättningar som varit högre än marknadspriset hindrat eller försvårat kommunernas markanskaffning för samhällsbyggande. Kommunernas möjligheter att styra samhällsstrukturen och byggandet har försvagats och lett till ökad segregering.

Förtätning av städers centrum ökar behovet att se över trafikplaneringen. Man måste se till att inte skattebetalarna måste stå för kostnaderna för områden som reserveras för trafiken.

En tidsbegränsad befrielse från beskattning av överlåtelsevinsten vid överlåtelse till staten eller kommunen bör återinföras på prov. Lagstiftningen som styr sådant förfarande har varit i bruk några gånger under årens lopp. Varje gång har det stimulerat de spontana markaffärerna mellan kommuner och privata.

12.7 Digitaliseringen bör stödja kommunens uppgifter inom planläggning, byggnadstillsyn samt miljö- och hälsotillsyn.

  • Informationen från kommunens verksamhet ska sparas i kommunens register.

Miljöministeriet bereder lagstiftningen om digitalisering av den byggda miljön samt ett samordnat datasystem (RYTJ) där uppgifter om den byggda miljön som kommunerna producerar samlas. Den nya lagstiftningen förutsätter att informationen produceras enligt givna datamodeller. För att interoperabiliteten ska kunna utvecklas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt krävs det en årlig finansiering på minst sex miljoner euro till kommunerna.

När interoperabiliteten och gränssnitten genomförts i kommunerna kommer informationen att kunna utnyttjas genom olika system utan omvägar. Miljöministeriet bör samordna och stödja arbetet med interoperabiliteten i den byggda miljön, i stället för att utveckla överlappande system. Konkurrensen på marknaden måste bevaras: kommunerna ska också i framtiden ha flera systemalternativ.

Lagstiftningen om dataekonomin utvecklas på nationellt plan och i EU. Kommunerna producerar värdefull information (såsom detaljplaner, baskartor, uppgifter om byggnader och infrastruktur), som kan delas genom kommunens gränssnitt direkt till användarna. Kommunernas dataproduktion och förutsättningar att tillgängliggöra uppgifterna bör stödjas. På så sätt kan kommunerna möta framtidens krav i dataekonomin.

Våra kommuner har möjlighet att vara föregångare. De behöver rättvisa villkor som tryggar kvaliteten och det kontinuerliga upprätthållandet av data samt digitaliseringen av planer som producerats tidigare och som fortfarande är i kraft.

Den flexibilitet som EU-lagstiftningen medger för avgifter på återanvändning av datamaterial som kommunerna förvaltar måste utredas och införas till lämpliga delar.

Matti Holopainen

Matti Holopainen

utvecklingschef
Enheten för samhälle och miljö, Maankäyttö- ja ympäristötiimi
+358 9 771 2269, +358 50 563 4622
Ansvarsområden
  • markpolitik
  • verksamhetsprocesserna inom den kommunala tekniska sektorn
  • fastighetsbildning
  • fastighetsbeskattning
Paavo Taipale

Paavo Taipale

chef för samhällstekniken
Enheten för samhälle och miljö, Tekniikka ja turvallisuustiimi TT
+358 9 771 2559, +358 50 380 8368
Ansvarsområden
  • Samhällsteknik: intressebevakning och utveckling, Vattentjänster
Minna Mättö

Minna Mättö

Jurist
Juridiska enheten, Myytti-tiimi
+358 9 771 2037, +358 50 308 1487
Ansvarsområden
  • lagstiftning om byggande och områdesplanering
  • juridiska frågor om digitalisering av den byggda miljön
  • juridiska frågor om naturens mångfald och naturvård

Mål 13. I trafiksystemet bör man göra prioriteringar som syftar till att bygga en hållbar ekonomi.

13.1 Helhetsbilden av utvecklingsbehoven i trafiksystemet behöver förtydligas.

  • Finlands logistiska position har förändrats och nya investeringar kommer att behövas inom godstransporterna till följd av situationen i Ryssland.

Finland måste mer målmedvetet trygga tillgängligheten och internationella trafikförbindelser i de olika regionerna. Detta förutsätter en omprövning av behovet av investeringar i logistik och transportkedjor.

13.2 Statens väg- och banunderhåll och de eftersatta reparationerna måste få ökad finansiering. Den planerade nedskärningen i finansieringen av utvecklingsprojekt från nivån för Trafik 12-planen bör slopas.

  • Ett fungerande trafiksystem är ytterst viktigt för Finlands nationella förmåga att skapa välstånd och främja den gröna omställningen.
  • Vid allokeringen av resurser bör man prioritera och betona samhällsekonomiska effekter.
  • Ett effektivare utnyttjande av EU-finansiering förutsätter att vi har en tillräcklig nationell självfinansieringsandel för utvecklingsprojekten.

I ett stort, glest befolkat och geografiskt perifert land, som Finland, krävs offentlig finansiering för bastrafikledshållningen och utvecklingen av vägar som invånarna och näringslivet behöver.

Det eftersatta underhållet av vägar och järnvägar bör åtgärdas och projekt som främjar tillväxt bör genomföras på gynnsamma ställen, som till exempel i stadsregioner. Vid allokeringen av resurser bör de effektivaste objekten prioriteras.

Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) prioriterar de stomnätskorridorer i det transeuropeiska transportnätet TEN-T samt delar av stomnätet som anges i FSE-förordningen. För finansieringen av det heltäckande vägnätet står oftast medlemsstaterna. FSE-finansieringen prioriterar järnvägsprojekt. Underhållet av vägar får ingen FSE-finansiering.

För beviljandet av stöd krävs ett nationellt finansieringsbeslut om genomförande av projektet. I Finland är finansieringsnivån för utvecklingsprojekt låg och därför är det svårt att effektivt utnyttja FSE-finansiering. Finansiering kan därför närmast sökas för punktvisa åtgärder.

Finland bör ha en klar uppfattning om projekten för vilka man ansöker om FSE-finansiering, samt självfinansieringen i ordning och uppdaterade planer med tanke på genomförandet i rätt tid. 

13.3 Staten bör svara för finansieringen av trafikinfrastrukturen på det nationella planet.

  • Kommunernas kostnadsansvar för statlig infrastruktur får inte öka och staten bör inte ställa överdrivna förväntningar på kommunernas andel av finansieringen.
  • Kommunerna behöver markanvändningsavgifterna och den så kallade planläggningsnyttan för genomförandet av kommunalteknik och service.

Kommunerna ansvarar för sin infrastruktur och de eftersatta reparationerna, vilket redan nu prövar gränserna för deras investeringsförmåga. Vårdreformen förändrar kommunernas ekonomi och en del kommuners investeringsförmåga försvagas.

Staten och kommunerna kan frivilligt avtala om kostnadsfördelningen i gemensamma projekt, men staten måste avhålla sig från överdimensionerade krav och från att ha kommunerna att konkurrera med varandra.

13.4 Den gröna omställningen i trafiken och hållbar mobilitet bör främjas.

  • Man bör se till att kollektivtrafiken är konkurrenskraftig både i stadsregioner och på nationell nivå.
  • Hållbar mobilitet samt fungerande persontransporter och resekedjor behöver främjas i hela landet.

Kollektivtrafiken utgör grunden för ett fungerande trafiksystem, smidig pendling, minskad klimatpåverkan samt jämlika möjligheter för mobilitet.

Ansvaret för finansieringen av kollektivtrafiken har i allmänhet vilat på städerna. Under den svåra finansiella situationen under coronapandemin var statens stöd till kollektivtrafiken väsentligt. Kollektivtrafikens återhämtning från pandemin behöver fortfarande stödjas. Hållbar mobilitet och klimatvänliga val behöver uppmuntras genom ökat statligt stöd.

Staten bör ansvara för tågtrafiken mellan pendlingsområden och olika delar av landet samt tågförbindelserna till huvudstaden. Förutsägbarheten i tågtrafikens servicenivå är viktig för invånarna och näringslivet, samt för utvecklingen av samhällsstrukturen.

De statliga aktörernas roller och uppgifter i vid fjärr- och lokaltrafikens stationer samt samarbetet med kommunerna behöver förtydligas och en gemensam verksamhetsmodell skapas. Detta stöder smidiga resekedjor och utvecklingen kring stationerna.

Utvecklingen av modellerna för tillhandahållandet av persontransporttjänster i glest bebodda områden behöver stödjas och kollektivtrafikens koppling till stomnät främjas. Samarbetet mellan kommunerna, välfärdsområdena, FPA och NTM-centralerna i ordnandet och kombinerandet av transporter behöver stärkas.

Finland eftersträvar en ökning på 30 procent i gång- och cykeltrafiken före år 2030. Kommunernas cykelinfrastruktur måste ses över så att den blir smidigare och säkrare. Statsunderstödet i investeringsprogrammet för cykling och gång behöver ökas minst till nivån för Trafik 12-planen (30 miljoner euro per år).

Uthyrningen av elsparkcyklar, som fungerar på marknadsvillkor, är en ny del av stadstrafiken. Kommunerna behöver lagstiftningsverktyg för att ställa krav på operatörerna och vid behov begränsa antalet elsparkcyklar i gatuområdena. Detta förbättrar trafiksäkerheten.

tags
Laura Lyly

Laura Lyly

Specialsakkunnig
Enheten för kundrelationer, nätverk och internationella ärenden, Kundrelationsteamet
+358 9 771 2221, +358 50 439 5068
Ansvarsområden
  • samordning och utveckling av intressebevakningen
  • innovationstävlingen Klash
  • beredning av digitaliseringsprojekt
Susanna Luukinen

Susanna Luukinen

Sakkunnig i kommunikation
Kommunikationsenheten
Ansvarsområden
  • påverkanskommunikation
  • kontakter med medier
  • kommunikation om livskraft och ekonomi
  • kommunikation om riksdagsvalet 2023