Kommunförbundets mål för regeringsprogrammet 2023

2.1 Kommunerna måste ges förutsättningar att finansiera sina lagstadgade uppgifter och skyldigheter. Kommunerna måste få full ersättning för ekonomiska förluster (inkomstbortfall eller kostnadsökningar) till följd av statliga beslut.

Statens andel av finansieringen av kommunernas lagstadgade uppgifter har minskat under 2000-talet. Detta märks bland annat i att statsandelsprocenten minskat med över 10 procentenheter.

Kommunernas lagstadgade uppgifter och finansieringen av dem bör vara i balans. Alla kommuner ska kunna ordna basservice med en rimlig skatte- och avgiftsbörda. Kommunerna behöver tryggas en möjlighet att klara av sina lagstadgade uppgifter, såväl i hela landet som i de enskilda kommunerna.

2.2 Statsandelssystemet bör revideras efter vårdreformen och arbets- och näringsreformen 2024.

Vårdreformen halverar kommunernas ekonomi. Kommunernas statsandelar jämnar ut reformernas effekter i hela landet och på kommunnivå. Detta innebär att omfattande förändringsbegränsningar och utjämningsrater blir bestående delar i enskilda kommuners statsfinansiering.

Statsandelssystemet ska motsvara en nya kommunens nya uppgifter. Element som hör hemma i den tidigare uppgiftsfördelningen bör omgående slopas och grunderna för finansieringen ändras så att de motsvarar den nya kommunens lagstadgade uppgifter.

2.3 Revideringen av finansieringssystemet bör stärka kommunernas inkomstbas.

• Finansieringssystemet bör möjliggöra och sporra till olika och flexibla lösningar och samarbete vid tillhandahållandet av tjänster.
• Kommunerna finansierar hälften av det grundläggande utkomststödet också efter vårdreformen. Detta finansieringsansvar bör undanröjas så snart som möjligt.
• Alla ändringar i skattegrunderna som minskar kommunernas skatteinkomster bör ersättas fullt ut.
• Grunderna för värderingen av fastigheter i fastighetsbeskattningen måste ses över så att skattesatserna bättre motsvarar fastigheternas gängse värde.
   

2.4 Kommunerna bör belönas för effektiva metoder. 

• För att uppmuntra olika stora kommuner att utveckla digitala tjänster, uppnå hållbarhetsmålen och ta ledningen i klimatarbetet behövs det incitament.

5.1 Utgångspunkten för kommunpolitiken bör vara att beakta olikheterna i kommunsektorn. De olika kommunerna behöver olika effektfulla åtgärder.

Utmaningarna inom serviceproduktionen är olika beroende på befolkningsstrukturen och avstånden. Kommuner där invånarantalet minskar är inte heller sinsemellan likadana.

Kranskommuner i närheten av större centrum, medelstora regionstäder och glest befolkade landsbygdskommuner har olika behov av verktyg och lösningar till exempel för att ordna tjänster, En kommun där invånarantalet minskar kan vara livskraftig och välmående.

Främjandet av livskraften och invånarnas välfärd samt utvecklingen av servicenätverken i glesbebyggda landsbygdskommuner kräver nya sätt att tillhandahålla service. Det behövs försök och lokala utvecklingsåtgärder. Ett mångsidigt samarbete mellan kommuner och bland annat organisationer bör främjas. ”Fördelen av närhet” ska utnyttjas i utvecklingsarbetet.

5.2 Den statliga styrningen bör möjliggöra förnyelse och effektfull verksamhet i städer och kommuner som är olika, med utgångspunkt i deras egna förutsättningar.

Lagstiftningen bör möjliggöra olika samarbetsformer med vilka man kan säkerställa bland annat ett ändamålsenligt sätt att tillhandahålla tjänster och tillgång till kompetent arbetskraft. I lagberedningen och genomförandet bör man också gå in för landsbygdssäkring och i förväg bedöma lagförslagens konsekvenser i synnerhet i glesbygden. 

Man bör försäkra sig om att kommunerna har möjlighet att utnyttja fördelarna med digitaliseringen i sin lokala serviceproduktion, särskilt i områden med stora avstånd. Sådana är till exempel distansundervisning i grundskolan och samprojekt för utveckling och anskaffning av digitala tjänster.

Dessutom bör staten möjliggöra flexibilitet, beakta regionala och lokala förhållanden samt utveckling med lokal förankring. Små kommuner kan vara testbäddar för nya servicemodeller och samarbeten.

5.3 Främjandet av den så kallade smarta anpassningen och de nya möjligheter som till exempel distansarbetet medför bör beaktas.

Kommunerna bör ges förutsättningar att anpassa sin serviceproduktion till förändringar i befolkningsstrukturen. Detta kräver långsiktighet och flexibilitet i lagstiftningen.

Viktiga element är bland annat samarbete mellan kommunerna, gemensamt bruk av lokaler och distanslösningar, samt att återinföra rivningsunderstöden. Dessutom bör man i lagstiftningsarbetet tillämpa landsbygdssäkring.

Det allt vanligare multilokala boendet och distansarbetets popularitet skapar nya förutsättningar för utveckling av livskraften också på landsbygden. Forskningsprojekt om multilokalt boende och resultat från pilotprojekt som genomförts i kommunerna bör beaktas och platsoberoende rekrytering ökas.

5.4 Tillgången till inhemska livsmedel, energi och råvaror för industrin bör tryggas, liksom också försörjningsberedskapen.

En snabbare utökning av inhemsk och diversifierad energiproduktion stöder den riksomfattande beredskapen och försörjningsberedskapen. Samtidigt främjas den gröna omställningens mål och livskraften i de små och medelstora kommunerna och städerna samt på landsbygden.

För att trygga försörjningsberedskapen och kontinuiteten i den inhemska livsmedelsproduktionen och livsmedelsindustrin bör man fästa särskild vikt vid självförsörjningen i produktionen. Man bör också beakta behovet av matförsörjning om det uppstår en situation med massinvandring.

5.5 Kommunernas och städernas särskilda behov när det gäller mobilitet, tillgänglighet, flexibla försök, distansarbete och platsoberoende arbete bör beaktas.

Vägnätets skick och framkomligheten året om för invånare, företag och i synnerhet för tung trafik bör tryggas i hela landet. Försörjningsberedskapen, inhemsk livsmedelsproduktion och råvarutransporter för industrin förutsätter att det lägre vägnätet och enskilda vägar är framkomliga.

På landsbygden har det allmänna vägnätet blivit glesare. För en hållbar mobilitet behövs bland annat utveckling av modellerna för persontransporttjänster och fungerande kommunikationer vid stomnätets knutpunkter.

Servicens tillgänglighet, arbete och företagande förutsätter snabba och funktionssäkra trafikförbindelser i hela landet. I synnerhet på landsbygden erbjuder digitala tjänster möjligheter till nya servicelösningar.

Snabba och funktionssäkra dataförbindelser förutsätter nedgrävd fiberkabel, som samtidigt ger möjlighet att utnyttja trådlösa (5G) förbindelser. Bredband med fiberanslutning är också en säkerhetsfråga.

Kommunikationsministeriets riksomfattande bredbandsstödprogram erbjuder stöd för bredbandsinvesteringar i områden där de inte genomförs på marknadsvillkor. De knappa anslagen, ansökningsprocessens strama tidsplaner och kravet på en kommunandel i finansieringen hindrar ett effektivt genomförande av programmets mål.

6.1 Statens och kommunernas partnerskap för ett klimatsäkert Finland bör stärkas.

• Stödet till kommunernas klimatarbete bör vara mer övergripande och beakta omfånget av kommunernas arbete.

Klimatfrågorna utmanar samarbetet och samordningen i kommunerna och nu börjar bristerna synas i kommunernas klimatstyrning, som är splittrad. Stöd och ekonomiska incitament har varit oförutsägbara och utspridda. Projekt- och investeringsstöd söks vid olika ministerier. Incitamenten motsvarar inte heller åtgärdernas omfattning i kommunerna.

För att uppnå klimatmålen behövs partnerskap där de konkreta åtgärderna är i linje med varandra. Kommunens möjlighet att påverka till exempel utsläppen från trafiken är begränsade och där behövs statligt stöd, exempelvis för hållbar mobilitet i stadsregionerna.

• EU:s och statens klimatpolitik behöver förenklas för att ge den demokratiska dialogen en möjlighet, undvika överlappande politiska åtgärder och säkerställa deras transparens och effekt.

Det är krävande att ha kontroll över helheten, identifiera samverkande faktorer och säkerställa effektiviteten. Klimatpolitiska åtgärder blir effektiva och accepteras av allmänheten endast om de utarbetas tillsammans med privata och offentliga aktörer på regional och lokal nivå. Klimatpolitikens komplexitet äventyrar dess transparens och genomslagskraft.

6.2 Finansieringen av kommunernas klimatskyldigheter bör tryggas.

• Till exempel behöver kommunerna tillräckliga ekonomiska resurser för att fullgöra de skyldigheter som EU:s gröna giv innebär.

Kommunerna behöver tryggas finansiering för den nya skyldigheten att utarbeta en klimatplan, enligt klimatlagen.

6.3 De kommunekonomiska konsekvenserna av den gröna omställningen måste bedömas i sin helhet och inte för en enskild politisk åtgärd åt gången.

Den gröna omställningens betydelse för kommunerna bör beaktas mer övergripande i bedömningen av konsekvenserna för den kommunala ekonomin och hur finansieringen kanaliseras. Istället för att finansiera enskilda politiska åtgärder behöver finansieringen utvecklas mer systematiskt.

6.4 Stödet till kommunernas klimatarbete bör inkludera anpassning till klimatförändringar.

• För att uppnå konkreta framsteg behöver rollerna för de olika aktörerna inom anpassning och beredskap definieras tydligare. 

Ansvar och regleringar bör förtydligas särskilt inom anpassnings- och beredskapsarbetet nu när kärnverksamheter överförs från kommunerna till välfärdsområdena. Helheten bör granskas mycket kritiskt för att identifiera glapp som kan vara avgörande med tanke på risker och sårbarheter. Pengarna bör fördelas i proportion till ansvaret.

Den nationella planen för anpassning till klimatförändringar, som är under beredning, bör innehålla ett riktat stöd till kommunerna för investeringar i sådan infrastruktur som är viktig för klimatberedskapen.

Samordningen av anpassningsåtgärderna på regional nivå bör förtydligas. Samordningen av den regionala och lokala anpassningen bör tilldelas stöd.

6.5 En hållbar energiomställning bör påskyndas genom att stödja kommunerna att kontrollerat övergå till förnybara energiformer och sådana som inte kräver förbränning.

• Detta innebär till exempel utveckling av avtal, pilotprojekt med koldioxidsnåla tekniska lösningar samt ekonomiska incitament.

Investeringar som möjliggör en grön omställning bör påskyndas genom en grundlig utvärdering av hinder och incitament. För att gynna diversifieringen av energiproduktionen behövs många olika åtgärder, för energilösningarna måste vara mångsidiga och beakta lokala förhållanden.

7.1 Kommunernas och regionernas kristålighet måste stärkas. 

Det är viktigt att kommunerna och välfärdsområdena har kapacitet att lindra konsekvenserna av samhällsstörningar, säkerställa kontinuitetshanteringen inom servicen och upprätthålla invånarnas kristålighet.

Kommunernas och välfärdsområdenas ansvar som samordnare av de olika sektorerna och lagstadgade ansvarsskyldigheterna, lokalt och regionalt, förutsätter övergripande tvärsektoriell beredskap.

• För att stärka kriståligheten behövs ett gemensamt system för lägesbilder. Samhällets säkerhetsfrämjande ledning på olika nivåer och informationsflödena inom säkerheten mellan kommunerna, regionerna och centralförvaltningen bör bilda en fungerande helhet. 
• Helhetens funktionsduglighet bör definieras i beredskapslagstiftningen. 

Den bild som kommunerna fått av läget under senaste tidens kriser har baserat sig på information från media. Dialogen mellan kommunerna och staten har varit otillräcklig.

I det gemensamma systemet för lägesbilder bör informationsutbytet mellan olika aktörer säkerställas på ett lokalt, regionalt och nationellt plan. Det behövs också bättre förutsättningar för utbyte av sekretessbelagd information.

7.2 Helhetsbilden av försörjningsberedskapen, hotbedömningen och de olika aktörernas ansvar bör vara klara i en situation då myndigheterna (inklusive kommunerna) inte kan fullgöra sina lagstadgade skyldigheter för att marknaden fungerar bristfälligt. ​

Helhetsbilden av försörjningsberedskapen är oklar i situationer där marknaden fungerar bristfälligt. Det mest konkreta exemplet på detta var bristen på munskydd under coronapandemin.

Kommunerna och välfärdsområdena har lagstadgade skyldigheter att sköta invånarnas utkomst också för måltidsservicens del. Skolmaten är ett exempel på sådan service. Men det finns fortfarande inte någon helhetsbild av försörjningsberedskapen och ansvarsfördelningen mellan aktörerna.

7.3 De ekonomiska och operativa förutsättningarna att sköta kritisk infrastruktur (bl.a. vatten- och energiförsörjning samt avfallshantering) bör tryggas.

Kritisk infrastruktur samt invånarnas förmåga att agera i kriser och andra frågor som är vitala för det dagliga livet bör beaktas som en del av det kriståliga samhället i alla samhällsstörningar. Till den kritiska infrastrukturen hör bland annat vatten-, mat-, el-, värme- och läkemedelsförsörjningen, räddningsverksamheten, evakueringsförmågan, trafiken, telenäten och skyddsrummen.

Detta kräver att det råder en samsyn om hotbilden aktörerna emellan, ett fungerande system för lägesbilder och kommunikationssystem, tvärsektoriell beredskap och gemensamma övningar.

7.4 Kommuner samt andra myndigheter och aktörer bör i samverkan stärka säkerheten i det dagliga livet. I en föränderlig värld behöver man satsa på att minska känslan av otrygghet.

Arbetet för att främja säkerheten i det dagliga livet stärker kommunernas och invånarnas kristålighet. Genom säkerhetsfrämjande åtgärder kan man minska antalet brott, brottsrelaterade störningar och skador, samt upprätthålla en känsla av säkerhet. Säkerhet i vardagen är en viktig del av ett hållbart samhälle. Den upplevda känslan av säkerhet varierar i olika befolkningsgrupper.

Säkerhet i vardagen är en del av hälsa och välfärd och främjas i lagstadgat samarbete mellan kommuner och välfärdsområden.

10.1 Kommunernas roll i förebyggandet av utmaningarna i samhället bör beaktas mer än hittills. 

Vårdreformen fråntar inte kommunerna deras lagstadgade skyldighet att främja invånarnas hälsa och välfärd. Kommunernas roll består främst i att skapa förutsättningar för en god och fungerande vardag genom ett brett och sektorsövergripande samarbete. Kommunens främjande av välfärd och hälsa sker på bred front bland annat genom markanvändningen, servicen och delaktigheten.

Olika metoder som syftar till att öka delaktighet och gemenskap har stor betydelse för invånarnas dagliga liv. Kommunen fullföljer sitt ansvar framledes i samarbete med välfärdsområdet och andra lokala och regionala aktörer. Med förebyggande verksamhet kan man minska risken för sociala och ekonomiska problem ur individens, kommunens och regionens synvinkel.

Främjandet av välfärden kommer att vara en av kommunens mest centrala roller. Det är i synnerhet viktigt att i den nya förvaltningsstrukturen se detta som en helhet som täcker alla verksamhetsområden i kommunen. Teman som är nära knutna till välfärden, såsom jämlikhet, delaktighet, jämställdhet och samhällelig rättvisa, ger välfärdsbegreppet större betydelse.

10.2 Kommunerna bör genom flexibel lagstiftning tryggas möjlighet att tillhandahålla tröskelfria tjänster i invånarnas dagliga liv.

• Servicen bör riktas till att förebygga riskerna för utanförskap i ett tidigt skede. Finansieringen av förebyggande tjänster får inte skäras ned.

Det ska gå att flexibelt komma överens om hur kommunerna och välfärdsområdena sköter sina gemensamma uppgifter.  De viktigaste förebyggande tjänsterna (t.ex. kurators-, psykolog- och integrationsfrämjande tjänster) bör finnas tillhanda flexibelt och i rätt tid för att trygga invånarnas välfärd.

Användningen av tjänsterna ska vara möjlig för alla oberoende av digital färdighet eller utrustning. Åtkomst och tillgänglighet bör beaktas för olika ålders- och befolkningsgruppers del.

Vid utvecklingen av servicesystemet bör man se till att välfärden tryggas i alla livsskeden, i synnerhet i övergångsskeden, och fästa vikt vid kundupplevelsen och informationsutbytet för en smidig serviceprocess. Dessutom måste man kunna identifiera de olika könens olika utmaningar och behov.

10.3 Service- och förmånssystemet bör utvecklas så att alla alltid garanteras  tillräckliga primära förmåner i stället för långvarigt beroende av utkomststöd.

Socialskydds- och servicesystemen ska fungera mer samstämmigt för att förebygga ett långvarigt behov av social trygghet och utkomststöd.

Systemet för social trygghet bör fortsättningsvis grunda sig på motprestation. På så sätt kan man bättre än hittills sporra människor att söka sig till arbete och företagsamhet.

Detta förutsätter en bättre samordning av service- och förmånssystemen. Systemen bör utvecklas så att service- och förmånssystemen inte motarbetar varandra och att motprestationskravet inte har nedslående eller andra oväntade effekter.

Service- och förmånssystemen bör arbeta i samma riktning och sporra individen till aktivt medborgarskap, deltagande och ansvar för sin utkomst efter sin förmåga.

Samtidigt bör inkomstlöshet och fullständigt beroende av utkomststöd, särskilt bland unga, förhindras genom att alla garanteras en tillräcklig primär förmån om man inte kan försörja sig själv med sina förvärvs- eller företagsinkomster.

Den sociala tryggheten bör i sin helhet utvecklas i en riktning där man stöder också små steg ut i arbetslivet istället för att stödja sysslolöshet. 

10.4 De komplexa problemen som orsakar utslagning och överförs från en generation till en annan bör åtgärdas genom samarbete som involverar flera aktörer på nationell nivå.

• För att förstå utmaningarna, grundorsakerna, följdeffekterna och de nödvändiga strukturerna behövs finansiering av forskning som gäller särskilt barn och unga.

Finländarnas välfärd har i genomsnitt utvecklats i en positiv riktning, men det finns stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper. Utsatthet och problem hopar sig i vissa befolkningsgrupper.

Ojämlikheten kan ha att göra med olika delområden i livet: välbefinnandet, hälsan, ekonomin, ursprunget, könet, åldern eller boendet. En persons inkomstnivå, utbildningsbakgrund och yrke har ett klart samband med personens välbefinnande och hälsa.

Under årens lopp har ett flertal projekt haft som syfte att minska ojämlikheten i samhället, men metoderna man kommit fram till har inte tagits i bruk i någon stor omfattning. I stället för storskaliga utvecklingsprogram bör man mer effektivt använda metoder som visat sig fungera i förebyggandet av generationsöverskridande utsatthet.

Det behövs ett närmare samarbete för att få till stånd systemändringar för att lösa komplexa problem. Istället för att styra kommunernas metoder bör staten sporra kommunerna att utveckla egna och kanske olika lösningar.

11.1 Arbets- och näringsreformen måste möjliggöra ett effektfullt och kostnadseffektivt genomförande av sysselsättningstjänsterna i kommunerna.

• Reformens finansieringsmodell måste bedömas ur kommunernas synvinkel. Man måste vara beredd att göra nödvändiga ändringar.

Sysselsättnings- och företagstjänster, integrationsfrämjande tjänster samt utbildningstjänster är den starka grunden för kommunens allt viktigare livskraftsuppgift.

Målet med reformen av sysselsättningstjänsterna är en mer effektfull service genom att tjänsterna införlivas i kommunernas åtgärder för främjande av sysselsättningen och företagsamheten. Det här förutsätter att kommunerna har en genuin möjlighet att organisera tjänsterna kostnadseffektivt på ett sätt som smidigt beaktar lokala förhållanden. Finansieringsmodellen bör utvecklas så att den sporrar kommunerna utan att äventyra någon kommuns ekonomiska hållbarhet.

Hur väl reformen fungerar ska följas upp och villkoren för kommunernas verksamhet ska kunna ändras. Med tanke på fortsättningen är det viktigt att granska företagsservicen som helhet och bedöma förutsättningarna för att överföra den till kommunerna.

Ett smidigt informationsutbyte mellan myndigheter måste tryggas. Enligt offentlighetslagen ska dataskyddet i samband med reformen bedömas för sysselsättnings- och integrationsservicens del. Dataskyddet bör uppdateras så att det motsvarar den nya uppgiftsfördelningen. Alltför strama dataskyddstolkningar bromsar och rentav hindrar kundservicen och utvecklingen av den.

11.2 Arbetskraftsunderskottet måste åtgärdas med alla medel.

• Det är viktigt att till exempel öka antalet högskoleplatser och flexibla utbildningsvägar för att möta behovet av kompetens, luckra upp behörighetskraven och prövningen av behovet i den offentliga sektorns uppgifter samt förenkla och försnabba tillståndspraxisen.
• Arbetskraftsinvandringen behöver ökas rejält och åtgärderna påskyndas.
• Sysselsättningen bland invandrare som bott en längre tid i Finland behöver främjas bland annat genom att erkänna avlagda examina, identifiera kompetenser samt erbjuda kompletterande utbildning och språkundervisning.

11.3 Befolkningsutvecklingen, digitaliseringen och den gröna omställningen förutsätter investeringar på nationell nivå för kompetensutvecklingen. 

Då befolkningen i arbetsför ålder minskar ökar kraven på att förbättra arbetets produktivitet. Den gröna omställningen och digitaliseringen öppnar för nya möjligheter att utveckla nya sektorer och teknologier.

Utvecklingen av befolkningens kunnande gör det lättare att möta den dubbla omställningens utmaningar. Samtidigt kan man på kort sikt utnyttja EU-finansiering för grön omställning i utvecklingen av nya teknologier och öppna för nya sysselsättningsmöjligheter.

11.4 Den nuvarande varierande modellen för ordnande av yrkesutbildning bör utvecklas så att kommunerna ges en genuin möjlighet att använda sig av kompetensutveckling som ett instrument i integrationen och i sysselsättnings- och näringspolitiken. På så sätt stärker man kommunens roll i utbildningen.

• Det här betyder bland annat att utbildningsanordnare ges större möjlighet att besluta om utbildningsutbudet (reglering om anordnartillstånd).

Utbildningsutbudet kan flexibelt och snabbt riktas om för att tillgodose regionala kompetensbehov. På så sätt kan man på lokal nivå förbättra möjligheterna att byta jobb, särskilt då risk för arbetslöshet föreligger, och förkorta arbetslöshetsperioderna.

• Det behövs incitament och möjligheter för samarbete inom yrkesutbildningen, företagen och kommunerna kring internationell rekrytering.

Utvecklingen av yrkeskunnandet är ett viktigt redskap i främjandet av sysselsättningen och integrationen. Kommunerna lyckas bättre med sin nya uppgift inom arbets- och näringstjänsterna om de har tillgång till det stora utbudet av yrkesutbildning.

12.1 Lagstiftningen bör trygga kommunernas rätt till självständiga val i markpolitiken, planläggningen och genomförandet. Kommunernas planläggningsmonopol bör kvarstå.

Kommunerna bär huvudansvaret för samhällsfunktionerna, kommuninvånarnas livsmiljö och tjänster. Planläggning, markpolitik, kommunal infrastruktur och styrningen av byggandet är grundstenen i kommunens livskraft och kommuninvånarnas välfärd. Genom markanvändningen kan kommunerna främja hållbar utveckling i samhället på ett sätt som passar de lokala förhållandena.

Målet är ett system för planering och styrning av den byggda miljön som låter olika kommuner erbjuda sina invånare ett fungerande samhälle, en god livsmiljö, smidiga tjänster samt goda förutsättningar för näringslivet. Kommunerna måste ges möjlighet att sköta dessa uppgifter på det sätt som de anser vara bäst.

I samarbetet mellan kommuner och privata aktörer behöver man utveckla fungerade praxis för hanteringen av privata initiativ och beredningen av planer i anknytning dessa.

Kommunerna ansvarar för gatuhållningen. De bör ha tillräckliga möjligheter att sammanjämka olika intressen i fråga om gator och gatuområden. I utvecklingen av lagstiftningen bör utgångspunkten vara gatuområdets primära syfte: att låta människor förflytta sig tryggt i stadsmiljön. Lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden behöver revideras.

12.2 Smidiga processer i den byggda miljön bör främjas.

Den byggda miljön formas av samarbetet mellan olika aktörer. Smidigare processer och bättre kvalitet i byggandet förutsätter en flexibel och möjliggörande lagstiftning samt partnerskap och utveckling av förfaringssätten. Reglering som försvårar förfaringssätten bör elimineras.

Kommunerna behöver finansiering för att utveckla och ta i bruk metoder som främjar interoperabiliteten och gör processerna smidiga. Kommunerna ska inte i lag ges överlappande skyldigheter att upprätthålla information i statliga system.

Möjligheterna att ta ut kostnaden för utarbetandet av en generalplan bör utvidgas till alla generalplaner som påkallats av enskilt intresse.

12.3 Regleringen av markpolitiken måste vara hållbar ur kommunalekonomiskt perspektiv.

Markpolitiken och planläggningen styr kommunens tillväxt och dess ekonomiska betydelse. Genom en långsiktig markpolitik säkerställer kommunen ett tillräckligt utbud av tomtmark till rimligt pris, närservice och kommunaltekniska nätverk. Markanskaffning i rätt tid, smidig planläggning och service möjliggör en konkurrenskraftig skattegrad, en viktig faktor som stärker kommunens livskraft.

Regleringen av markpolitiken bör säkerställa kommunens möjlighet att skaffa mark för byggande. I tillväxtcentrumen är byggandet ofta kompletteringsbyggande. Processerna för förvaltning av jordegendom i samband med byggandet ska inte försvåras genom alltför detaljerad reglering.

Förfarandet med utvecklingsområden enligt markanvändnings- och bygglagen, i syfte att sammanjämka markägarnas olika intressen, bör utvecklas så att det bättre motsvarar de praktiska behoven.

12.4 Styrningen av byggandet bör stödja den hållbara utvecklingen av kommunens samhällsstruktur och närmiljö.

Den byggda miljön har stor betydelse för den kommunala ekonomin och kommunernas klimatarbete. Om bygglagen godkänns måste man åtgärda dess brister och satsa på genomförandet.

12.5 Kommunerna behöver resurser för att utveckla verktyg och kompetens att uppnå målen för koldioxidneutralitet i den byggda miljön, för cirkulär ekonomi, och för att motarbeta utarmningen av den biologiska mångfalden.

En ren miljö och biologisk mångfald stöder kommuninvånarnas välfärd och är faktorer som attraherar och håller kvar invånare. Biologisk mångfald är en fråga som kommer att bli allt viktigare.

Dessutom har EU-kommissionen föreslagit, som en del av åtgärderna i strategin för biologisk mångfald, juridiskt bindande åtaganden bland annat gällande mängden grönområden och träd i städer.

Kommunernas förutsättningar att bedöma olika åtgärders konsekvenser för den biologiska mångfalden bör stödjas med information, beräkningsinstrument och finansiering.

Planeringen av markanvändningen och en regionutveckling som beaktar cirkulär ekonomi gynnar den gröna omställningen. Detta förutsätter ny sakkunskap och kompetens som samordnar den cirkulära ekonomin och planeringen av markanvändningen. Kommunernas förutsättningar för byggande som bevarar kulturvärden bör stödjas.

12.6. Grunderna för ersättningar vid inlösning av mark bör kvarstå i sin nuvarande form i inlösningslagstiftningen.

• Kommunernas kostnader för anskaffning av mark får inte öka.
• Inlösningsersättningen ska fastställas till marknadspris, vid behov bör man kunna lätta på beskattningen av överlåtelsevinsten.

En inlösningsersättning som är högre än marknadspriset skulle sätta stopp för frivillig markanskaffning och leda till en kontinuerlig prisökning, som är oberoende av konjunkturerna, vilket skulle göra byggplatserna och bostäderna dyrare.

I Sverige har inlösningsersättningar som varit högre än marknadspriset hindrat eller försvårat kommunernas markanskaffning för samhällsbyggande. Kommunernas möjligheter att styra samhällsstrukturen och byggandet har försvagats och lett till ökad segregering.

Förtätning av städers centrum ökar behovet att se över trafikplaneringen. Man måste se till att inte skattebetalarna måste stå för kostnaderna för områden som reserveras för trafiken.

En tidsbegränsad befrielse från beskattning av överlåtelsevinsten vid överlåtelse till staten eller kommunen bör återinföras på prov. Lagstiftningen som styr sådant förfarande har varit i bruk några gånger under årens lopp. Varje gång har det stimulerat de spontana markaffärerna mellan kommuner och privata.

12.7 Digitaliseringen bör stödja kommunens uppgifter inom planläggning, byggnadstillsyn samt miljö- och hälsotillsyn.

• Informationen från kommunens verksamhet ska sparas i kommunens register.

Miljöministeriet bereder lagstiftningen om digitalisering av den byggda miljön samt ett samordnat datasystem (RYTJ) där uppgifter om den byggda miljön som kommunerna producerar samlas. Den nya lagstiftningen förutsätter att informationen produceras enligt givna datamodeller. För att interoperabiliteten ska kunna utvecklas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt krävs det en årlig finansiering på minst sex miljoner euro till kommunerna.

När interoperabiliteten och gränssnitten genomförts i kommunerna kommer informationen att kunna utnyttjas genom olika system utan omvägar. Miljöministeriet bör samordna och stödja arbetet med interoperabiliteten i den byggda miljön, i stället för att utveckla överlappande system. Konkurrensen på marknaden måste bevaras: kommunerna ska också i framtiden ha flera systemalternativ.

Lagstiftningen om dataekonomin utvecklas på nationellt plan och i EU. Kommunerna producerar värdefull information (såsom detaljplaner, baskartor, uppgifter om byggnader och infrastruktur), som kan delas genom kommunens gränssnitt direkt till användarna. Kommunernas dataproduktion och förutsättningar att tillgängliggöra uppgifterna bör stödjas. På så sätt kan kommunerna möta framtidens krav i dataekonomin.

Våra kommuner har möjlighet att vara föregångare. De behöver rättvisa villkor som tryggar kvaliteten och det kontinuerliga upprätthållandet av data samt digitaliseringen av planer som producerats tidigare och som fortfarande är i kraft.

Den flexibilitet som EU-lagstiftningen medger för avgifter på återanvändning av datamaterial som kommunerna förvaltar måste utredas och införas till lämpliga delar.